Punk-Plake har blivit folklig

Fortfarande lika passionerat dedikerad skidåkningen har the original bad boy Glen Plake numera ett viktigt uppdrag: att visa amerikanska småstadskids vad skidåkning handlar om. Tidernas kanske mest omskrivne friåkare har gått och blivit folklig.

Punk-Plake har blivit folklig
En gång i tiden blev Plake kvar i Chamonix för att inte hamna i fängelse hemma i USA. Nu är det bergen som fängslar honom. FOTO CHRISTOFFER SJÖSTRÖM

Vi träffas på ett café i Chamonix, Glen Plakes vinterhemvist sedan drygt 20 år. Hans supersnygga fru Kimberly kommer först, med naglar målade som den amerikanska flaggan och en slinga av håret blåfärgad, som en diskret hyllning till sin mans signum, den för dagen vilande tuppkammen. Glen själv är uppsnofsad med rutig skjorta och filthatt, men så har han också en pr-agent i sin fru.

Som Glens allt i allo följer Kimberley med på alla resor och är den som berättar små anekdoter från vardagen, som att hon och maken precis har varit hemma hos skidfotografen Felix St Clair Renard och ätit köttbullar.

– Amazing, säger paret Plake i kör och spricker upp i varsitt Stomatolvitt leende.
Kimberly är sin mans ständiga support som fyller i när han börjar garva (hela tiden) och som nickar instämmande när han berättar att skidåkningen var hans räddning från droger och bilstölder och "allmän misär".

Men vi tar ett steg tillbaka. Hur kommer det sig att 48-årige Glen Plake, knappt 25 år efter sin entré i legendariska skidrullen Blizzard of Aahhhs, fortfarande känns som skidvärldens mesta superstar, eller i alla fall som den skidåkare som sammantaget har nått ut till flest under längst tid? Hans kritvita leende kopplas åter på när han svarar, för uppenbart inte första gången, att det handlar om att han fortfarande älskar att åka skidor.

Glen Plakes tuppkam står lika stadigt idag som när han besökte Chamonix första gången 1987 vid inspelningen av Blizzard of Aahhh's. FOTO CHRISTOFFER SJÖSTRÖM

När jag ringer till makarna Plakes bostad i Chamonix svarar en kvittrande Kimberly att Glen, idag precis som under årets för honom övriga, möjliga 249 skiddagar, befinner sig i bergen. Numera är Glen en seriös alpinist som drar på expeditioner till Nepal och Peru och som kan vara ute och klättra i månader. Det här med att han älskar skidåkning är ingen kliché. Men så är det också det enda han någonsin har sysslat med.

Då, som ung och rastlös i hemmabacken i Lake Tahoe, handlade Glen Plakes liv om tre saker. Puckelpist. Bilstölder. Droger. Med hundra frånvarotimmar per termin tackade han 16 år gammal till sist för sig och deklarerade att han skulle bli skidåkare på heltid. Hans far var inte helt nöjd. "Jag bryr mig inte om hur du lever ditt liv, men du kan inte leva det i mitt hus", sa han. 
– Okej, sa jag och så stack jag den kvällen och hörde av mig några år senare, säger Glen och skrattar högt.

Året var 1988, Glen Plake drog till Chamonix och en värld av alpinism öppnade sig. Med en färgglad tuppkam och hjälmkamera (japp, redan då!) hoppade han högre klippor än någon annan, firade sig nedför branta korridorer med 220 centimeter långa K2-skidor och frälste en hel skidåkarvärld i numera kultförklarade skidrullen Blizzard of Aahhhs.

Slask slår puder i Plakes värld. FOTO CHRISTOFFER SJÖSTRÖM

Extremskidåkning som sport var född, men frågan är hur mycket Glen Plake egentligen minns från den tiden. Jag frågar filmens regissör, Greg Stump, och får följande svar: 

– Glen was completely a drug crazed alcoholic mess, but I loved him anyway. You could tell there was a very smart gentleman under the facade... but he scared the daylights out of me.
Blizzard of Aahhhs var en film som inte bara fick average Joe att drömma om en helt ny typ av skidåkning, den förändrade även livet för "the drug crazed" Glen Plake. När filminspelningen var över klev han inte på planet tillbaka till USA. 
– Jag hade inget jobb, ingen kontakt med mina föräldrar och var dessutom i en del legala trubbel. Det var liksom: "Wait a minute! I'm in Chamonix in France, this place is pretty cool."

Resten är, som man säger, historia. Glen blev professionell friåkare, en titel han förfogar över än idag. Men om hans tidigare mission var att stöka runt i egenskap av skidåkningens svar på Sid Vicious, har han idag en ny livsuppgift. Under stora delar av vintersäsongen kuskar Glen och Kimberly runt i en buss och besöker amerikanska motsvarigheter till typ… Borlänge.

FOTO CHRISTOFFER SJÖSTRÖM

Idén till Down Home Tour är enkel: Glen dyker upp i den lokala backen, åker skidor med kidsen en dag eller två, skriver autografer och signerar posters. För Glen är turnéerna ett sätt att tacka publiken för sin framgångsrika karriär.
– Det är i de små skidorterna du hittar framtidens skidåkare, det är där de lär sig åka och det är de killarna och tjejerna som har tittat på mina filmer och mina bilder.
Trey Cook, Chamonixbaserad skidjournalist, har följt Glen Plakes karriär.
– Glen har gjort otroligt mycket för skidindustrin. Ingen av dagens skidåkare har den kalibern, ingen skulle harva omkring som han gör, menar han. 
För Cook är Glen Plake dessutom sinnebilden av den amerikanska drömmen.
– Med sin positiva attityd lyckades han lämna droger och motgångar för att bli en superstar inom skidåkning. Det är en fantastisk framgångssaga.
Glen själv säger att han "absolut" vill visa dagens unga att det går att leva sin dröm om man arbetar hårt och menar att han har varit bra på att ta vara på de möjligheter han har fått. Vem visste vem Glen Plake var när han för drygt 20 år sedan satt och skrev autografer i Detroit? Ingen. Glen tog istället tillfället i akt att visa dem. 
– Jag gav bort signerade bilder som kidsen tog hem till sina föräldrar. Antagligen sa de att de ville ha likadana skidor, kanske att de önskade min livsstil. Jag misstänker att många fortfarande har bilderna uppsatta i sina pojkrum, haha!

Glen tar på sig hatten. Kimberly kollar in bilden jag har tagit av honom. 
– Nice, han ser glad ut, säger hon.

Den numera helnyktre Glen Plake ska gå till kyrkan för att lyssna på körsång. Tiderna förändras – fast samtidigt inte. Glen är som bekant fortfarande samma skidälskande dude.
– Vet du vad det handlar om? frågar han och spänner ögonen i mig. 
– En skidåkare måste lära sig älska all skidåkning. Blå himmel och puder så långt ögat kan nå är bullshit! Jag kan åka pucklar, klättra en isig norrsida eller åka skidor på Sveriges minsta berg. Jag bryr mig inte! Jag har samma känsla i kroppen efter en dag på Himalaya som efter en dag i puckelpisten. Jag bara åker och älskar det.
Så talar en äkta skidåkare.

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!