Smärtsammaste vurpan – slet sönder skrevet

Smärtsammaste vurpan – slet sönder skrevet

Det finns en kroppsdel vi män helst inte vill skada. Jag slet sönder den mot en rot. Och ja, det är okej om du slutar läsa redan här!

Krönikan

Helvete! Måste bromsa. NU! Jag tappar greppet, flyger ett par meter från den isklädda puckeln och gör som jag gjort tusentals gånger förut på bräda – sätter mig instinktivt ner för att få stopp. Och nog får jag det alltid – enda problemet är att det är mitt underliv som får agera broms … Till råga på allt mot en trubbig rot som sticker fram ur snön här i Susabäcken på Åreskutan.

Jag vrålar ut min smärta – att återge den med ord är mig övermäktigt och jag skonar er mer än gärna från detaljerna i upplevelsen, men låt mig säga så här, att bli pungad är i det närmaste lustfyllt i jämförelse.

Sekunder senare är min åkkamrat, Erik "Demonen" Sunnerheim som legat hack i häl på plats. Hans smeknamn borde för övrigt vara "Ängeln". Inte bara för att han kan flyga, Eriks förtroendeingivande lugn, naturligt ödmjuka och omtänksamma hållning är saker som jag värderar extra högt just nu. 

"Hur gick det? Det måste ha varit en satans smäll, det är blod i snön", kommenterar Erik lugnt på sin jämtländska dialekt. 

"Jag kan åka själv, det blir i varje fall bättre än att åka räddningssläde ner!" 

Hög på adrenalin och med kraftigt nedsatt förmåga reser jag mig vingligt upp, glider iväg på stela ben och forcerar med nöd och näppe det sista och värsta stöket i Susabäcken. 

In på Bergbanans toppstation och ner med brallorna. Jag kan av naturliga skäl inte se vad som händer i i den bakre regionen av underlivet, men pistören får alldeles uppenbart ångest och andnöd av det han ser. In med några servetter, torka lite blod och ut på parkeringen intill Fjällgården där Demonen sitter startklar i sin lilla skåpbil. Under loppet av maximalt fem minuter har han skidat ner till Åre, hämtat sin bil och kört upp hit.

I det här läget är jag förvissad om att skadan stannar vid ett sår på innerlåret som jag nu ska få ihopsytt på hälsocentralen. En halvtimme senare blir jag ombedd att kissa, nu forsar blodet mellan mina ben. Sjuksköterskan får panik.

"Urinröret är av, du måste åka ambulans till Östersund!"

Bild från Johan Weimers instagram: "Det rann visst en del blod redan innan Hälsocentralen." Foto: Johan Weimer

Jag minns ärligt talat inte vem som gav mig detta dystra besked men det var först nu jag började förstå allvaret i situationen.

"Har ni barn?"

Läkaren som tar emot är uppenbart oroad över det han ser när jag ligger där fullständigt blottad i gynekologställning, så dyker AT-läkaren och friåkaren Stina Jakobsson in i rummet. Vi är ytterst flyktigt bekanta, men hon har ändå den goda smaken att fråga om det är okej att hon närvarar. 

"Det är lugnt!"

Jag är redan så fantastiskt långt utanför för min komfortzon att det är fullständigt egalt vem som studerar mitt sargade skrev med lupp. 

Jag blir kvar en vecka på sjukhuset. Opereras två gånger men inget kan göras. Urinröret är av och flödet säkras istället med en suprapubisk kateter som via ett hål går rakt in i magen och urinblåsan.

Nio månader senare, efter hundratals värktabletter och lika många sömnlösa nätter, morfin med tillhörande förstoppningar, urinvägsinfektioner, blödningar i urinblåsan, plågsamma kateterbyten, telefonköer, förseningar, tjafs med operationsplanerare och försäkringsbolag samt ständig oro för permanent impotens och en midsommar på sjukhus med akut blodförgiftning (suck) blir jag äntligen opererad. 

Det gick bra, gudskelov. I dagläget är jag i princip återställd. Tacksam och ångerfull. Förhoppningsvis även ödmjuk och mer förståndig – den självklara målsättningen är förstås att aldrig någonsin skada mig igen.

Stunden innan himmel blev helvete. Åkare: Johan Weimer, Foto: Erik Sunnerheim

Hur kunde det hända?

1. Jag körde respektlöst och tog mig vatten över huvudet i en miljö jag definierade som mer eller mindre ofarlig. Om sanningen ska fram är det just i liftnära och mindre exponerade miljöer jag har slagit mig genom åren.

2. Jag hade inte kört just den här linjen förut men höll ändå hög fart.

3. Jag fegade ur. Det hade kanske varit möjligt att rida ut stormen men jag tog det "säkra" före det osäkra.

4. Brädan, en Burton Juice Wagon 163, är betydligt mjukare, har dryga decimetern kortare effektiv åklängd samt mycket sämre kantgrepp än den Custom X 164 jag annars åker på.

5. Jag hade mixtrat lite väl mycket med bakbindningens vinkel och åkte för stunden på upp emot 20 grader minus – duckstance – och hade inte full kontroll rakt fram.

Lite trevlig åkning hanns med innan olyckan. Åkare: Johan Weimer. Foto: Erik Sunnerheim

Åkare: Johan Weimer. Foto: Erik Sunnerheim

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!