La Thuile – På historisk mark i två nationer

Det har en kompis som tillbringade en dag här på skidluff genom Aostadalen berättat. Varför stannade han bara en dag? Undvikande svar: ”Ni kommer säkert att få det bra i La Thuile…”

I La Rosière ligger alla pister utom en på den bergssida som inte vätter mot passet. Pisterna på denna sida av Le Roc Noir, som berget kallas just här, är något brantare än i La Thuile. Bra storslalombackar, ungefär. Fallhöjderna är lägre. Ju närmare byn La Rosière vi kommer, desto flackare blir berget. Byn ligger högre än La Thuile, strax under trädgränsen. Bara en pist fortsätter ned genom skogen till en grannby. Den pisten är å andra sidan lång och bra och skogen intill är gles och inbjudande.

Vill man finna brantare åkning i La Thuile och La Rosière måste man antingen hajka upp eller åka på sidorna där det inte finns några liftar. Sagt och gjort. Länge väljer vi det senare alternativet. Le Roc Noir har en fantastisk nordostsida med ett tjugotal snörännor, snöfält och kompletta, men opistade, slalombackar. Där åken slutar skråar man tillbaka till La Rosières liftsystem. Från de högsta topparna i La Thuile-systemet finns också många fina, mindre branta och lättillgängliga off-piståk, antingen på ”frånsidorna” eller mellan pisterna. Vi varvar off-pisten med åka super-G i de folktomma röda pisterna i La Thuile och La Rosière. De lokala pistmaskinförarna är dock inte alpernas mest energiska. Underlaget är ofta lite hårt och slagit.

Vi åker skidor i historiska landskap. Redan under Romarriket korsades lilla Sankt Bernardspasset av soldattrupper och handelsresande. Här finns ett stort munkkloster från 1700-talet. Klostret stängdes först under II:a världskriget. Statyer av helgon reser sig ur snön. Varning utfärdas dock: Turistbroschyrerna berättar om en hednisk lämning från bronsåldern, en 72 meter bred ellips av stenar ställda på högkant. Stenarna är dock bara en knapp meter höga och syns inte vintertid, får vi veta efter att ha irrat runt och letat efter ”Italiens Stonehedge”, som en lokal optimist kallat fornminnet. Turismen i La Thuile är alltså gammal. När tunneln under Mont Blanc öppnades minskade trafiken väsentligt.

Att La Thuile har lockat vinterturister i över 50 år präglar inte byn. Låga stenhus och vitrappade kåkar med snickerier i mörkt trä ligger intill bygatan och smågatorna runt omkring. Kaféer, charkuterier, vinaffärer. Inget turist-krims-krams. Skidturismen syns bara nära liftstationen, där ligger ett stort lägenhetskomplex och jättehotell kallat Planibel. La Thuile påminner om charmfulla österrikiska skidorter. Det är småskaligt, vänligt och genuint. Preparerade backar och effektiva liftar. Att danskar, tyskar och engelsmän åker hit är ingen tillfällighet sett till hur liftarna är placerade.

Mot slutet av veckan har vi åkt alla pister och alla lättillgängliga ställen utanför pisterna. Det har blivit några misslyckade utflykter med lavinfara och farliga stup, innan vi hittat till La Thuiles verkliga pärla, den dolda dalen Bella Valletta. Från toppen av liften Belvedère klättrar vi upp ytterligare 150 höjdmeter längs en kam som leder till områdets högsta topp, Mont Valaisan, 2 811 m ö h. Vi passerar en tvärgående bergskam och på andra sidan den hittar vi en kilometerlång, välv dalgång, lik en gigantisk half-pipe. Det finns flera fina linjer ner i dalen. Först efter det sista åket, den sista dagen, letar vi upp Chez Pino. Det är en charmig, bondsk skidkrog där pistörerna äter sin eftermiddagspasta. Vi tar varsin husets grappa, skålar för La Thuile och säger ”flipp”.

Av: Åka Skidor