Svenskarnas Engelberg

Don’t tell the swedes – det är ett mantra som envist mässas ut av
puderjägare över hela världen. Ty en skidorts status som mytisk puderhåla är
nästan obönhörligen hotad i samma stund som den första svenska bummaren
rullar in i byn i sin fullastade, rostiga Volvo 245.

Ingredienserna och förutsättningarna är i princip alltid desamma: en avlägsen
byhåla i skuggan av en nordsida med gigantisk fallhöjd, där det faller
mängder med snö som får ligga orörd i veckor efter ett snöfall,undantaget
localsens egna spår, och deras allra mest förtrogna. Himmelriket på jorden
med andra ord – ända tills hela arméer av de där förbannade svenskarna dyker
upp med sina breda skidor och käftar som glappar om allt, speciellt om det
handlar om orört puder.

Historien har upprepats så många gånger över hela skidvärlden att lokala
offpiståkare ligger vakna på nätterna i skräck över en möjlig
svenskinvasion. Bara tanken på att en gång i sitt liv få yttra orden »det
var bättre förr« om sitt favoritberg får det att krypa längs ryggraden på
sanna pudersjälar.

Så vad ni än gör: Don’t tell the swedes!

Engelberg är ett av de senaste fynden i svenskarnas oupphörliga
sökande efter ospårat puder. Så sent som i slutet på 90-talet låg byns
mäktiga offpist märkligt nog nästan folktom, trots att Engelberg bara ligger
1,5 timme med tåg från Zürich och sedan länge varit känd i alpina kretsar.
Horderna av bummare och wannabes hängde fortfarande i Chamonix och St Anton,
och charterbolagen hade redan gett upp sina första, fruktlösa, försök att få
Engelberg att booma som turistdestination.

Men sedan var det något ljushuvud som öppnade käften och berättade för hela
världen om Titlis: ett monster till nordsida med 2 100 meters fallhöjd,
beklätt med enorma glaciärer, skidåkning som är som hämtad ur drömmarnas
värld och ett mikroklimat som fångar stormar både från norr och söder,
vilket innebär mer snö än på de flesta ställena i Alperna.

Ryktet spred sig som en löpeld och snart rullade armador av 245:or in i byn.

Titlis stoltserar med världens första roterande kabinbana, en
infernalisk uppfinning som går ut på att golvet snurrar i den runda
kabinkroppen så alla passagerare ska få en 360 graders vy över bergen. Som
tur är finns det bara två i världen av just den modellen. Lätt snurrig
kliver jag ur kabinen på 3 060 meters höjd och är redo att klicka i skidorna
och dra iväg. Menvafan? Det enda jag hittar är en isgrotta och en
presentbutik med lurviga nallar i hockeytröjor. Aha, man måste åka hiss. Få
se nu, våning 2, restaurang. Våning 3, glassbar. Våning 4, fotostudio. Där,
våning 5, presentshop och evig snö. Det måste vara rätt tänker jag – bara
för att springa rakt in i en klockaffär när hissdörrarna öppnar sig.

Jag motstår frestelsen att köpa en Breitling för 4 000 schweizerfranc och går
ut mot glaciären istället, samtidigt som jag kryssar fram mellan indiska och
japanska turister med kamerorna i attackläge.

Jag tar rygg på Charlotte ut i Steinberg. Hon är ännu en i raden av svenska
Engelberg-bummare och kom hit för sex år sedan med tanken att göra »bara EN
säsong«. Fast Charlotte träffade en schweizisk kille och blev helt enkelt
kvar, även efter det att lågan falnade några år senare. Nu pendlar hon
mellan hemmet i Engelberg och jobbet på svenskkolonin EF nere i Luzern, 45
minuters bilresa bort.

Fredag och puder är en ganska given anledning för Charlotte att ta ut en dags
kompledigt. Och jag förstår henne. Den gigantiska bowlen Steinberg är
skidåkning i storlek XXXL: isformationerna, klipporna, ytorna och just idag
också, snön. Valmöjligheterna är nästan oändliga och vilken sten man än
rundar är åkningen helt fantastisk – om man inte väljer fel sten. Då väntar
ett gigantiskt stup eller avgrundsdjupa glaciärsprickor. XXXL var det som
sagt.

