Soul surfer – Pär Dahlin

En hög, fyrhjulsdriven buss dyker upp ur det ymniga snöfallet vid liften i Hanazono, Niseko, byter färdriktning med en förvånansvärt kvick manöver och backar upp mot oss med bolmande svart rök och ett slött brölande.
Våra trumhinnor nås av mörk, industriell och metallisk hårdrock. Det luktar inpyrd cigarettrök och de 28 stolsryggarna är klädda i skyddande galon.

– Is this the bus to Hilton?
– Hell no!

Bakom rodret sitter en övervintrad rastafarihippie med långa dreads och mörka glasögon. Han rynkar sin fårade panna och höjer ögonbrynen i någon slags hälsning, men gör inga ansatser att sänka volymen.
Pär Dahlin är fåordig, nästan lite butter. Kan det vara vår sena ankomst? Eller är vi turisttöntar i hans ögon? Svennebananer han egentligen avskyr men måste hänga med ett par timmar i stöten för att få in stålar till gräs?

Nej. Pär visar sig vara social, öppen, positiv och välkomnande. En till synes okomplicerad person som funnit sig själv och sitt paradis… och plötsligt pumpar de stora högtalarna Madonna istället.
Håret är inte klippt på något decennium eller två och Sverige har inte gästats mer än en gång de senaste 17-åren. Han lever drömmen. Åker ospårat varje dag och har allt han kan önska sig, inklusive ett privat berg att härja på. Men Pär är ingen lyxlirare, tvärtom.
Han har offrat allt vad svensk trygghet och levnadsstandard heter och fått breda japanska leenden och konstant tillförsel av färsk snö i utbyte.

Pär är en mångsysslande livsnjutare och födkrokarna är mestadels lustgivande. Han guidar i första hand på bergen eller i forsarna, men är inte rädd att hugga i. Det kan bli skottning, trädkapning, vägarbete, målning eller snickrande för att dryga ut kassan – eller att hjälpa till, som efter flodvågskatastrofen 2011 då han deltog i volontärarbete.
– Jag är inte utbildad snickare men vi svenskar är mycket bättre på att bygga hus än japanerna och ganska snart fick jag en massa ansvar och blev någon slags arbetsledare.

Klockan närmar sig halv nio på morgonen och vi svänger in på en stormarknad för att proviantera inför den stundande toppturen på vulkanen Mount Yōtei. Utstuderat artiga japaner tittar intresserat på vår brokiga skara när vi rafsar åt oss lättsmält föda i glansiga och färggranna förpackningar.
Pär handlar två liter cola, druvsocker för barn och cigg men avråder oss från Snickers eftersom det “pajar tänderna”.

Rastasurfaren hyr ett ruckel för motsvarande 1 000 svenska kronor i månaden, hyr i sin tur ut ett annat för det dubbla – och ytterligare ett till sådana som du och jag. Standarden är låg, så även priset, närmare bestämt 2 500 yen (cirka 210 kronor, reds anm) per natt. Du kan glömma dusch och toalett, det blir torrdass och bad i en närbelägen onsen, en naturlig varm källa som existerar tack vare landmassans vulkaniska karaktär. I gengäld får du en genuin inblick i de spartanska levnadsförhållandena på Hokkaido och tillgång till en fyrhjulsdriven lastbil med plats för sex personer.

Vi är framme vid foten av vulkanen och bussen parkeras i ett hav av snö. Undertecknad halar fram en riktig pråm till splitboard och Pär nickar gillande.
– Jag tog skidorna eftersom ni kommer från Åka Skidor men jag kanske borde ha tagit snöbrädan istället.
Pärs svenska är bitvis snudd på ålderdomlig och avslöjar att han inte gästat hemlandet särdeles mycket de senaste decennierna. När han lämnade Sverige hette det faktiskt “snöbräda”, exempelvis i Åka Skidor. Pär turar dock helst på skidor och har faktiskt tävlat i puckel (dock inte med snowboard även om den grenen mot alla odds existerat).

Idag är den emigrerade svensken djupt rotad i det japanska samhället. Han har en japansk fru och tre barn, men hur hamnade han då här strax utanför Niseko? Pär berättar medan vi sakta men säkert masar oss upp genom pudersnön på vulkanen.

– Först åkte jag till Åre sedan Sälen och vidare till Alperna. Jag hann även med Alaska och Sydafrika innan jag landade Asien, jag ville inte till Australien som alla andra svenska backpackers. Efter en kortare tid i Shanghai hamnade jag i Sapporo. Där försörjde jag mig som gatuförsäljare, bartender och DJ.
Målet var att ta sig så långt ifrån Sverige och svenskar som möjligt. Jag frågar naturligt nog varför och pepprar med frågor men svaren blir undanglidande.

– Det hände en del trista grejer, oprovocerat våld och sånt, berättar Pär som bland annat blivit nedslagen på öppen gata i Stockholm utan synbar anledning.

Pär sov på golvet hos en kompis i Sapporo och hankade sig fram. Det blev mest jobb men snart upptäckte han den gudomliga snön på Hokkaido och då blev han fast på allvar. Efter fyra år i storstaden styrdes kosan mot skidorten Hirafu vid foten av Mount Niseko Annupuri, 1 308 meter över havet.
Vid den här tiden nådde den sanslösa japanska skidåkningsboomen sin kulmen men pudret var det ingen kamp om.

– Jag la första spåret från huvudliften i Niseko i fjorton år, japanerna åkte bara pist, skrockar Pär nöjt innan han låter oss surfa nedför de magnifika och pudertyngda sluttningarna på Mount Yōtei.
År 1993 guidade Pär skidstjärnan Glen Plake just här och det blev vändpunkten. Sedan dess har intresset för att åka offpist ökat stadigt och det har hjälpt Pär till en drömtillvaro där han kan leva på sin passion – och nej, Pär tröttnar aldrig på att surfa puder!
Blir du avundsjuk? Häng inte läpp. Även du kan leva drömmen. Det är inte pengar som krävs, det är mod och uppoffringar.