Svenskarnas Engelberg

Svenskarnas Engelberg

Engelbergs mäktiga offpist låg i många år orörd och ospårad, trots att den är av den sorten som skiddrömmar är gjorda av. Sedan kom svenskarna till byn och ingenting var längre som förut.

Don’t tell the swedes - det är ett mantra som envist mässas ut av puderjägare över hela världen. Ty en skidorts status som mytisk puderhåla är nästan obönhörligen hotad i samma stund som den första svenska bummaren rullar in i byn i sin fullastade, rostiga Volvo 245.

Ingredienserna och förutsättningarna är i princip alltid desamma: en avlägsen byhåla i skuggan av en nordsida med gigantisk fallhöjd, där det faller mängder med snö som får ligga orörd i veckor efter ett snöfall,undantaget localsens egna spår, och deras allra mest förtrogna. Himmelriket på jorden med andra ord - ända tills hela arméer av de där förbannade svenskarna dyker upp med sina breda skidor och käftar som glappar om allt, speciellt om det handlar om orört puder.

Historien har upprepats så många gånger över hela skidvärlden att lokala offpiståkare ligger vakna på nätterna i skräck över en möjlig svenskinvasion. Bara tanken på att en gång i sitt liv få yttra orden »det var bättre förr« om sitt favoritberg får det att krypa längs ryggraden på sanna pudersjälar.

Så vad ni än gör: Don’t tell the swedes!

Engelberg är ett av de senaste fynden i svenskarnas oupphörliga sökande efter ospårat puder. Så sent som i slutet på 90-talet låg byns mäktiga offpist märkligt nog nästan folktom, trots att Engelberg bara ligger 1,5 timme med tåg från Zürich och sedan länge varit känd i alpina kretsar. Horderna av bummare och wannabes hängde fortfarande i Chamonix och St Anton, och charterbolagen hade redan gett upp sina första, fruktlösa, försök att få Engelberg att booma som turistdestination.

Men sedan var det något ljushuvud som öppnade käften och berättade för hela världen om Titlis: ett monster till nordsida med 2 100 meters fallhöjd, beklätt med enorma glaciärer, skidåkning som är som hämtad ur drömmarnas värld och ett mikroklimat som fångar stormar både från norr och söder, vilket innebär mer snö än på de flesta ställena i Alperna.

Ryktet spred sig som en löpeld och snart rullade armador av 245:or in i byn.

Titlis stoltserar med världens första roterande kabinbana, en infernalisk uppfinning som går ut på att golvet snurrar i den runda kabinkroppen så alla passagerare ska få en 360 graders vy över bergen. Som tur är finns det bara två i världen av just den modellen. Lätt snurrig kliver jag ur kabinen på 3 060 meters höjd och är redo att klicka i skidorna och dra iväg. Menvafan? Det enda jag hittar är en isgrotta och en presentbutik med lurviga nallar i hockeytröjor. Aha, man måste åka hiss. Få se nu, våning 2, restaurang. Våning 3, glassbar. Våning 4, fotostudio. Där, våning 5, presentshop och evig snö. Det måste vara rätt tänker jag - bara för att springa rakt in i en klockaffär när hissdörrarna öppnar sig.

Jag motstår frestelsen att köpa en Breitling för 4 000 schweizerfranc och går ut mot glaciären istället, samtidigt som jag kryssar fram mellan indiska och japanska turister med kamerorna i attackläge.

Jag tar rygg på Charlotte ut i Steinberg. Hon är ännu en i raden av svenska Engelberg-bummare och kom hit för sex år sedan med tanken att göra »bara EN säsong«. Fast Charlotte träffade en schweizisk kille och blev helt enkelt kvar, även efter det att lågan falnade några år senare. Nu pendlar hon mellan hemmet i Engelberg och jobbet på svenskkolonin EF nere i Luzern, 45 minuters bilresa bort.

Fredag och puder är en ganska given anledning för Charlotte att ta ut en dags kompledigt. Och jag förstår henne. Den gigantiska bowlen Steinberg är skidåkning i storlek XXXL: isformationerna, klipporna, ytorna och just idag också, snön. Valmöjligheterna är nästan oändliga och vilken sten man än rundar är åkningen helt fantastisk - om man inte väljer fel sten. Då väntar ett gigantiskt stup eller avgrundsdjupa glaciärsprickor. XXXL var det som sagt.

Grytan slutar med en obligatorisk stakning över en frusen sjö, Trübsee. Flera klasar med skidåkare stakar och skejtar bort mot transportliften. Jag reagerar på att i princip ingen verkar vara schweizare, det är tamejfan bara svenskar hela högen - och ok, någon enstaka norrman för rättvisans skull. Jag börjar fundera på vad det är som schweizarna har så svårt att förstå.

