Guldpojken - Jon Olsson

Guldpojken - Jon Olsson

Han sprutar champagne, glassar i sportbilar
och slösar med resurser men Jon Olsson är faktiskt ingen bortskämd snorvalp. Tvärtom. Han är en
hårt arbetande affärsman och elitidrottare. En frispråkig perfektionist som dras med ständig prestationsångest.

Fördomar är bra. De hjälper oss att göra blixtsnabba bedömningar i vardagen. Oftast stämmer de men inte alltid. I synnerhet inte när det kommer till extraordinära människor som ständigt överraskar sin omgivning.
Jag förväntade mig en egocentrisk och brackig diva. En ytlig och uppenbart nyrik person som blivit en parodi på sig själv med sina löjeväckande krav och sin brist på självdistans. Det hårt deffade modelejonet med svår attityd dök dock aldrig upp. Inte heller det förväntade hovet av assistenter och hangarounds.
Istället möts jag av en lättsamt leende och påtagligt avslappnad Jon Olsson som kånkar in sin utrustning för egen maskin. Han bär på några "bekvämlighetskilon" och är vardagligt klädd i keps, huvtröja, dunväst, håliga jeans och vita sneakers. Jon är positiv, avväpnande och jordnära. Just nu tyder ingenting på att framgången skulle ha stigit
honom åt huvudet.

– Finns det kaffe, frågar Jon och ursäktar sig i nästa sekund för det "besvär" han åsamkar.
Glitter och glamour lyser med sin frånvaro när världsstjärnan hugger in på medhavda och hemgjorda ostmackor.
– Jag hatar att äta på förmiddagen och jag är ändå uppvuxen på matsäck, så det är bara att köra på och försöka trycka i sig så mycket som möjligt när det går.

Jon blir nostalgisk, öppnar sig och delar med sig av barndomsminnen, trots att det endast förflutit minuter sedan vi möttes för första gången.
– Min bror Hans började ofta käka av matsäcken innan vi ens hade kommit iväg hemifrån. Jag var helt annorlunda, skulle sitta i framsätet bredvid pappa och kolla vägen. På bilder posar jag som en sponsåkare medan brorsan står bredvid och trycker i sig mackor, ha ha.
Jag möter Jon i en tillfällig fotostudio i Åre i januari. Intervju och fotografering har sprängts in mellan de alpina träningspassen.

– Normalt sett är jag superstressad och jag hatar att vara stressad, men nu när det snöar kan jag ändå inte lägga de svängar jag vill.

Jon lägger som bekant merparten av sin
energi på den alpina satsningen, storslalom och OS 2014. Vadet med Jens Byggmark har blivit en medial succé men enligt Jon är det varken vadet i sig eller de 50 000 kronorna som står på spel som driver honom. Satsningen kostar en miljon om året och den lär pågå i minst sju år.

Ett mer förutsägbart spel med glasklara bedömningsgrunder tycks vara det som lockar. Jon har genom åren klagat högljutt på alltifrån hopp till domare inom den moderna freestyle-cirkusen. Det hela ställdes på sin spets när Jon vägrade att hoppa i Winter X-Games i Aspen år 2010 eftersom han ansåg att hoppet var undermåligt och inte skulle möjliggöra den "Tornado" som han hade uppfunnit och tränat in.
Dagen före Big air-tävlingen valde Jon att bränna nyhetsvärdet genom att lägga ut en video som visade det nya tricket, därefter vände han X-Games ryggen. Två år tidigare hade han tagit sitt första och enda X-Games-guld i just Big air men nu hade han annat i kikaren.
Men var hoppet verkligen så dåligt? Nej!

I tävlingen flyttades gränsen för det möjliga än en gång. Jossi Wells satte en switch double rodeo 1440, TJ Schiller en double cork 1620 och Bobby Brown slog till med en switch double misty 1440 i en makalös final som kommer att gå till skidhistorien.

Från att tidvis ha dominerat en sport och snudd på dikterat villkoren för den, får Jon nu finna sig i att harva runt på FIS-klassade storslalomtävlingar som knappt nämns i media. Han når vissa framsteg men på det hela taget är det motigt och många frågar sig vad Jon håller på med.
Varför riskerar han hela sitt varumärke för att tävla alpint? Ingen annan skidåkare har någonsin gjort ett sådant här byte av gren och sport, hur kan Jon tro att han ska lyckas med det ingen annan ens provat?
– Hade jag velat göra det lätt för mig hade jag hoppat upp i en heli och åkt stora berg istället, men jag vill ständigt ha nya utmaningar.