Grytan slutar med en obligatorisk stakning över en frusen sjö, Trübsee. Flera
klasar med skidåkare stakar och skejtar bort mot transportliften. Jag
reagerar på att i princip ingen verkar vara schweizare, det är tamejfan bara
svenskar hela högen – och ok, någon enstaka norrman för rättvisans skull.
Jag börjar fundera på vad det är som schweizarna har så svårt att förstå.

I trafikstockningen ut mot Laub blir mönstret ännu tydligare. Det är
bara bergsguiden Urs från Meiringen, några dalgångar bort, som bryter av den
skandinaviska dominansen bland oss tjugotal åkare som pulsar i den
midjedjupa snön på traversen ut från pisten.

Laub, det perfekta skidåket. En vit ocean av puder med drygt 1 000 nordvända
fallhöjdsmeter med ihållande, brant lutning – storbergscruising av allra
finaste märke.

Vi traverserar snabbt åt vänster för att få så mycket ospårat som möjligt och
öppnar upp svängarna. Det går så fort att det fladdrar i läpparna, huvan på
jackan samlar vind och skapar en lätt strypsnara kring halsen och mina
rockerskidor planar så mycket på snön att jag nästan har svårt att se vart
jag är på väg. Solen i ryggen projicerar min egen skugga framför mig med en
enorm snöplym bakom. Det är helt magiskt, det är bara att bralla på så
mycket man törs – och lite till. Vi kör stora, feta svängar hela vägen ner
till botten med låren fyllda av mjölksyra och leenden upp till öronen.

Synen nerifrån, av det gigantiska facet och våra slingrande spår, får det att
börja kittla i kroppen. Offpistskidåkning blir inte mycket bättre än Laub.

Men trots att skidåkningen både är enorm och enormt bra, har Engelberg
ändå aldrig fått ordentligt fäste som charterort. Och det finns flera
anledningar till det, för varken byn eller pisterna tilltalar
Charter-Svensson speciellt mycket. Pisterna är förpassade till systemets
utkanter och är få, smala och dåligt preparerade – inte direkt några
manchesterklädda autostrador. Hit kommer man för att åka utanför pisten.
Punkt.

Och den som väntat sig traditionellt alpgemyt enligt vykortsmallen i byn blir
ganska besviken. Byn liknar snarare en grå liten stad, inklämd mellan höga
bergväggar. Engelberg lider av schizofreni: Hemska sjuttiotalskuber i betong
med putsade fasader och raka vinklar ligger vägg i vägg med vackra,
traditionella alpbyggnader i mörkt trä. På berget åker skidåkare i
hightech-kläder och i det stora klostret mitt i byn glider munkar omkring i
morgonrock och tillverkar ost och vin. Nytt och gammalt går hand i hand,
fast utan några egentliga känslor inblandade.

Mitt emot tågstationen i byns hjärta ligger Hotel Bellevue, ett
k-märkt kråkslott från 1800-talet med en pampig fasad och ett inre som sett
sina bättre dagar. En gulnad, inramad hotelliggare i lobbyn visar stolt att
drottning Elisabeth av Storbritannien (den äldre alltså, hon som kallades
drottningmodern) minsann bodde här några nätter på 30-talet.

Nu är klientelet ett helt annat. Kungligheterna och societeten har bytts ut
mot bummare och lågbudgetturister. Mest svenskar, förstås, och några få
andra nationaliteter som fräschar upp mixen.

Den översta våningen på kråkslottet är vikt åt långtidsboende och utanför det
klaustrofobiskt lilla rummet, där jag trängt ihop mig med bummarna Daniel
och Even med våra laptops och några flaskor lokalt öl som sällskap, står
rader av illaluktande pjäxor. Under kvällens gång förvandlas korridoren från
öde till en kombination av vuxendagis och festlokal.

