(7) Till topps

(7) Till topps

Efter att ha tillbringat tre extradagar i Punta Arenas, väntandes på flygväder över Patriot Hills basen på Antakrtis, lättade slutligen vindarna och vi kunde borda det massiva ryska Ilyushin IL-76 transportflygplanet och påbörja den fyra timmar långa flygningen från Magellans Sund ut till den frusna kontinenten.

De ukrainska piloterna, totalt befriade från något så futilt som dödsskräck, lyckades slutligen trots ihållande sidvind sätta ned kärran på blåislandningsbanan vid Patriot Hills-basen, under de tidiga morgontimmarna den 24:e november och vi möttes av den antarktiska midnattssolen när vi långsamt klättrade ut ur planet via den bakre lastrampen och ut i kylan för att sätta upp vårt tältläger mitt på den 80:e breddgraden.

Vi väcktes bryskt ett par timmat senare av ”bushpiloternas” försök att värma upp motorerna på de propellerdrivna Twin Otter-planen, som hade fått klartecken för att flyga ut oss på det andra och avslutande benet av resan till Vinson Base Camp och Ellworth-bergen.

Klättrandes ombord iklädda gore-tex ställ, selar och pjäxor, var vi med stighudarna redan monterade på våra nya Se7en Summits-skidor, redo att påbörja bestigningen så fort planet satta medarna i backen. Vädret var perfekt, himlen klar och tiden knapp. Dags att skrida till verket.

Planen var enkel. Från Branscomb Glaciären på 2000 meters höjd upp till toppen på knappa 5000 i en kontinuerlig alpin push. Speed up, som våra vänner på Dynafit uttryckte det. Och sedan på skidor ned till baslägret igen. 3000 höjdmeter upp och lika många ned.

Det gick dessutom rykten om att det fanns andra klättrare i krokarna, och vi var sugna på att lägga nya spår i orörd terräng. Vi plockade således fram pannbenet, krossade glaskåpan och silvertejpade fast den röda knappen i nedtryckte läge. Dags att kötta.

Innan planet hade hunnit vända och lyfta från snöfältet på glaciären, var vi således redan halvvägs upp till Camp 1, klättrandes i gott tempo under eftermiddagen och natten för att låta ansträngningen värma och skydda oss från de -40° temperaturerna som infann sig när solen gick ned bakom bergsryggarna.

Innan de andra klättrarna hunnit smälla upp sina tält hade vi redan hunnit passera toppen på Headwall, den 45° och sprickfyllda isväggen på 4000 meters höjd och såg solen återigen gå upp bakom våra ryggar, samt innan de kommersiella expeditionernas klienter hunnit sortera ut snören från rep, ishackor från isyxor och broddar från stegjärn, stod vi efter en rekordsnabb 26 timmars förflyttning i ospårad terräng, passande nog morgonen den 26e november på Antarktis högsta punkt. Säsongens första bestigning var ett faktum.

Det ryktades långt senare om att vissa andra klättrare och skidåkare på berget sett bestigningen som en tävling. Det är självklart deras rätt, och finner de någon sorts pervers upphetsning i detta vill vi självklart inte ta det ifrån dem. Själva nöjde vi oss istället med att lägga årets första svängar nedför toppyramidens branta och isiga snöfält för att sedan fortsätta ned från Vinsonmassivets högplatå i två decimeters nyfallet torrt antarktiskt puder (i vad som onekligen var hela Seven Summits projektets bästa skidåkning), och kunde ytterligare fem timmar senare trötta stappla in i baslägret. Mission Accomplished.

Då toppen inte skulle skidas igen på ytterligare två dagar, antar vi (utan att själva hört något mer på temat) att om det någonsin blev en ”tävling” på Vinson denna säsong, att vi svenskar helt enkelt vann den.

Med målet för expeditionen avklarat, reducerades vi nu istället med ytterligare en vecka kvar innan hemresan, från fria äventyrare till vanliga skibums. Värre kan man dock ha det. Acklimatiserade till höjden efter vår topp-push, kunde vi återigen packa ryggsäckarna och ge oss ut mot de spetsiga topparna och branta snörännor

Av: Åka Skidor

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!