Snöpalmerna

Snöpalmerna

Åka Skidor hälsar på en av skidvärldens mest insnöade familjer och blir frånkörd av ett barn. Möt familjen Palm.

Frånåkt. Chanslös, avhängd, förstummad och förminskad till glad amatör som i skidskolans grönaste grupp. Annat är väl inte att förvänta när man åker tillsammans med en bergsguide och en skidlärare, men inte att bli så fundamentalt frånåkt av deras tioåriga grabb.

Låt mig få det rätt. Jag är och har alltid varit sämsta åkare i Åka Skidor- reportagen eftersom jag nästan bara jobbar med skidlärare, bergsguider, tävlingsåkare, pistörer, actionmodeller eller andra som tillbringar hela vintrar på snö. Jag är van att vara den andra behöver ta hänsyn till och jag försöker inte påskina annat, men nu snackar vi om en liten grabb som når mig till midjan.
Killen heter Max Palm och inleder som ungar brukar göra med att tycka att vi vuxna bara står snackar och undrar varför vi måste åka flera liftar på raken när man lika gärna kan ge järnet från första avstigningen.

– Vad ska vi göra där, frågar Max uppgivet.
– Vet inte riktigt vad pappa och fotografen har funderat ut, svarar mamma.
– Får jag hoppa?
– Inte i dag.
– Men, om jag bara råkar ta lite luft?
– Snygga stavar du har, säger jag för att dämpa envetenheten mot liftarnas översta bergstation i den lilla italienska skidorten Claviere. 

Mamma nickar gillande. Max har tillbringat en halv dag tillsammans med svarta och vita tejper för att fixa fräcka ränder inför fotograferingen. Han stakar snabbt i väg på transportsträckan, men utan att passera pappa som leder sällskapet och eftersom det visst går lite långsamt hinner han även med lite handpåläggning och en 360 utmed drivorna. Varje meter scannas efter användbara ojämnheter och lika fullt är han framme snabbare än jag som glider allt vad lutningen förmår.

Pappa pekar ut över en rejält uppspårad offpistsida som precis börjat puckla. Ett överlevnadsåk, vilket med stora svängar i hyfsad fart förhoppningsvis ska kunna genomlidas ända ner till skogskanten.
– Hur ska jag åka, frågar Max.
– Som du brukar, svarar fotograf Per och ser grabben drar upp en hastighet som milt sagt överraskar.
Lillkillen har ingen broms. Han öser bara i fallinjen och låter skidorna wobbla fritt under hans fötter i vad som för ett ovant skidåkaröga torde framstå som okontrollerat vansinne. Slagen smattrar, pjäxor studsar och skidor korsas, och plötsligt slår höger skida ut i 90 graders vinkel, och det händer igen, utan att det bekommer honom det minsta.

 

Vissa palmer växer i snö. Foto: Per Eriksson

Max mister inteåkposition för ett ögonblick. Han vrider bara bekymmerslöst tillbaka högerskidan parallellt lika snabbt som den slagit ut och låter fötterna dribbla vidare över plötsliga pucklar och oförutsägbara skarsjok som om han kunde förvandla muskulaturen till mjukt gummi. Ungefär som Spindelmannen. Det är fart, balans och bara kul.

– Jag är chanslös! 
– Jag med, kommenterar pappa Stefan. 
– Han älskar det här föret, poängterar mamma Pia.
– Men, hastigheten. Blir ni inte skraja?
– För det här, skrattar mamma, varefter mor och far vallar farbröderna Stel och Omotorisk mot den väntande sonen.
– Blev det okej?
– Väldigt bra, säger fotograf Per.

Därefter försöker jag åter klå honom på transportsträcka, men med samma pinsamma resultat. Det är inte förrän det flackar ut fullständigt framåt liften som jag lyckas glida ifrån honom beroende på flerfaldigt tyngre kropp, samt att jag strax innan genat förbi en sista lilla knöl som Max bara måste använda till ett litet trick.

Okej, Max har vuxit upp strax intill liftarna i franska Serre Chevalier. Han har åkt skidor sedan han kunde gå och tränar numera i Chamonix slalomklubb, vilket betyder att han har talang, annars får man inte vara med i alpina träningsgrupper, det fungerar liksom annorlunda i Frankrike. Förmodligen spelar även familjehistorien in i sammanhanget.

Max, Stefan och Pia Palm. Foto: Per Eriksson

Pia och Stefan Palm träffades i Riksgränsen vid 1980-talets slut. Stefan hade fått anställning som färdledare och Pia hade varit skidlärare i svenska Stöten och Mammoth Mountain, USA. 

Under några år framöver skulle de leva i total vinter på Nya Zeeland och i Chamonix innan Riksgränsen, där säsongen var över lagom till att snön åter började falla på södra halvklotet. Stefan var också med och bildade Svenska bergsguidesorganisationen (SBO) och blev bland de först svenskar som examinerades 1994. Samma år som han tog svensk skidlärarexamen och strax efter att han vunnit den första skidalpina Kebnekaise Classic-tävlingen.

Det var också då som den blivande bergsguides­kollegan Pelle Lång ringde från La Grave. Han behövde få ordning på sin svällande offpistverksamhet och sökte folk med servicevana och skidutbildning. Stefan och Pia reste dit, blev lika imponerade av detta gigantiska friåkarberg som någon av oss andra någonsin blivit, bosatte sig i byn och såg dottern Robina komma till världen. Pia tog sin tredje och franska skidlärarexamen, vann en rad Derby de la Meije-tävlingar (snabbast utför hela jättefjället vinner) och etablerade sig som oberoende skidlärare. Stefan öppnade ett eget bergsguides­företag och familjen flyttade till den större och i de flesta avseenden mindre isolerade byn Serre Chevalier. Och sedan föddes sonen Max..

