1 Rutten snö

Den första uppstår främst under våren och beror på värme. Den här typen av lavinfara ställer oftast inte till så stora problem för oss skidåkare, då det är ganska lätt att förutsäga var och när det blir farligt.

Tänk dig till exempel en sydsluttning på vårkanten. Snötäcket bakas av värmen och solen. Under dagen smälter snön, för att sedan frysa igen under natten. På engelska kallas detta för melt-freeze metamorphism. Processen leder över tid till ett homogent snötäcke utan lagringar, och så länge snötäcket fryser nattetid är lavinfaran lika med noll på morgonen.

Skidåkningen är tämligen värdelös på det betonghårda snölagret, men ur lavinsynpunkt är det säkert. Lite senare under dagen, när solen värmer på det översta lagret, får vi smörig och fin vårsnö. Men så fort värmen har krupit ned lite i snötäcket släpper bindningen mellan snökristallerna, och det blir fritt vattenflöde i snötäcket. Det brukar kallas för rutten snö, och så fort den uppstår kan lavinfaran helt plötsligt vara avsevärd.

Ibland hör man åkare säga att man inte bör åka vissa åk efter ett visst klockslag, men det är uttalanden man ska vara försiktig med. Det säkra tidsspannet mellan betongsnö och rutten snö kan vara väldigt kort, och varierar givetvis från dag till dag beroende på väder, värme och solsken.

Vissa dagar går det inte att åka alls, på grund av att snötäcket inte frusit under natten. Andra dagar gör avsaknaden av sol och värme att betongen består och vårsnön uteblir.

En enkel minnesregel är förstås att följa solen under dagar när du letar vårsnö. Börja med att åka i sluttningar som ligger åt ost, syd-ost på förmiddagen, då dessa får sol först. När snön blir för mjuk, är det dags att flytta över till sydsluttningar. Och så vidare. På så sätt får du den bästa åkningen, och undviker de farliga sluttningarna.

Om åken du planerar har stor fallhöjd – som i Alperna – är det även viktigt att tänka på värmeskillnaden mellan olika höjder över havet. Har du fin vårsnö i början av ett sydvänt 1 000 fallhöjdsmeter långt åk, kommer du högst sannolikt att ganska snart åka in i lavinfarlig terräng, av den enkla anledningen att det så gott som alltid blir varmare ju längre ner du kommer.

2 Flaklaviner

Den andra typen av lavinfara uppstår främst under midvintern och beror bland annat på stark kyla. Flaklaviner, som står för majoriteten av alla lavinolyckor, karaktäriseras av att ett större område snö lossnar initialt som en stor bit – ett flak. När flaket börjar glida utför sluttningen, bryts det successivt upp i mindre block.

Flaklaviner utlösta av ett lavinoffer eller någon i gruppen utgör den absoluta majoriteten av alla lavinolyckor med dödlig utgång. Det är alltså återigen viktigt att inse att du ganska omgående får ta konsekvenserna av dina beslut. Men för att börja i rätt ände måste du lära dig att förstå vad som händer i ett snötäcke. Snö är som bekant ett material som är under konstant förändring. Snöflingorna förändras medan de är i luften, och denna process fortsätter både när snöflingorna ligger på ytan av snötäcket och senare hamnar längre ned. Ett snötäcke består alltså av olika snölager som fallit vid olika tillfällen.

Varje lager har påverkats av olika väderförhållanden – för att sedan begravas av ett nytt lager. Detta skapar olika snölager, några starka och andra svaga.

Den omvandling som snökristaller genomgår för att bli en del av snötäcket, kommer antingen att stärka eller försvaga snötäcket. Temperaturskillnaden i snötäcket avgör vilken process som blir den dominerande.

Om temperaturskillnaden i snötäcket är mindre än 1°C per 10 centimeter, kommer snökristallerna att brytas ned och stärka snötäcket. Är temperaturskillnaden mer än 1°C per 10 centimeter, byggs kristallerna upp och snötäcket försvagas.

Det här är inte alls så komplicerat som det kan låta. Eftersom snön isolerar mot kyla, så hålls marktemperaturen kring noll, vilket innebär att ett snötäcke på 50 centimeter i 10 minusgrader ger en temperaturskillnad i snötäcket på 2°C per 10 centimeter.

Det är under sådana här förhållanden som så kallad sockersnö bildas, och snötäcket alltså försvagas. Sockersnö är grova snökristaller som inte kan binda med varandra, och som alla har upplevt när de försökt krama en snöboll och misslyckats.

På sikt leder tunna snötäcken i låga temperaturer till att gynnsamma förhållanden för laviner skapas – och tvärtom. Värt att tänka på är också att snötäckets temperaturskillnader varierar med väderstreck och altitud. Exempelvis ligger lavinfaran generellt sett kvar längre på nordsidor på hög höjd.

Vind är en väldigt viktig faktor för bildandet av flak. När snökristaller transporteras av vinden, slås de sönder till mindre partiklar som packas tätt samman på läsidor.

Eftersom ingen kan räkna ut hur mycket extra belastning ett givet flak tål, ska du alltid försöka identifiera flaken för att undvika att åka på dem, något som är betydligt enklare när det precis har snöat och blåst mycket.

Med lite träning kan du ganska snabbt lära dig identifiera riskfyllda sluttningar. Mycket svårare – och farligare – är det när flaken ligger begravda under ny snö som inte är vindpåverkad.

