Platsen är Vallon d’Arbi i Verbier. Det är en fantastisk fin puderdag, kryddad med sol och gnistrande blå himmel. Vi har stannat till för att samla oss och hämta andan lite, och står och betraktar omgivningen.

På en brant bergssida med till marken bortsprängd snö löper en smal transportväg. En bit nedanför vägen ligger ett 100 meter högt stup. Allt har släppt när pistörerna sprängde i morse. Allt utom en 30 meter bred och åtta old school-svängar lång snorsträng av snö som ligger kvar ovanför stupet. Från andra sidan dalen har vi första parkett till rysaren som alldeles snart kommer att utspela sig.

Plötsligt stiger två figurer ut på branten för att ta sig bort mot snorsträngen. Att det inte är någon särskilt bra idé behöver man inte ha varit klassens mattesnille för att kunna räkna ut. Tyvärr hindrar avståndet oss från att ingripa eller ens varna vildhjärnorna som bokstavligen tänker köra med livet som insats.

När den första kör, står vi förbluffade och biter på naglarna genom Gore-Tex-handskarna. Kommer det att släppa? Kommer vi att vara tvungna att slänga på stighudarna och ta oss upp i dalen för att ta hand om kroppar? Snön sitter kvar även när åkare nummer två är halvvägs nere. Då upptäcker nummer ett misstaget:det väntande 100-metersdroppet. Med fäktande armar och rop får han stopp på sin efterföljare. De blir stående som fastfrusna, villrådiga och handlingsförlamade. Efter ytterligare några minuters inaktivitet börjar de båda klättra uppåt, med skidorna på axeln. Några meter upp slänger de sig plötsligt platt mot marken i spread eagle.

Vi gissar att de har haft en sättning i snön, och att de känner eller gissar eller anar att läget nu är ytterst, ytterst kritiskt. Vi vet att det är det. Det enda de kan göra är att ligga mer stilla än de någonsin gjort under sina liv, be till högre makter att snötäcket inte ska ge sig iväg helt, och hoppas att besättningen på räddningshelikoptern idag känner sig extra snabba på jobbet.

Till det trygga ljudet av rotorbladens smatter hänger vi oss mycket lättade i pjäxskaften för att ta oss den snabbaste vägen till liften i La Tzoumaz. Vi har fler finåk att beta av. Och tyvärr troligen också fler mer eller mindre allvarliga incidenter att bevittna.

Riskhantering är ett tråkigt ord, men ett av de viktigare att lägga på minnet och förstå betydelsen av. Bergen är en fantastisk plats, som bjuder på en enorm frihet. Problemet är att de flesta av oss är ovana att handskas med en sådan stor, inbjudande och ansvarsfull frihet. Istället är vi vana att ha uppgjorda spelregler att hålla oss till, inte att få så direkt feedback på våra handlingar. Även om vi kan erkänna för oss själva att vi genom att vistas i bergen exponerar oss potentiellt för risker som vi inte alltid har kontroll över, är det ingen självklar ursäkt för olyckor. Vi måste ändå ta ansvar för våra handlingar, och göra allt som står i mänsklig makt för att hålla riskerna på en acceptabel nivå.

Det finns dock ingen rätt eller fel nivå som gäller för alla, bara din personliga riskacceptans och en medveten förståelse för de eventuella konsekvenserna av dina handlingar. Därför måste du lära känna dig själv och vilka risker du är villig att acceptera för ett riktigt bra åk. Om du ändå exponerar dig för en högre risk, måste du se till att det är ett medvetet val och inte på grund av okunskap, slarv eller grupptryck och plötsliga impulser.

Det finns en tendens att omedvetet acceptera större risker vid flera tillfällen: I grupp, när alla litar på de andra gruppmedlemmarnas omdöme. I närheten av liftar, pister och civilisation, där det är lätt att få en falsk trygghetskänsla. Det sista exemplet är ett av de vanligaste och farligaste, när en person återkommande blir exponerad för fara utan att någonting händer, och till slut känner sig immun mot exponeringen.

Snö- och lavinkunskap är ett oerhört komplext ämne som varje sann och ansvarsfull skidåkare bör fördjupa sig i. Det leder inte bara till säkrare åkning, utan också till en ökad förståelse som medför att du hittar bättre snö.

Du står uppe på en kam och tittar ned på det förföriska finåket med till synes helt perfekta förhållanden; inte ett spår, och allt är ditt, bara ditt. Då dyker den eviga frågan upp: Vågar du åka? Dessvärre finns ingen testmetod eller information som kan hjälpa dig med ett svar på den frågan.

Du måste alltid väga in alla variabler, och se helheten. Det gäller att förstå vilken information som är viktig, och när den är viktig. Allt detta är väldigt komplext, och kan snarare ses som en konstform än en teknik. För att kunna utveckla din snökänsla, måste du först lära dig att förstå de enskilda processerna.

För skidåkare kan man generellt skilja mellan två olika typer av lavinfara.

Del 2 – 2 sorters laviner