La Thuile - På historisk mark i två nationer

La Thuile - På historisk mark i två nationer

När vi kommer till italienska La Thuile vet vi bara detta: pisterna ovanför trädgränsen ska vara lätta. Pisterna i skogen är branta. Och det ska finnas en jättemysig bar i backen som heter Chez Pino och serverar husets grappa.

Det har en kompis som tillbringade en dag här på skidluff genom Aostadalen berättat. Varför stannade han bara en dag? Undvikande svar: ”Ni kommer säkert att få det bra i La Thuile...”

I La Rosière ligger alla pister utom en på den bergssida som inte vätter mot passet. Pisterna på denna sida av Le Roc Noir, som berget kallas just här, är något brantare än i La Thuile. Bra storslalombackar, ungefär. Fallhöjderna är lägre. Ju närmare byn La Rosière vi kommer, desto flackare blir berget. Byn ligger högre än La Thuile, strax under trädgränsen. Bara en pist fortsätter ned genom skogen till en grannby. Den pisten är å andra sidan lång och bra och skogen intill är gles och inbjudande.

Vill man finna brantare åkning i La Thuile och La Rosière måste man antingen hajka upp eller åka på sidorna där det inte finns några liftar. Sagt och gjort. Länge väljer vi det senare alternativet. Le Roc Noir har en fantastisk nordostsida med ett tjugotal snörännor, snöfält och kompletta, men opistade, slalombackar. Där åken slutar skråar man tillbaka till La Rosières liftsystem. Från de högsta topparna i La Thuile-systemet finns också många fina, mindre branta och lättillgängliga off-piståk, antingen på ”frånsidorna” eller mellan pisterna. Vi varvar off-pisten med åka super-G i de folktomma röda pisterna i La Thuile och La Rosière. De lokala pistmaskinförarna är dock inte alpernas mest energiska. Underlaget är ofta lite hårt och slagit.

Vi åker skidor i historiska landskap. Redan under Romarriket korsades lilla Sankt Bernardspasset av soldattrupper och handelsresande. Här finns ett stort munkkloster från 1700-talet. Klostret stängdes först under II:a världskriget. Statyer av helgon reser sig ur snön. Varning utfärdas dock: Turistbroschyrerna berättar om en hednisk lämning från bronsåldern, en 72 meter bred ellips av stenar ställda på högkant. Stenarna är dock bara en knapp meter höga och syns inte vintertid, får vi veta efter att ha irrat runt och letat efter ”Italiens Stonehedge”, som en lokal optimist kallat fornminnet. Turismen i La Thuile är alltså gammal. När tunneln under Mont Blanc öppnades minskade trafiken väsentligt.

Att La Thuile har lockat vinterturister i över 50 år präglar inte byn. Låga stenhus och vitrappade kåkar med snickerier i mörkt trä ligger intill bygatan och smågatorna runt omkring. Kaféer, charkuterier, vinaffärer. Inget turist-krims-krams. Skidturismen syns bara nära liftstationen, där ligger ett stort lägenhetskomplex och jättehotell kallat Planibel. La Thuile påminner om charmfulla österrikiska skidorter. Det är småskaligt, vänligt och genuint. Preparerade backar och effektiva liftar. Att danskar, tyskar och engelsmän åker hit är ingen tillfällighet sett till hur liftarna är placerade.

Mot slutet av veckan har vi åkt alla pister och alla lättillgängliga ställen utanför pisterna. Det har blivit några misslyckade utflykter med lavinfara och farliga stup, innan vi hittat till La Thuiles verkliga pärla, den dolda dalen Bella Valletta. Från toppen av liften Belvedère klättrar vi upp ytterligare 150 höjdmeter längs en kam som leder till områdets högsta topp, Mont Valaisan, 2 811 m ö h. Vi passerar en tvärgående bergskam och på andra sidan den hittar vi en kilometerlång, välv dalgång, lik en gigantisk half-pipe. Det finns flera fina linjer ner i dalen. Först efter det sista åket, den sista dagen, letar vi upp Chez Pino. Det är en charmig, bondsk skidkrog där pistörerna äter sin eftermiddagspasta. Vi tar varsin husets grappa, skålar för La Thuile och säger ”flipp”.

Av: Åka Skidor

Faktaruta

La Thuile



La Thuile ligger på 1 450 meters höjd och de 16 liftarna är sammanlänkade med
La Rosière (18 liftar) på franska sidan. Som högst når de upp till 2 600
meters höjd. Pisterna ovanför trädgränsen är lätta till medelsvåra och har
400 meters fallhöjd.
Mat och nöjen: Restaurangerna är bra, men inte sensationella.
Bäst är La Bricole, inrymd på loftet i ett äldre stenhus. Spännande meny och
vacker, originell miljö. Italiensk husmanskost och de lokala vinerna
rekomenderas. Den bästa traditionella krogen är La Fordzy, med vita
stenväggar, öppen spis och bra vinlista. La Grotta serverar goda pizzor. En
bra billig restaurang är Brasserie du Bathieu; fyra rätter för dryga
hundralappen, lysrör i taket, bedagade skidlärare som pimplar öl och en
servitris som är provocerande slö. Den coolaste baren är La Bricolette, en
mc-bar i en liten stenhydda. Håll utkik efter en stor skylt i
rastafarifärger. Pubstämning hittar du på Rendez-vous, hit går många
engelsmän. Black Sound har öppet till fyra och är den bästa nattklubben.
Pengar: La Thuile är billigare än grannen Courmayeur. Priserna i byn
ligger cirka 20 procent under de svenska. Restaurangerna i liftsystemet
håller svenska priser.
Boende: Hotellrum kan du boka genom turistinformationen, tel: +39-016
588 41 79. Bra lägenheter med gångavstånd till liftarna finns i
Planibelkomplexet, tel: +39-016 588 45 41. Liftkort: Liftkortet är
giltigt i både La Thuile och La Rosière.
Säsong: Liftarna öppnar i mitten av december och stänger efter
påskhelgen. Bäst snöförhållanden är det från slutet av januari till början
av mars.
Information: La Thuiles turistbyrå, tel: +39 0165 88 41 79, Italienska
Statens Turistbyrå, tel: 08-667 99 30,
e-post: italien.tourist.office@swipnet.se
Internet: www.skiitaly.com

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!