Tumultet i öknen - Red Bull rampage

Tumultet i öknen - Red Bull rampage

Red Bull Rampage är tävlingen som får de bästa utförscyklistern­a i världen att skaka vid blotta tanken. Den är lika mycket en stenhård kamp mot elementen i Utahs öken som mot övriga deltagare – och den egna rädslan.

En sandstorm virvlar upp längs den karga bergssidan. Solen steker rakt uppifrån från en klarblå himmel, inte ett moln inom horisonten. På en knapp meterbred bergskam sitter en gänglig 22-åring från Uppsala på sin heldämpade downhillcykel och försöker hålla nerverna i styr samtidigt som sanden yr kring honom. Koncentrerad, fokuserad – och fullständigt livrädd. Armarna fulla med stelnade sårskorpor från alla krascher på träningen dagarna före. Trycker in bromsarna en sista gång som för att försäkra sig om att de verkligen fungerar.

– Three, two, one. Go!
Martin Söderström trevar sig ner längs den löjligt branta bergskammen som inleder åket samtidigt som kamerahelikoptern hovrar endast ett tiotal meter från honom. Han kör i makligt tempo längs den linje som han karvat ut med spade och hacka dagarna innan tävlingen, som för att känna lite på både terrängen och sig själv. Han svänger av från kammen och droppar ner i ett ännu brantare parti och farten ökar våldsamt, rakt in i linjens första stora dropp där marken helt försvinner under honom. En lång plym av sand svävar som ett streck i luften bakom honom.

Metallicas For Whom the Bell Tolls mullrar ur gigantiska högtalare nerifrån dalen och studsar mellan bergväggarna.
For a hill men would kill
Why?
They do not know
Stiffened wounds test their pride

Martin vet däremot exakt varför han kämpar sig ner för den här gudsförgätna kullen i Utahs karga öken. På spel står – förutom livhanken och en bra placering i världens mest prestigefyllda freeridetävling på cykel – totalsegern i den nyinstiftade Freeride Mountainbike World Tour, FMB, där han ligger tvåa inför avslutande Rampage.
Mellan titeln och honom står totalledaren, kanadensaren Brandon Semenuk från mountainbikemeckat Whistler, och den brutala ökenterrängen i Zions nationalpark.

Red Bull Rampage är ännu en kombinerad extremsporttävling och pr-jippo signerad den österrikiska energidrycksgiganten som gjort sig känd för allt från att ordna lådbildsrace till att kasta ut folk från luftballonger i rymden. En utförstävling på cykel där åkarna inte kör på tid utan istället bedöms utifrån premisser som linjeval och stil utför berget. Tänk friåkningstävling på skidor, minus snö.
När den första upplagan kördes 2001 var det den första tävlingen där mountainbike bröts loss från sin tidigare enbart lycraklädda tidtagningsnorm och identifierade friåkningsdelen som en separat disciplin. Dåtidens cyklar var däremot hopplöst primitiva jämfört med idag, både dämpning och geometri lämnade en hel del att önska.

Det gjorde däremot inte de 22 specialinbjudna åkarnas kollektiva laddhatt vilket gav upphov till en serie våldsamma krascher, brutna ramar och kroppsdelar. Design och konstruktion på utförscyklar har utvecklats enormt under de få år som passerat sedan dess, precis som åkarnas färdigheter, vilket gjort att det som ansågs som extremt 2001 nästan ses med en gäspning elva år senare. 

Och det är en tveeggad utveckling. Terrängen i öknen utanför Virgin i Utah lämnar nämligen litet utrymme för misstag, oavsett hur bra din utrusning är. Den är ett kokande helvete klätt i porösa bergssediment med taggiga buskage utkastade med jämna mellanrum.

En serie bergsarmar breder ut sig från den uppblåsbara startbågen på toppen, drygt 300 höjdmeter ovanför målet, upp mot den stekande himlen. Den nedre delen av banan går att rulla hjälpbart för de flesta dödliga cyklister om man verkligen letar efter en hyfsat säker väg ner. 
Den övre delen är så brant att åkarna måste ha rep för att ta sig upp på en del ställen. Att cykla ner är otänkbart för alla utom en bråkdel av världens cyklister. De, å andra sidan, fungerar inte som oss vanliga dödliga utan letar efter möjligheter att ta luft där normala människor funderar på att ringa efter en räddningshelikopter.