Foto: Gösta Fries

Så plötsligt smäller det till. Jon blir sexa i Europacupen i italienska Tarvisio den 26 februari 2012 och med den alpina karriärens hittills bästa resultat i ryggen kan han äntligen ta bladet från munnen och tala om "hur hårt han har sugit den här säsongen". Jon hade enligt egen utsago börjat tvivla på sin förmåga "men nu är allt bra igen".
Mora-sonen och Monaco-bon är påtagligt sporrad av framgången men har han en rimlig chans att nå OS? Skeptikerna menar att han inte ens har de fysiska grundförutsättningarna, att han är för lätt och har för lite benmuskler.

– Det stämmer inte, nu väger jag 85 kilo och jag tränar mer gym än tidigare. Om du frågar mig är bålen dessutom mer avgörande än benen. Jon går i försvarsställning, replikerar blixtsnabbt och jag påminns om att han vid tidigare kontakter framstått som rena rama propagandamaskinen.
Han har visserligen svarat på mejl och hjälpt till på många sätt, men han har i första hand hänvisat till tidigare artiklar och svar han givit då. Nu sitter han dock här mittemot mig och verkar av allt att döma svara både ärligt och öppenhjärtigt, men jag kan ha missbedömt situationen. Jon är skarp och medialt slipad sedan många år.

Det mest frekvent använda värdeordet är ångest. Jon vittnar om att det är tungt att komma igång på morgnarna.
– Det är skönt att inte ha videobloggen längre, det var samma sak varje dag och jag fick verkligen anstränga mig för att inte verka negativ eller uttråkad. Videobloggen var uppskattad av tittarna och nu klagar många på att den inte finns längre, men den främsta nackdelen är att jag måste skriva mer nu. Jag hatar det och är kass på det, säger Jon som trots allt håller hög nivå på sin amerikanska engelska i såväl tal som skrift.

Åter kommer mina fördomar på skam. Jag trodde jag skulle möta en självgod övermänniska som skulle ha svårt att erkänna fel och brister, om det ens fanns några. Helt fel.
– Det är mycket negativa tankar som snurrar i huvudet, jag sågar ofta mig själv jämns med fotknölarna. Jag är perfektionist och funderar extremt mycket på alltifrån åkteknik till produktutveckling.
Jons framgång är ingen slump, men utan den hade han förmodligen knäckt sig själv.
– Jag är otroligt självkritisk, är aldrig helt nöjd med mig själv och mina prestationer. När jag ser tillbaks på min karriär är det bara fyra hopp jag är riktigt nöjd med. Jag tycker nog egentligen att jag är bättre på att bygga hopp än att åka i dem.

Så vad är sanning och vad är myt. Är inte Jon Olsson en glassare som kör Lambo, sprutar skumpa, frotterar sig med bystiga blondiner och lever livets glada dagar med partyeliten?
Jo, det är han också. Ibland. Han intygar att mediebilden stämmer i stort men att merparten av vinterhalvåret går åt till hårt jobb och träning. Det är tidiga morgnar och tidigt i säng på kvällen.
– Det händer att jag går och lägger mig klockan sex på kvällen med dödsångest och panik över den överfulla inboxen. Då kan jag gå upp klockan tre på morgonen, istället för fem
som normalt.

Föga överraskande har Jon sitt eget upplägg och tränar inte alls som det övriga alpina landslaget. Dygnsrytmen och livsföringen matchar naturligtvis inte de övrigas och Jon är definitivt inte en lagspelare som godmodigt inordnar sig i system och nöjer sig med det han tilldelas.

Jon är lika delar kämpe och streber. Han går sin egen väg och menar att detta, i kombination med en väl utvecklad analytisk förmåga, är nyckeln till hans framgång.
– För mig är det som att åka på skidsemester, jag tar med Janni (flickvän sedan några månader, reds anm) och ser till att ha roligt varje dag. Jag offrar ingenting.

Jon "nöter" inte på för många dagar i streck, det ger inget menar han. Motivationen måste ligga på topp hela tiden. Han drar hellre till Stockholm och festar en helg för att återvända till Alperna "mer taggad än någonsin". Under tre till fyra dagar klarar han enligt egen utsago av att hålla fullt fokus.
– En höst nötte jag som en galning och gjorde 452 stycken vattenhopp. Nästkommande höst lade jag bara två dagar på vattenhopp men lärde mig dubbelt så mycket tack vare rätt fokus.

