På andra sidan vulkanen - Rusutsu

På andra sidan vulkanen - Rusutsu

Japan är inte att betrakta som ett enda resmål. Landet har inte bara 130 miljoner invånare utan även hundratals skidorter. Exempelvis Hokkaidōs näst största anläggning – den puderdränkta doldisen Rusutsu, blott två mil från turistmagneten Niseko.

Vi svävar fram. Allt är tyst. Allt är vitt. Den trolska och mångtusenåriga skogen, som till skillnad från våra svenska överlevde den senaste istiden, är draperad i en magisk slöja som absorberar minsta knyst. Ett filter som dämpar alla häftiga rörelser. Eliminerar tyngdlagens oönskade effekter och ersätter dem med ett mjukt och harmoniskt flöde. Kontakten med Moder Jord är diffus men surfkänslan är högst påtaglig. Är det en dröm? Har vi kommit till paradiset? Det verkar inte sämre och plötsligt ger de svårt snötyngda träden plats för en lagom brant och orörd glänta…

– Wii jiiihaaa!!!
Vrålet övergår i ett bubblande skratt. Sedan blir allt lugnt, tyst och fullkomligt stilla igen. Sofis första svängar i ospårat japanskt puder är hennes bästa någonsin – men att föreviga dem skulle visa sig lättare sagt än gjort.
Det klassiska tricket med stoppsladd framför kameran är overkill här i det fluffiga pudermekkat. Snökaskaden skjuter upp högt över Sofis huvud och omformas till ett moln som klamrar sig fast i lufthavet. Många och långa sekunder senare har iskristallerna motvilligt landat igen.

Decimetervis av nytt och fräscht puder är vardag här och liknande scenerier utspelar sig mest hela tiden. Statistiken talar sitt tydliga språk, här faller i runda slängar 1,5 decimeter snö. Varje dag. Hela säsongen!
Vi befinner oss mitt i en gigantisk lekpark. Alltsammans; skidsystemet, hotellen, restaurangerna, butikerna, tivolit, bergochdalbanan, golfbanan, forsränningen och de nyinvigda lederna för utförscykling ägs och drivs av ett och samma bolag – Kamori Kankō. Rusutsu är deras främsta semesteranläggning, tillika Hokkaidōs största. Koncernen driver även ett antal andra hotell och ytterligare sju skidsystem. Exempelvis Teine som är perfekt att besöka i samband med flygtransfer till eller från intilliggande Sapporo – miljonstaden som stod värd för OS vintern 1972.

Undertecknad var i välkända Niseko föregående säsong, utan att vare sig se eller höra något om Rusutsu. Att jag missade byn med sina 2 000 invånare var kanske inte så konstigt – men hur kunde jag undgå att höra något om Hokkaidōs näst största skidsystem? Märkligt.

Förklaringen kan vara det fullständigt förblindande snöfallet och puderfrosseriet som blockerade resterande sinnen och resurser. Ett ackumulerat snöfall av 18 meter redan vid mitten av februari och optimala förhållanden – det var bara att dra på skygglapparna, glömma allt vad undersökande journalistik heter och mata på från morgon till kväll. Dag efter dag. Förlåt mig!
Varför inte upprepa framgångssagan Niseko rakt av? Ja, en repris av allt det goda hade sannerligen inte varit fel. Att armbågas med de horder av högljudda, rundlagda, Gopro-kittade åkare som häckar på Mount Annupuri under högsäsongen i februari, var vi emellertid inte lika sugna på.
Förr om åren lär konkurrensen om den maka

lösa snön ha varit lägre i Rusutsu, men redan första åkdagen kan vi konstatera att den tiden är förbi, även om liftköerna sällan eller aldrig ringlar långa.
Orten är upptäckt av den breda massan och det kan faktiskt stundtals vara lugnare i Nisekos utkanter vid våra favoritsystem Moiwa och Hanazono. En avgörande skillnad gentemot Nisekos huvudort Hirafu är emellertid att partyt lyser med sin frånvaro i Rusutsu Resort vars hjärta utgörs av två gigantiska hotellkomplex, sammanlänkade med hjälp av en gullig, seriefigursbeklädd bergbana.
Här finns allt nöden kräver och mycket mer. Restauranger, pubar, caféer, butiker, sporthallar och sist men inte minst ONSEN – dessa himmelska tempererade japanska bad som byggs i anslutning till naturliga varma källor i den vulkaniska landmassan.