I trafikstockningen ut mot Laub blir mönstret ännu tydligare. Det är bara bergsguiden Urs från Meiringen, några dalgångar bort, som bryter av den skandinaviska dominansen bland oss tjugotal åkare som pulsar i den midjedjupa snön på traversen ut från pisten.

Laub, det perfekta skidåket. En vit ocean av puder med drygt 1 000 nordvända fallhöjdsmeter med ihållande, brant lutning - storbergscruising av allra finaste märke.

Vi traverserar snabbt åt vänster för att få så mycket ospårat som möjligt och öppnar upp svängarna. Det går så fort att det fladdrar i läpparna, huvan på jackan samlar vind och skapar en lätt strypsnara kring halsen och mina rockerskidor planar så mycket på snön att jag nästan har svårt att se vart jag är på väg. Solen i ryggen projicerar min egen skugga framför mig med en enorm snöplym bakom. Det är helt magiskt, det är bara att bralla på så mycket man törs - och lite till. Vi kör stora, feta svängar hela vägen ner till botten med låren fyllda av mjölksyra och leenden upp till öronen.

Synen nerifrån, av det gigantiska facet och våra slingrande spår, får det att börja kittla i kroppen. Offpistskidåkning blir inte mycket bättre än Laub.

Men trots att skidåkningen både är enorm och enormt bra, har Engelberg ändå aldrig fått ordentligt fäste som charterort. Och det finns flera anledningar till det, för varken byn eller pisterna tilltalar Charter-Svensson speciellt mycket. Pisterna är förpassade till systemets utkanter och är få, smala och dåligt preparerade - inte direkt några manchesterklädda autostrador. Hit kommer man för att åka utanför pisten. Punkt.

Och den som väntat sig traditionellt alpgemyt enligt vykortsmallen i byn blir ganska besviken. Byn liknar snarare en grå liten stad, inklämd mellan höga bergväggar. Engelberg lider av schizofreni: Hemska sjuttiotalskuber i betong med putsade fasader och raka vinklar ligger vägg i vägg med vackra, traditionella alpbyggnader i mörkt trä. På berget åker skidåkare i hightech-kläder och i det stora klostret mitt i byn glider munkar omkring i morgonrock och tillverkar ost och vin. Nytt och gammalt går hand i hand, fast utan några egentliga känslor inblandade.

Mitt emot tågstationen i byns hjärta ligger Hotel Bellevue, ett k-märkt kråkslott från 1800-talet med en pampig fasad och ett inre som sett sina bättre dagar. En gulnad, inramad hotelliggare i lobbyn visar stolt att drottning Elisabeth av Storbritannien (den äldre alltså, hon som kallades drottningmodern) minsann bodde här några nätter på 30-talet.

Nu är klientelet ett helt annat. Kungligheterna och societeten har bytts ut mot bummare och lågbudgetturister. Mest svenskar, förstås, och några få andra nationaliteter som fräschar upp mixen.

Den översta våningen på kråkslottet är vikt åt långtidsboende och utanför det klaustrofobiskt lilla rummet, där jag trängt ihop mig med bummarna Daniel och Even med våra laptops och några flaskor lokalt öl som sällskap, står rader av illaluktande pjäxor. Under kvällens gång förvandlas korridoren från öde till en kombination av vuxendagis och festlokal.

I det sunkiga köket i källaren sitter några tjejer i de tidiga 20-åren och käkar nudlar med sweet chili-sås. I ena hörnet står två stora kartonger, överfulla med tomma ölflaskor, Cola-burkar och vinpavor ur det lägre prissegmentet. Det såphala golvet är täckt av matrester och diskbänken bågnar över med illa rengjorda tallrikar. Någon har tröttnat på skiten och satt upp en lapp på svenska ovanför diskhon: »Diska och ställ undan efter er annars vrider jag skallen av er! / Daniel«. Några inramade skidbilder från Titlis är den enda synliga formen av trivsel i köket.

Fast vem behöver egentligen myspys när det är billigt? Och trivsel kan man skapa ur ingenting, tänker Jon och drar fram en gitarr med trasiga strängar och spelar Eddie Meduzas »Glasögonorm« med en vinkork som plektrum så intensivt att snuset sprutar ur överläppen.

På hörnet av kråkslottet ligger den lilla skidbutiken Okay, själva hörnstenen i Engelbergs friåkarkult och hängställe för många bummare. Förut var den nästan bara inriktad mot telemark, men i takt med att knäböjandet blivit mindre hett har ägaren Dani Friedli lämpligt nog bytt ut skylten med »Telemark shop« till »Freeride HQ«. I ett litet rum bredvid kassadisken står ett par slitna soffor med små högar av sönderbläddrade skidtidningar på bordet framför, en kaffemaskin och en dator där någon sitter och kollar sin profil på Freeride.se.