Jon Olsson är 30 år fyllda men har aldrig skadat sig allvarligt. Han skämtar om att han är feg men blir snart mer allvarlig och berättar om minutiösa förberedelser, att det kan ta ett och ett halvt år från idé till att tricket sitter. Att han aldrig gör något han inte har full koll på och
att han helst är med och bygger "det perfekta hoppet på rätt plats".

Om någon enskild person har byggt modern freestyle och jibbing i Sverige är det Jon Olsson som är en av få skidåkande superstjärnor från vårt avlånga land. En åkare som till och med jämförts med Stenmark.
Jon har inte bara uppfunnit en lång rad trick och tagit åkningen till nya höjder, han är vår första jibbstjärna, han har etablerat sporten och fått den att växa lavinartat. Jon har varit en förebild för de flesta unga skidåkare i dagens Sverige, även om många sannolikt förnekar det idag.

På senare år har han nämligen tappat mycket uppskattning i de egna leden där många har vänt sig emot honom. Jon har blivit en del av etablissemanget, anses inte vara "true" och har inte längre "cred". Hans starka åsikter, tydliga framgångar, utstuderat slösaktiga och materialistiska livsstil hör av allt att döma till det som väckt ont blod och skapat avundsjuka. Det avspeglar sig i ett massivt näthat.

– Jag bryr mig inte om vad jibbarna tycker längre. Det är skönt. För ett par år sedan läste jag allt och tog åt mig. Jag har lärt mig gallra i flödet. Idag kan jag slappna av och bara ha kul och åka. Jag har inte heller tid, all tid går åt till jobb, exempelvis med bloggen... och ju ärligare jag är där – desto mindre skitsnack blir det. Vad folk som verkligen känner mig tycker spelar däremot större roll.
Men hur trivs en jibbare som Jon i den tajta fartdräkten egentligen?
– Jo, jag trivs bra, den sitter bra på plats och släpper inte in snö, ha ha. Sedan kan man ha värmeshortsen på och det påverkar inte tiderna nämnvärt …

Man skulle kunna tro att allt är frid och fröjd nu när Jon bytt scen, men så är det inte alls. De nya FIS-reglerna, som i korthet innebär längre skidor med längre svängradie, är ett rött skynke för den frispråkige stjärnan.
– Det måste vara det mest idiotiska förslaget i idrottshistorien. Storslalom kommer inte att bli säkrare, det kommer att bli farligare, tråkigare och sämre. Lösningen är att flytta ut portar och ha varmare dräkter, nu blir det istället kostnader för utveckling av skidor som ingen vill åka på. Någon måste stoppa idioterna som förstör, det ligger i skidåkningens intresse.

Jon har en framåtanda som saknar motstycke. Ingenting är omöjligt. Han besitter en häpnadsväckande mångsidighet och gör mer av sin potential än någon annan jag mött. Han är inte bara skidåkare utan även entreprenör och affärsman, men hur går det egentligen?
Jon svarar att hans varumärken är i uppstartsfasen, att det egna goggles-märket Yniq visserligen sålt bra men att det måste in i fler butiker och upp i volym.

Den som trodde att Jon skulle lämna free-stylescenen helt och hållet är fel ute. Han toppar inte längre resultatlistorna men han är fortfarande en tongivande aktör, bland annat som
arrangör för det stjärnspäckade och självbetitlade evenemanget Jon Olsson Invitational (JOI, 6-7 april i Åre, reds anm) och Jon kommer även att fortsätta åka.
– Det är skitkul med hösttävlingarna men jag gör det för skojs skull, jag tänker även fortsätta med helishots på våren men isiga slopestyle-tävlingar är jag färdig med.

Är Jon nöjd, lever han drömmen?
– Jag lever ett väldigt bra liv, men nej, jag är inte nöjd. Jag vill ha mer. Jag vill bli bättre, ta sista stegen inom det alpina.
Men du inser väl att du har lyckats?
– Hade jag tyckt det hade jag lagt av och flyttat till Spanien och spelat golf … men nej, jag vill mer.
Målet är att bli bättre på planering. Att skaffa sig en tränare för mer feedback och analys. Att ta bort onödiga irritationsmoment i tillvaron, exempelvis trassliga registreringar av exklusiva bilar. Jon menar att han har tagit sig till den här nivån på egen hand och att han nu lägger i nästa växel, men uttagningen till OS tycker han är "lite märklig". Vad händer om han inte lyckas ta sig dit?
– Jag ska bli riktigt bra på storslalom och det får ta den tid det tar. Jag kanske inte lyckas till OS men det är inte det primära, jag ska lyckas, förr eller senare. OS är mer ett motivationsmål.

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!