Japanuari – jakten på bästa pudret
Djupa och orörda svängar i Rusutsus backcountry. Foto: Markus Alatalo/markusalatalo.com

Japanuari – jakten på bästa pudret

Få företeelser i universum är lika lockande för en pudertorsk som Japan i januari. Vi packade in oss
i en husvagn och drog runt Hokkaido och sökte efter världens bästa och djupaste snö.

På förhand lät det som en bombsäker plan: två veckor i januari i Japan med husbil. Puder till naveln, onsens, sushi, en japansk skidlegend som guide och vi skulle utan problem kunna ta oss dit åkningen var som allra bäst just då. Som sagt, en bombsäker plan.

Verkligheten som möter oss i snöyran, kolmörkret och 18 minusgrader bredvid en fem meter hög snödriva utanför vår mötesplats i Niseko är något helt annat än grundplanen. Husbilen som utlovats under en lätt förvirrad mejlkonversation med minst ett dussin olika personer med olika modersmål har förvandlats till en allt annat än rymlig och vinterbonad husvagn modell cylinderformad plåtburk. Lost in translation i verkliga livet. 

Och här står vi, fyra ganska välväxta västerlänningar plus en lika fullväxt japansk guide, med full skidpackning. 

Vi kastar in alla skidbagar och väskor, ihop med ett rejält lass snö, i den lilla husvagnen. Vi kollar på den gigantiska högen med packning som fyller upp den iskalla vagnens innanmäte och kollar på varandra med panikslagna miner. "Seriöst, det här kommer aldrig att funka. Aldrig. Inte en chans."

Å andra sidan. Vi har returbiljetter om drygt två veckor och det hade varit ett hån mot oss själva att bara ge upp här och nu. René, kanadensare som han är, börjar nysta i kaoset och efter en stunds fullskalig tetris har vi lyckats mosa in skidorna på toaletten och tills vidare staplat väskorna på en av sängarna. Det här kanske trots allt kan funka. Nu ser vi ju i alla fall det snötäckta golvet i husvagnen, alltid en start. 

Husbilen som blev en husvagn. En väldigt trång sådan. Foto: Markus Alatalo/markusalatalo.com

Vi styr mot Kutchan, den enda större staden i närheten, för att köpa mat. Ganska snart inser vi två saker: 1, Det går sjukt långsamt. Hastighetsgränsen i Japan med bil och husvagn är 50 kilometer i timmen. Med andra ord, vår rörlighet har minskat drastiskt. 2) Efter att ha glidit okontrollerat på underlaget sitter vi just nu fast mitt i en korsning. I beckmörker, minus 18, ymnigt snöfall och snövallar stora som trevåningshus.

Vi lyckas oss i alla fall ta oss loss, handla mat och styra upp mot Moiwa, Nisekos grannskidort några kilometer bort. Långsamt men utan att köra fast. Vi parkerar i en snödriva på parkeringen, börjar packa upp våra grejer och delar upp sovplatserna mellan oss. Markus tar golvet, han kommer trots allt från Kiruna. Handyman René drar igång aggregaten som driver både elen och gasolvärmen i vagnen, och livet börjar kännas hyfsat OK igen, trots den inledande chocken och en jetlag som känns som en borrmaskin i skallen. Vi knäcker upp en låda Asahi och höjer våra glansiga aluminiumburkar mot taket i husvagnen som ser mer eller mindre exakt likadant ut. Kanpai! Det här kommer att bli grymt. Trångt, men likväl grymt.

Morgonen efter vaknar jag huttrande vid femhugget till det väna ljudet av en traktor som skottar snö precis utanför vagnen. När jag ska resa mig upp för att gå ut och slå en drill märker jag att sovsäcken frusit fast i plåtväggen. Det är svinkallt i vagnen. På riktigt. 

Jag undviker att sparka på Markus som ockuperar hela golvet där han ligger i fosterställning och står plötsligt i kallingarna med puder till knäna mitt ute på en parkeringsplats och ser knappt handen framför mig i snöfallet och mörkret. Känslorna från igår kväll sköljer återigen över mig. Vad fan är det vi håller på med, vilka är det vi försöker lura?