Precis som för alla oss andra i snösvängen har skidåkarlivet knappast varit den spikraka framgångssaga som det emellanåt kan tyckas. Dödlighets- och skadefrekvensen i bekantskapskretsen har stundtals varit abnorm och eftersom det egna resultatet är helt avhängigt av den egna fysiska prestationen i nuet tenderar sjukdom och andra privata motgångar att kunna stjälpa tillvaron löjligt lätt.
Så även för mina vänner Palm, men på det hela taget har de lyckats enastående väl. Kanske så bra som det är möjligt, för det fanns en tid när jag ganska obekymrat kunde glida ut och in på deras yrkesplan.
Inte i dag. Stefan och Pia lirar i elitserien. Pia, som länge även utbildade och examinerade skidlärare, jobbar med Get Passionated för att utveckla skidåkande tjejer och deläger coachföretaget Skiers Accredited. Hon har en proppfull kalender:
– Jag duttar inte med någon timmas privatlektion nu och då. Hyr du mig bör du vara beredd på att det handlar om en personlighetsutvecklande resa som räcker för ett skidåkarliv.

Stefan rycker på axlarna och säger sig ha ett arbetarjobb. Vi som jobbar i snösvängen vet vad han menar. Bergsguidejobbet är fysiskt hårt och Stefan guidar 200 dagar om året, men kolla in hemsidan (mountaintime.nu). Den är fylld av drömresmål som Himalaya, Grönland, Japan, Island och norska Lyngen. Eller svenska Riksgränsen, där han brukar häcka under ett par månader varje vår med vispen parkerad utanför hotellet innan han drar till Chile. Åtta veckor turåkning brukar det också bli. Liftbunden offpist är historia.

Jag vet inte vad det kostar att hänga med Palmerna nu för tiden, bara att det var länge sedan jag hade råd. Lite trist är det nog, för jag vet ingen kvinna som åker snyggare och stabilare än Pia och få bergsguider inger samma självklara trygghet på berget som Stefan. Det blir aldrig stressigt när man åker med Palmerna.

Max Palm. Foto: Per Eriksson

Väl på berget tycks de äga all tid i världen och jag misstänker att ytterst få kunder förstår att deras till synes spontana uppförande döljer en situationskontroll byggd på årtionden av rutin. 
Du känner dig omhändertagen samtidigt som du löjligt nog uppfattar dig som en pålitlig och fungerande medlem i teamet, oavsett om ni tänker dra utför en till sjukskrivning angränsande snökorridor från invecklade bergets topp eller sista skejtingglidet mot lunchserveringen. Du följer inte bara med. Ni åker tillsammans. 

– Bergen gjorde våra yrkesval och kunderna ser till att vi blir kvar. En stor del av arbetsglädjen ligger i att få vara tillsammans med entusiastiska människor oavsett skicklighetsnivå, säger Stefan och Pia tillägger att många kunder också blir deras privata vänner eftersom man tillbringar långa, återkommande och intensiva tider ihop på berget.

Som så ofta bland oss med skidåkningen i yrket bakas arbete och fritid medvetet samman till livsstil, och trots att våra skidspår korsats allt sedan Riksgränsen och telefonen är fylld av gemensamma bekanta är återseendena så sporadiska att hela första kvällen enbart åtgår till att skvallra ikapp tiden som flytt sedan sist.

Det är först efter flera timmar som jag förstår att Palmerna inte längre bor i närbelägna Serre Chevalier utan flyttat till Chamonix. Enklare så sedan dottern Robina börjat gymnasiet i Sverige och familjen, exklusive Max, är beroende av en internationell flygplats inom rimligt avstånd, och egentligen var det meningen att denna Åka Skidor-artikel enbart skulle handla om mamma och pappa Palm, men Max tog liksom över. Det tar en halv åkdag innan vi inser faktum och Max fattar att det är just han som är skidstjärnan för dagen.

– Jag tycker det vore fräckt med en bild när Max tar luft över huvudena på föräldrarna, säger fotograf Per.
– Där borta finns säkert något tillräckligt stort att hoppa från, svarar pappa och drar iväg längs fjällsidan. 
Familjen stannar vid en till hälften översnöad stenbumling med ett par meter fri höjd på läsidan. Mamma kollar ansatsen och Max drar upp ett spår medan pappa håller upp stavarna för att markerar uthoppet. 
– Kom här och kryp ihop i luften! 
Max laddar och flyger ungefär tre gånger längre än vad jag beräknat, men han är inte riktigt nöjd. Landningen satt visst inte helt perfekt och när vi senare vandrar mot after ski-pizzan längs enda gatan i italienska Claviere kikar grabben på mig och säger:
– Nu när jag är liten heter jag Max, men när jag blir stor heter jag Sverre!

Detta tilldrar sig nämligen i en tid när all världens skidmedia visar sensationella bilder på mammas kusin Liliequist som åker ifrån en lavin under big mountain-tävling i schweiziska Verbier. Eller kanske storasyrran Robina är idolen. Hon som vunnit på Freeride Junior World Tour två gånger. 

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!