5fd9221e5ac50

Artiklar

(8) (Is)Fall framåt

När vi snabbt blev klara med det vi kommit till den vita kontinenten för att göra hade vi gott om tid. Tid att utnyttja. Det är trots allt inte varje veckoslut man kan tillbringa på Antarktis och The Vinson Massif erbjuder obegränsat med suverän alpin klättring. Efter en natt i baslägret och några påsar Wildlife

Text: Åka Skidor • 2008-01-18 Uppdaterad 2008-01-18

När vi snabbt blev klara med det vi kommit till den vita kontinenten för att göra hade vi gott om tid. Tid att utnyttja. Det är trots allt inte varje veckoslut man kan tillbringa på Antarktis och The Vinson Massif erbjuder obegränsat med suverän alpin klättring.

Efter en natt i baslägret och några påsar Wildlife frystorkat vände vi därför åter uppåt. Vi hade ett ganska seriöst projekt i bakhuvudet: Isfallet. Bestämd form singularis. En massiv frusen fors. Dubbelt så högt som det berömda isfallet på Mt. Everest, och dessutom helt utan fasta rep och upptrampade leder. 2000 höjdmeter av lite vertikal is, lite branta snöfält och lite klippa. Livet kunde vara sämre.

Efter att ha rekat rutten en dag tidigare och etablerat ett attackläger nedanför insteget startade vi klättringen kring midnatt. Kanske mer av rutin än av logiska orsaker, isen blir ju inte direkt instabil på eftermiddagarna när det är 40 grader kallt och solen är dessutom uppe dygnet runt. Men hey, vi kunde ändå inte sova…

Klättringen började som så många andra alpina bestigningar med att ta sig över den Bergschrund som delar glaciären från den snötäckta bergväggen. Fem meter vertikal is följdes av 30 meter 75 grader konsoliderad snö innan Martin försiktigt leviterade över sprickan på en snöbrygga av okänd styrka till den relativa stabiliteten på själva isfallet. Olof följde säkrad med några isskruvar som för en gångs skull inte behövdes, snön höll även för den tyngre av oss. Måste ha varit den kalorifattiga dieten.

I ett för att vara oss osannolikt tempo fortsatte vi uppåt mot ett utskjutande klipparti som vi bedömde vara skydd nog från potentiella laviner. 1000 höjdmeter avverkades på tre timmar blankt och några Powerbars kunde avnjutas halvvägs upp för väggen tidigare än vi vågat hoppas på. Klippartiet rundades sedan till vänster och vi såg utsteget en vertikal kilometer högre upp medan rutten övergick från att vara brant till att bli… brantare. Snön var dock hårt packad och gav bra fäste åt stegjärn och isyxor.

Moln började dra in över de övre delarna av väggen men på samma sätt som en successivt ökande lutning gör bedömningen när det är nog svår var det inte förrän sikten gått ner till under 50 meter och spin drift dansade runt omkring oss som vi inte längre kunde förneka att en storm var på väg in. 200 meter under utsteget tvingade vi oss själva att vända nedåt igen istället för att fortsätta uppåt till varje pris som vi tidigare i vår klätterkarriär haft en viss vana att göra. Stegjärn byttes mot skidor på den 55 grader branta snön, ett inte helt okomplicerat göromål. Tur att det fanns lite klippa som kunde öka friktionen. Otur för våra belag.

Vädret försämrades, som vanligt i bergen, snabbt. Det som för en kvart sedan varit ett svårt beslut var nu en uppenbar verklighet. Vi skidade försiktigt nedåt i begränsad sikt. Martin medelst kontrollerade hoppsvängar. Olof avläggande eder som inte lämpar sig i tryck över sina telemarksbindningar som i ärlighetens namn är ganska korkade att ha på sig i håriga förhållanden.

Ett fall halvvägs ner fotograferades muntert av Martin tills han insåg att den accelererande kroppen i slutaren kunde bli det sista han såg av sin högt ärade klätterpartner innan denne hann göra en self arrest och hejda fallet innan det gick åt skogen på riktigt. Det är bara kul att krascha om det finns en hyfsad bail out zone nedanför. Här rådde det akut brist på sådana.

Sista kruxet innan lägret var den bergschrund vi klättrat över på vägenupp. Martin behöll kontrollen och skidade med ett lätt lyft översnöbryggorna ner till glaciären. Olof, sur på berget, satte allt på ettkort och hoppade över hela paketet. 15 meters graciös luftfärd slutade i en inte så elegant landning, men hey.

Av: Åka Skidor


Text: Åka Skidor • 2008-01-18
Artiklar

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top