I Rusutsu slipper vi se grisigt överförfriskade västerlänningar köra över serviceinriktade och artiga japaner. Och på tal om dem. Redan i hotellentrén öppnar sig en värld av lyx.
När vi tveksamt stapplar in på det polerade marmorgolvet möts vi av dubbelvikta, bugande och brett leende… tjänare – det känns medeltidsaktigt och nedlåtande att kalla dem så, men icke desto mindre träffsäkert.

– Oh sir, please, no ski boots in here, very sorry, very sorry, please.
Nähä. Inga skidor, stavar, brädor, pjäxor eller annat junk på rummen och inga pjäxor på det flotta golvet i entrén. Prylnörden som ogärna skiljs från sina älskade ägodelar får helt enkelt finna sig i att låsa in dem i förvaringsskåp i hotellets centrala delar, men visst, med lite list går det att smussla upp dem på rummet och gulla lite.

De långa korridorerna känns dock närmast oändliga när man släpar skidbagage och ja, det andas lite "The Shining" här och där. Både i diverse biutrymmen men även i den gigantiska och folktomma kinarestaurangen som hade kunnat fungera som hockeyarena.
– Åh vad långt det är till backen, jobbigt att behöva gå så mycket hela tiden, en av oss i sällskapet tycks ha glömt att hotellet ligger vid liften och att vi faktiskt kan gå rakt ut i backen om vi så önskar… och att vi knappast behöver hika för puder. Men visst, hotellet är flera hundra meter långt och ska vi till något av bergen Mount Isola eller East Mountain, ja då måste vi föst åka gondol på flacken.

West Mountain som ligger utanför dörren ratas av många friåkare, men här finns faktiskt en hel del kul.
Nedanför den gigantiska radio- och TV-masten som ser ut som en hel rymdstation och fungerar som landmärke, finns ett skönt öppet fält och 

i skogen finns en hel del kul också. Här kommer du för övrigt så nära inpå den pampiga vulkanen Mount Yōtei som det bara är möjligt i Rusutsu.
Om vädret tillåter, vilket det inte alltid gör eftersom det gärna snöar, bör du definitivt offra lite tid för att ta dig till utsiktsplatsen vid den högsta liften här på West Mountain. Utsikten mot vulkantoppen, som med sina 1 898 meter är den i särklass högsta toppen i området, är helt otrolig.

Jag kan varmt rekommendera toppturer på vulkanen, men även här på West Mountain som kan erbjuda ett härligt, långt och brant åk ner från toppen (betydligt högre upp än liften tar dig). I båda fallen är guide att föredra, både för att maximera upplevelsen och trygga säkerheten.

Flest puderfallhöjdsmeter per minut får du dock på Mount Isola och East Mountain. Här finns mängder av lättillgänglig skogsåkning och du kan i princip åka var som helst bredvid pisterna (och puder i pisten är inte sällsynt), men det gäller att vara vaksam.
Under ett ymnigt snöfall brakar undertecknad rakt ner från härlig åkterräng och plattlandade på en transportled – det stannar vid ryggont, den här gången...

De båda bergen är försedda med liftar som täcker upp det mesta, även om transporterna till vissa dalstationer kan vara löjligt flacka och segdragna. Vid tre av dessa knutpunkter finns spartanskt inredda restauranger med enklare japansk mat i stil med ramen – en japansk variant av en kinesisk nudelsoppa. Den kan innehålla lite av varje; grönsaker, kött, fisk, skaldjur och – gladpack skulle det visa sig några dagar senare i Niseko Annupuri – oväntat och svårtuggat!

