Insnöad i Stranda

På breda skidor dansar vi ner genom snön mellan de glest växande
fjällbjörkarna på Roaldshornets sydsida.

Vi är mitt inne i ett snöoväder; allt är vitt, snöstormen viner och den
halvmeter snö som kommit under natten flyger in i munnen vid varje sväng så
man tvingas hålla andan.

Terrängen är kuperad och tillräckligt brant för att man ska få bra flyt.
Lägger jag skidspetsarna i fallinjen så flyter jag upp på snön och surfar
fram. Farten ökar snabbt innan det är dags att svänga igen och på nytt bli
överöst av fjäderlätt pudersnö.

Trots att endast en knapplift är öppen i hela liftsystemet så blir skidåkning
inte mycket bättre än så här.

Imorse vaknade vi med både nyfikenhet och förväntan. Ingen av oss har tidigare
varit i Stranda och resan hit var ett äventyr i sig. En bilfärd på 46 mil
tog tolv timmar och längs vägen passerade vi avstängda vägar, kolonner med
plogbilar, vägspärrar och köer som resulterade i en missad färja.

Det positiva var att det kom snö – i stora mängder. Det var därför vi åkte
hit, till puderparadiset Stranda.

Den norska kusten är som gjord för lössnö-jakt, men det gäller att åka vid
rätt tillfälle. Att bestämma datumen för en vecka här ett halvår i förväg är
som att spela på chokladhjulet. Du kan vinna högsta vinst, men du kan lika
gärna gå hem tomhänt. Vår tripp hade varit¿preliminärbokad ett tag, men när
vi såg att det skulle komma omkring två meter nysnö på knappt en vecka, och
att det skulle bli minusgrader, så var det bara att bestämma sig för att
åka.

Inne i Stranda känns skidåkning väldigt avlägsen. När vi tittar upp mot
bergen omkring oss är låga gråa moln det enda vi ser. Åt andra hållet ser vi
fjorden.

I det lilla samhället är hamnen den centrala punkten och här samsas färjeläget
och en möbelfabrik. Förutom det består centrum av ett hotell, ett rådhus och
några kvarter med hus på ett par våningar. Sen är det inte så mycket mer.

När vi sätter oss i bilen och börjar bege oss de fem kilometerna från det
lilla sömniga samhället Stranda upp till skidanläggningen passerar vi en
tätorts alla beståndsdelar såsom mataffären, bensinmacken och skolan.

Det är en brant väg som klättrar upp till skidanläggningen och medan vi gasar
oss uppför den långa backen växer plogvallarna i takt med att villa- och
radhusområdena försvinner. Snart växer vallarna högre än bilen och det enda
vi se är diket vi rör oss framåt i.

Utanför det kombinerade kontoret, liftkassan, raststugan och
serveringen träffar vi svensken Anders Baatz som jobbar som pistmaskinförare
och pistör. Han berättar att skidområdet har varit stängt i två dagar på
grund av snöstormen, och det har kommit närmare en meter snö, så vi kunde
inte ha haft bättre tajming för vårt första besök i Stranda. Anders lovar
att han ska öppna åtminstone en lift idag och förhoppningsvis fler till
helgen.

Stranda är den där klassiska modellen där skidanläggningen ligger i närheten
av ett litet samhälle och används av skolan när det är friluftsdagar och
dess bofasta när förhållandena är de rätta, främst på helgerna. Det märker
vi denna dag då vi trots fantastiska offpistförhållanden endast är tolv
personer som slåss om snön.

Men så mycket armbågar behöver det inte bli, för mellan varje åk yr skidspåren
igen och man kan göra om samma sväng som man gjorde förra åket. Istället
blir det mest skratt och tjorop som vi kommunicerar med när skidortens alla
aktiva samlas vid liften för att pusta ut mellan åken.

Det är ett skönt tempo som infinner sig. Å ena sidan vill och kan man åka mer,
trots att benen säger nej, men samtidigt så kommer det att vara precis lika
bra imorgon.