Inne i verkstaden står ännu en svensk, Patrik från Salem, och svär över ett par skistoppers som tjurar. Förut körde han den vanliga bummarsvängen med slitjobb hemma i Sverige på somrarna, men nu kan både han och flickvännen Sofi kalla sig året-runtboende.

Det är rätt ironiskt att det skulle krävas en mindre invasion från norra Europa för att localsen skulle få upp ögonen för vilken fantastisk åkning det finns i dalgången. Ja, det har till och med gått så långt att flera av ortens infödda har lärt sig svenska eller norska bara för att kunna hänga med sina skandinaviska polare. Istället för tvärtom är det i Engelberg skandinaverna som skapat lite drag och skön stämning i byn, hur märkligt det än kan låta med tanke på vårt påstått dåliga rykte i Alpländerna.

Jag träffar Carmela från byn Stans, några mil bort, som pratar norska bättre än en inföding och till och med har flyttat till Oslo, Maya från Engelberg som både hon hennes syrra pluggat i Sverige och hänger med i hetsiga middagsdiskussioner på svenska utan några som helst problem, och Rebecka som hänger med en kille från Sundbyberg. Det är Skidintegration version 2.0. Den europeiska tanken förverkligad bland bergen - till råga på allt i ett land som inte ens tror på Europa som en enhet.

Fast den skidåkare som bryr sig om nationella tillhörigheter i liftkön eller på hajken i offpisten är i ärlighetens namn en låg varelse. Snö och berg är universella ting som tillhör den som just då befinner sig där, som struntar i vilket språk du talar eller vilken gud du nu råkar be till, eller om du gör det.

Vi lämnar indierna och japanerna bakom oss på toppen av Titlis, skråar under en groteskt ful telemast på toppen av berget, runt ett hörn, under en släplift och styr ut på ett gigantiskt vitt fält. Under oss väntar Galtiberg, två brutala höjdkilometer med sådan storbergsskidåkning som det bara finns en handfull exemplar av i den liftservade världen. Vilt, vitt, vackert och så våldsamt som bara Alperna kan vara när de är som allra, allra bäst.

Urs och Charlotte försvinner åt varsin kant på det glest spårade facet. Jag släpper loss skidorna i fallinjen och börjar beta höjdmeter i ett tempo som är lite snabbare än vad mina mjölksyresprängda lår egentligen orkar med just nu. Men när skidåkning är så bra som Galtiberg är det bara att stänga ute smärtan och njuta av upplevelsen. Och tänka på att anledningen till att jag är här är att någon glappkäft för ett decennium sedan inte kunde hålla tyst om Engelbergs storhet. Jag tackar och tar emot. För även om du inte vill berätta dina hemligheter för svenskarna kan du i alla fall lyssna på vad de har att säga. Ganska ofta har de faktiskt rätt.


Visa större karta

Av: Tobias Liljeroth

Faktaruta

Engelberg


Skidåkning
Engelberg består av två skidsystem: Titlis och Brunni. Titlis är det största
och är nordvänt.
Högsta åkhöjd 3 060 meter
Byns höjd 960 meter
Antal liftar 26
Antal pister 25
Park Ja
Puder Ofta
Åktips
Laub Offpist när den är som bäst och utan krusiduller. Läs reportaget.
Steinberg Mängder av vägval bland glaciärsprickor och klippor från
toppen av Titlis.
Mittel Sülzi Varierande åkning ner från toppen av Jochpass. Lite
klurigt vägval med stora klippor som lurar.
Galtiberg 2 000 fallhöjdsmeter fantastisk, högalpin skidåkning bland
mäktiga bergväggar.
Fest/Bar
Yucatan Afterski med två för en och byns svängigaste Alpröj framåt
kvällen.
Hoheneck Bar Ruffig, men mysig hotellbar med skön atmosfär.
Eden Engelbergs hippaste häng, enligt schweiziskt snitt alltså.
Spindle En av Alpernas sämsta nattklubbar där alla ändå alltid hamnar
till sist.
Mat
Berlialp Italiensk mat i mellanprisklassen.
Yucatan Hamburgare och tex-mex-käk i gigantiska portioner till bra
pris.
Alpenclub Traditionell schweizisk mat, som fondue, men även pizza, i en
klassisk alpmiljö.
Ski Lodge Kökschef Rukas satsar på gourmet med vida ramar, Schweiz
möter världen.
Mer info
Engelberg www.engelberg.ch

Titlis www.titlis.ch
Ski Lodge Engelberg www.skilodgeengelberg.com

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!