I det sunkiga köket i källaren sitter några tjejer i de tidiga 20-åren och
käkar nudlar med sweet chili-sås. I ena hörnet står två stora kartonger,
överfulla med tomma ölflaskor, Cola-burkar och vinpavor ur det lägre
prissegmentet. Det såphala golvet är täckt av matrester och diskbänken
bågnar över med illa rengjorda tallrikar. Någon har tröttnat på skiten och
satt upp en lapp på svenska ovanför diskhon: »Diska och
ställ undan efter er annars vrider jag skallen av er! / Daniel«.
Några inramade skidbilder från Titlis är den enda synliga formen av
trivsel i köket.

Fast vem behöver egentligen myspys när det är billigt? Och trivsel kan man
skapa ur ingenting, tänker Jon och drar fram en gitarr med trasiga strängar
och spelar Eddie Meduzas »Glasögonorm« med en vinkork som plektrum så
intensivt att snuset sprutar ur överläppen.

På hörnet av kråkslottet ligger den lilla skidbutiken
Okay, själva hörnstenen i Engelbergs friåkarkult och hängställe för många
bummare. Förut var den nästan bara inriktad mot telemark, men i takt med att
knäböjandet blivit mindre hett har ägaren Dani Friedli lämpligt nog bytt ut
skylten med »Telemark shop« till »Freeride HQ«. I ett litet rum bredvid
kassadisken står ett par slitna soffor med små högar av sönderbläddrade
skidtidningar på bordet framför, en kaffemaskin och en dator där någon
sitter och kollar sin profil på Freeride.se.

Inne i verkstaden står ännu en svensk, Patrik från Salem, och svär över ett
par skistoppers som tjurar. Förut körde han den vanliga bummarsvängen med
slitjobb hemma i Sverige på somrarna, men nu kan både han och flickvännen
Sofi kalla sig året-runtboende.

Det är rätt ironiskt att det skulle krävas en mindre invasion från norra
Europa för att localsen skulle få upp ögonen för vilken fantastisk åkning
det finns i dalgången. Ja, det har till och med gått så långt att flera av
ortens infödda har lärt sig svenska eller norska bara för att kunna hänga
med sina skandinaviska polare. Istället för tvärtom är det i Engelberg
skandinaverna som skapat lite drag och skön stämning i byn, hur märkligt det
än kan låta med tanke på vårt påstått dåliga rykte i Alpländerna.

Jag träffar Carmela från byn Stans, några mil bort, som pratar norska bättre
än en inföding och till och med har flyttat till Oslo, Maya från Engelberg
som både hon hennes syrra pluggat i Sverige och hänger med i hetsiga
middagsdiskussioner på svenska utan några som helst problem, och Rebecka som
hänger med en kille från Sundbyberg. Det är Skidintegration version 2.0. Den
europeiska tanken förverkligad bland bergen – till råga på allt i ett land
som inte ens tror på Europa som en enhet.

Fast den skidåkare som bryr sig om nationella tillhörigheter i
liftkön eller på hajken i offpisten är i ärlighetens namn en låg varelse.
Snö och berg är universella ting som tillhör den som just då befinner sig
där, som struntar i vilket språk du talar eller vilken gud du nu råkar be
till, eller om du gör det.

Vi lämnar indierna och japanerna bakom oss på toppen av Titlis, skråar under
en groteskt ful telemast på toppen av berget, runt ett hörn, under en
släplift och styr ut på ett gigantiskt vitt fält. Under oss väntar
Galtiberg, två brutala höjdkilometer med sådan storbergsskidåkning som det
bara finns en handfull exemplar av i den liftservade världen. Vilt, vitt,
vackert och så våldsamt som bara Alperna kan vara när de är som allra, allra
bäst.

Urs och Charlotte försvinner åt varsin kant på det glest spårade facet. Jag
släpper loss skidorna i fallinjen och börjar beta höjdmeter i ett tempo som
är lite snabbare än vad mina mjölksyresprängda lår egentligen orkar med just
nu. Men när skidåkning är så bra som Galtiberg är det bara att stänga ute
smärtan och njuta av upplevelsen. Och tänka på att anledningen till att jag
är här är att någon glappkäft för ett decennium sedan inte kunde hålla tyst
om Engelbergs storhet. Jag tackar och tar emot. För även om du inte vill
berätta dina hemligheter för svenskarna kan du i alla fall lyssna på vad de
har att säga. Ganska ofta har de faktiskt rätt.

Visa större karta

Av: Tobias Liljeroth