Vad är egentligen bra väder? Jag ställer mig frågan när jag står i
halv storm på väg upp för liften på Roaldshorn. Ett generellt svar skulle
vara runt 25 plusgrader, vindstilla och sol. Väljer vi att koncentrera oss
på skidåkning sjunker kvicksilvret på¿termometern¿cirka 30 grader och vädret
är perfekt igen. I alla fall för de flesta.

Serre Chevalier i södra Frankrike stoltserar med över 300 soldagar. Det låter
helt otroligt för en skidort, men också helt perfekt. Fast sol är inte allt.
Det viktigaste är trots allt det vi åker på. Snön. Och ju mer av den och ju
mer nyfallen den är desto bättre.

Vart åker man då, om man inte bryr sig så mycket om sol utan främst vill ha
snö. Det självklara valet blir i så fall Mt Baker i nordvästra USA, som får
minst 15 meter snö per år. Nackdelen är att det ligger många mil bort.

Det slår mig att Stranda måste vara det perfekta alternativet på hemmaplan.
Detta norska puderparadis har ofta ett snödjup på uppemot fyra meter, och
erbjuder en fallhöjd på 800 meter, vilket kan jämföras med Åres 890 meter.

Jag vaknar upp ur mina tankar av att Roaldsliften rycker till när
draglinan passerar en stötta. Det är en av de effektivaste knappliftar jag
åkt, och så väderokänslig att den så gott som alltid kan köras. Tallrikarna
på knappliften släpar i snön som inte har hunnit pistas bort och lämnar ett
djupt dike på omkring en meter. Den tar oss upp 430 vertikala meter, en god
bit över trädgränsen. Här är det fortfarande stormen som bestämmer. Mellan
snöbyarna ser jag ännu en lift som går ännu högre upp på fjället. Antagligen
en av de som Anders pratade om att de skulle öppna om vädret blev bättre.

Nu är det dock skogen nedanför oss som är målet. Jag, Micke, Bosse och Marcus
hukar oss och tar fart för att komma bort från blåsten. Så fort vi kommit in
bland träden, upphör blåsten och allt blir tyst. Som om någon hade slagit av
strömmen på en stor fläkt. Vi njuter av upplevelsen och pratar om vem som
ska få åka först. Det slutar med att alla åker samtidigt, men i varsitt
snömoln känns det ändå som om man är helt själv.

Skogsåkningen är fantastisk. Träden står på ett löjligt bra avstånd mellan
varandra. Tillräckligt tätt för att skydda mot vind så att snön lägger sig
mjukt men samtidigt så pass glest att de inte står i vägen. Det är som att
åka en naturlig slalombana för offpist, med nysnö upp till midjan.
Bergssidan bjuder på stor variation, men varje åk slutar vid ett turspår som
leder tillbaka till liften efter ett par stavtag.

Under ett av åken upptäcker vi en gammal hoppbacke som ligger undangömd mellan
björkarna, och den bjuder på en luftfärd ner i en underbacke som är mjuk som
ett cumulusmoln. Den gamla hoppbacken vittnar om Strandas skidhistoria. Den
första liften byggdes här redan 1957.

Vinden mojnar, det blir helg och folk i närheten har hört ryktet om de
fantastiska förhållandena och letat sig hit. Det är nu som vi får uppleva
Strandas imponerande skidterräng på riktigt. Vad som tidigare bara var
fantasier om vad som fanns bortom toppliften på Roaldshorn, visas nu i
widescreen. Österut ser vi Storfjorden öppna upp sig mellan topparna och
västerut de mäktiga Sunnmörsalperna. Det är nu ytorna visar upp sig och
Stranda är¿inte¿en så liten skidanläggning längre.

Nu har vi helt plötsligt 400 höjdmeter skidåkning ovanför skogen. En
offpistterräng som bjuder på allt från öppna fält till smala korridorer,
bara ett par stavtag från liften.

Vi skråar bortåt i cirka tio minuter och liftarna försvinner fort bakom våra
ryggar. Plötsligt är vi ensamma på fjället. Här på ryggen är det lite
vindpinat men så fort vi vänder skidorna i fallinjen tappar vi kontakten med
underlaget och flyger fram på snön. Det måste vara så här det är att gå på
vatten, för man blir nästan religiös – så bra är puderparadiset Stranda.

Av: Fredrik Kihlman