Tävlingen blir snart mer eller mindre till en krigszon med hjältar som sitter på sina cyklar hela vägen ner till målet bland de taggiga buskarna på platten i dalen – och de som fastnar på vägen ner i ett moln av sand och kroppsdelar. 
Kenny Smith studsar nerför berget i en tomahawk som de flesta skidåkare skulle drömma mardrömmar om, men som bekant består underlaget som han studsar ner på av noll procent mjuk snö och hundra procent skrovlig sten. Han ses snart sitta i sjukvårdstältet med is över hela benen för att hålla ner svullnaderna. Mike Hopkins överladdar grovt in i ett gaphopp och flyger 40 meter istället för avsedda 25 och landar så platt och brutalt att han böjer vevpartiet på hojen. Däremot klarar han sig själv av någon märklig anledning. Och så där håller det på, monstruösa krascher varvas med makalösa prestationer som snuddar till det overkliga.

Som amerikanen Cam MacCaul som är den enda i startfältet som vågar sig på The Canyon Gap, ett svinbrant inrun som avslutas med en motocrossliknande ramp som skickar honom 30 meter över en gigantisk ravin, minst 15 meter under honom. Kommer han så mycket som en halvmeter kort så åker han rakt ner i marken, långt där nere. Konsekvenserna är seriösa men MacCaul agerar med lugn och ett kaxigt självförtroende, avslappnat slänger han en whip i luften och slickar landningen som om han precis hoppat nedför en trottoarkant.

Och så Semenuk. Den 21-årige, tystlåtne kanadensaren har grävt ut ett dropp från en klippa, snett ner till en landning på andra sidan en sänka. Droppet är tillräckligt högt för att merparten av världens skidåkare skulle tycka att det var seriöst. Semenuk stompar det som om det vore den naturligaste saken i världen och kör stenhårt in i nästa stora feature i hans linje, ännu ett stort dropp. Precis på kanten slänger han sig bakåt, in en gigantisk backflip, överroterar och kraschar stenhårt på ryggen i en explosion av sand.

Nästa åk – alla åkare får två chanser att imponera på domarna, det bästa räknas – upprepar han samma procedur. Stomp på det enorma klipphoppet. Överrotation på backflipen och krasch. Ridå. Hans enda hopp för att behålla förstaplatsen på världsrankingen står nu till att en gänglig kille från platta Uppsala i Sverige inte ska komma bättre än sjua i tävlingen.

Söderströms första åk slutar i en gigantisk krasch efter en 360 i banans nedre del. Men han börjar bli rejält varm i kostymen och inledningen på det andra åket är allt annat än tvekande. Han kom till Utah som en livrädd rookie, och nybörjare på big mountainåkning – egentligen är dirthopp och byggda banor hans gebit – men redan efter mindre än en vecka tacklar han den villkorslösa terrängen som en ärrad veteran.

Han mixar stora dropp med ultratekniska trick som dryper av stil, trick som han i stort sett är ensam om i världen att göra. Men så kommer den avslutande 360:n. Han trycker ifrån på kanten och seglar iväg baklänges ut i ökenluften… och fastnar med sina snortajta jeans på sadeln. Segern på världstouren går bokstavligen upp i ett moln av sandrök. En besviken Söderström rullar sakta i mål med sönderslitna brallor och besvikelse skrivet över hela sina 195 centimeter långa kropp. 
Tävlingen vinns av veteranen Kurt Sorge från hippie- och cykelhålan Nelson i Kanada. Han blandar monsterdropp med galet stora supermans och toppar allt med en fullständigt gigantisk bakåtvolt. En uppvisning i storslagen storbergs­cykling som världen aldrig skådat.

Söderström vänder hem mot Uppsala. Blåslagen, utslagen. I höst är det dags igen. Utahs öken står åter redo att sätta skräck i världens bästa cyklister, inte minst i en gänglig svensk. Den här gången kommer han att vara mer än redo för det..

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!