Japan är ett regelstyrt land och invånarna är med västerländska mått mätt extremt lydiga och välartade. De blåser av sig snön med tryckluft innan de vågar sig in i den majestätiska hotellbyggnaden. Strör inte skräp omkring sig och stjäl definitivt inte dina prylar, blir du ändå av med något är det sannolikt en annan turist som är boven.

Förbud existerar förstås även ute på bergen. De efterlevs av en del men inte alltid av oss. Det gäller dock att vara uppmärksam. Våra japanska värdar vill ta ansvar och minimera risken för laviner och övriga tillbud. Ibland känns det lite överdrivet, men i andra sammanhang är det högst relevant. Varningsskyltarna som medels dödskallar varnar för livsfara i skogen kan utan tvivel tas med en nypa salt, men visst finns det faror och det är inte alltid de påtalas.
Efter att ha missbrukat väder- och snörapporter i månader visste vi att snölagren hade byggts på successivt sedan december och att temperaturen hade varit låg och stabil.
En plötslig, tillfällig och oönskad värmetopp slog – helt i linje med ödets ironi – till någon dag innan vår ankomst. På vissa platser uppstod flera meter djupa snösprickor och enligt ryktet strök två turister med på södra Hokkaidō.

På nolltid raserade värme och vind det vackra som hade byggts upp under månader. Förhållandena repade sig dock snabbt och redan från start hade vi kanonåkning på ostsluttningarna där mängder av fin och kall nysnö från ovädrets kulmen hade landat.
Detta för oss osökt in på den begränsade fallhöjden. I grund och botten är den inte ett problem för åkningen. I varje fall inte så länge du läser terrängen någorlunda rätt, har bra glid och bär med dig farten genom åket, men när det är varmt, ja då är det varmt överallt, även på toppen. Det är en av anledningarna till att den högkvalitativa delen av säsongen är relativt kort och att du hellre ska åka hit i januari än i mars.

Det är lätt att komma in i det angenäma resortlivet. Att upptäcka tidigare okända behov och göra dem till dagliga måsten. Njutningsfyllda stunder och ritualer. Dagen börjar med den ständigt efterlängtade, mastodontiska bufféfrukosten. En 50 meter lång ovalbana, där asiatiskt möter västerländskt. Kulinariska läckerheter (och läskigheter) från världens väldens alla hörn, inklusive det intilliggande Stilla Havet, serveras på hundratals fat som ständigt fylls på. Jag började för säkerhets skull med fem små croissanter och mjölk, för att lägga en bra grund för resten.

Dagarna spenderas förstås surfandes ute i det vita havet av snö och därefter blir det någon timme eller två i onsenbadet – ofattbart skönt och rogivande samtidigt som det hjälper den stela kroppen och de stumma musklerna att slappna av och återhämta sig.
En Mövenpick-glass under promenaden längs affärsstråket i hotellets gigantiska bottenvåning. En tupplur på hotellrummet och sedan, iförd tofflor, hasa sig till någon av hotellets alla restauranger för att bli uppassad som en kunglighet...

Allt tar slut med ett brak. Japansvensken och levnadskonstnären Pär Dahlin dundrar in med sin ålderstigna, rökdoftande, multihjulsdrivna buss på den minutiöst snöröjda planen utanför lyxhotellet. Vi kliver ombord och förflyttas med ens från den artificiella lyxkokongen till det riktiga Hokkaidō. Det är ruffigt och outvecklat, men genuint och välkomnande med tillmötesgående, tandlösa leenden och seniga risbönder. Vi käkar middag på ett litet hak där vegetariska alternativ är lika sällsynta som begripliga menyer. Inkvarterar oss i en vallabod utan vare sig rinnande vatten eller toalett, slår på gasvärmaren och rullar ut liggunderlagen.
Vi går från slott till koja och upptäcker än en gång att det är kontrasterna som gör livet. 

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!