Snölager är omöjliga att se vid en första anblick. Ett snötäcke ser väldigt olika ut på olika platser, beroende på alla rådande omständigheter. Det är som ett stort lapptäcke, där starka och svagare lager ligger sida vid sida. Följaktligen kan du heller inte titta på lagren i ett snöschakt, och sedan tillämpa kunskapen i den omgivande terrängen. Ett snöschakt gör en enda sak: Beskriver hur snötäcket ser ut exakt där du gräver.

Är du orolig för ett åk eller delar av ett åk, säger det dig egentligen ingenting om du gräver ett schakt uppe på den avblåsta kammen. Istället måste du ta dig ned och gräva i det kritiska området – och det är knappast att rekommendera om du känner dig osäker redan från början.

Är du redan från början så orolig för stabiliteten att du ställer dig och gräver ett schakt, är svaret ganska enkelt: Åk inte!

”Hot spots” är en ganska teoretisk idé, som i korthet går ut på att om du träffar av en hot spot kan du utlösa en hel sluttning. Tyvärr är hotspots begravda i snötäcket, så den teoretiska kunskapen kommer inte att hjälpa dig att fatta rätt beslut i verkligheten och terrängen. Däremot kan tekniken öka din förståelse.

Tänk dig en glasskiva med mjöl på. Blås bort mjöl från vissa fläckar, ta sedan en annan glasskiva som du fäster lim på, och sätt ihop de båda glasskivorna. Klistret kommer att fästa på de punkter där det inte finns något mjöl – och precis så fungerar det när ett svagt lager är begravt under ett flak.

När du åker och belastar flaket, orsakar du att ett svagt lager kollapsar och sprider sig till nästa. Eftersom själva flaket fortfarande är lika starkt, kommer det att ligga kvar. Men när området har blivit belastat tillräckligt många gånger, kommer det svaga lagret till sist att ha blivit så stort att flaket kollapsar och glider iväg. Även en sluttning med över hundra skidåkares spår kan med andra ord vara dödligt farlig, och det är en minst sagt livsviktig insikt.

”Slope use” är den engelska benämningen på det fenomen som kullkastar hela problematiken med att bedöma lavinfaran i gamla snölager. När en sluttning åks regelbundet efter varje snöfall skärs lagren upp, och packas till ett homogent snötäcke. Det här sker med alla klassiska åk på alla större skidorter.

Du behöver med andra ord inte fundera så mycket på hur vikten av det senaste snöfallet har påverkat snötäcket längre ner, utan ska istället försöka bedöma var någonstans flaken har bildats, och hur den senaste snön som föll binder till den gamla.

Så fort du åker bara en aning utanför det regelbundet åkta området, kan snötäcket och lavinfaran vara helt annorlunda. Tillämpa därför inte kunskapen och känslan för stabiliteten i de regelbundet åkta områdena på resten av terrängen. Stora laviner kan fortfarande uppstå i det senaste snölagret.

Flaklaviner är som sagt de allra vanligaste och farligaste. För att de ska uppstå måste tre kriterier uppfyllas: ett flak, ett svagt lager och en glidyta.

>> Flaklaviner är som sagt de allra vanligaste och farligaste. För att de ska uppstå måste tre kriterier uppfyllas: Ett flak, ett svagt lager, och en glidyta. Ett flak är ett relativt starkt lager i snötäcket med bra bindning mellan snökristallerna. Ett svagt lager – exempelvis sockersnö – orsakar att flaket bryts av från det övriga snötäcket, och minskar samtidigt friktionen mellan flaket och glidytan. Glidytan utgörs till exempel av gammal hård snö, ett begravt lager skare, gräs eller klipphällar. En lavin kan utlösas när flakets vikt överstiger styrkan i snötäcket. Den kan utlösas antingen av en ökad belastning eller en försvagning i snötäcket, och båda kan förekomma samtidigt. När flaket sedan har utlösts och alla kriterier har uppfyllts, är det bara brantens lutning som avgör om flaket ska glida iväg som en lavin eller inte (se skissen nedan). Flaklaviner är vanligast förekommande i terräng som är 30-45 grader, med 38 grader som den oftast förekommande vinkeln – samma som den perfekta lutningen för skidåkning.

När det gäller nysnö, finns en viktig faktor ur lavinhänseende, nämligen temperaturen under ett snöfall. Tio centimeter snö som faller i högre temperaturer är tyngre än tio som faller när det är kallare, på grund av att snön innehåller mer vatten. Den extra vikten påverkar snötäcket.

Men även ett snöfall utan vind i låga temperaturer påverkar lavinfaran, inte bara på så sätt att den extra vikten påverkar snötäcket i djupare lager, utan också efter hur den nya snön binder till den gamla ytan. Du måste alltid beakta lavinfaran om det faller 20 cm snö eller mer. Räkna med två eller tre dagar innan snön har satt sig, det vill säga innan den nya snön har bundit till den gamla.

Det här är en tumregel, men alla som har varit i en större skidort efter ett snöfall vet att det bildats pucklar överallt efter två-tre dagar. Detta förändrar ändå inte sakens natur, så du måste ändå vara extra försiktig dagarna efter ett snöfall. Och kom ihåg att det inte behöver snöa för att lavinfaran ska öka dramatiskt; det räcker med att det blåser.

Din egen slutsats som skidåkare är alltid den viktigaste faktorn för en säker – och därmed oftast underbar – dag på berget. Det blir förstås sant först när du baserat din slutsats på goda och omdömesfulla grunder.

När flaket sedan har utlösts och alla kriterier har uppfyllts, är det bara brantens lutning som avgör om flaket ska glida iväg som en lavin eller inte.

« Del 1 – Säker på berget