Hela idén kom från min amerikanska kompis Adam. Han har gjort Japan i januari till en mångårig tradition, japanuari. En månad med sinnessjukt djupt puder och, ja, typ det. Vi har gjort diverse märkliga resor ihop genom åren och när det var läge att göra något ihop igen var Japan det självklara valet. Speciellt sedan han lyckats fiska fram att vi skulle få låna en husbil genom sin skidsponsor K2. Husbilen som alltså visade sig vara en husvagn. 

Han tog med sin kompis René som är kanadensare och som bor precis på andra sidan gränsen från där Adam bor just utanför Mt Baker i nordöstra USA. Puder är med andra ord vardag för de två. Jag plockade med mig fotograf Markus, bördig från Kiruna men boende i Björkliden sedan några år tillbaka. En lugn man som inte hetsar upp sig nämnvärt för något annat än skoter, jakt, bärs och puder – helst tillsammans.

Kvällshäng i husvagnen. Foto: Markus Alatalo/markusalatalo.com

Och så är det vår guide. Takehiro Sakamoto. En helt vanlig teamåkare och före detta puckelåkare som hade två veckor över att guida ett gäng gajin runt Hokkaido. Trodde vi. Det visade sig snart att vi hamnat i sällskap med ett tvättäkta exemplar av japansk skidadel. "Take" vann nämligen en världscuptävling i puckel i Meiringen i Schweiz 1996 under sportens guldålder, dessutom tävlade han i OS i Nagano 1998 där var ett av hemmanationens stora guldhopp, vilket tyvärr slutade i överladd och en gigantisk krasch. Han har dessutom haft en egen del i Warren Miller-film. Numera kan han sorteras in under begreppet skidpersonlighet och märkesambassadör, vilket i Japan innebär evig status och kändisskap. Dessutom känner han precis alla som är värda att känna i den japanska skidvärlden, och några till. När vi kommer till en skidort pratar han bara med rätt person och inom fem röda har vi en hög med liftkort i handen, och när vi går ut på krogen och äter en brakmiddag behöver vi bara betala fullpris i undantagsfall. Om vi ens behöver betala. 

Däremot, ska det ganska snart visa sig, har Take en fäblesse för det ljuva rockstjärnelivet som hans status innebär. Han gillar att festa och han gillar att ragga brudar. Och de två stora plastflaskorna soja som jag trodde han plockade ner i kundvagnen i matbutiken första kvällen visade sig vara den billigaste varianten av rödtjut som han stoppar in i kylen och sedan suger i sig en per kväll, gärna ihop med ett gäng 8,5-procentiga alkoläsk – ända tills han däckar i en liten hög på sin säng, fullt påklädd och snarkande likt en full vovve. Men … varje morgon vaknar han pigg och till synes helt oberörd och hajkar utan minsta problem i flera timmar. Och skidförmåga har han så det räcker och blir över.

Moiwa välkomnar våra frusna kroppar med några decimeter färskt puder och kraftiga vindar. Take botar baksmällan med fermenterade plommon i vinäger till frukost, kanske den konstigaste smak du aldrig fått i din mun – medan René snabbt konstaterar att det ena av våra två aggregat helt enkelt frusit under natten och vägrar att starta. Det var sista natten vi stängde av aggregatet, vi har inte råd med att vår enda kvarvarande värmekälla fryser. Dessutom är det betydligt skönare att sova i plusgrader.

Vi kör ett par åk i gles skog innan liften stänger på grund av vinden. Det gör oss inte så värst mycket, vi har två veckor på oss här och snö är det minsta bekymret på Hokkaido i januari, det snöar ju som bekant mer eller mindre hela tiden här. Vi packar in oss i SUV:en och drar vårt tattarlass mot Kiroro i krypfart. Take har polare där som skvallrar om Japans, och därmed världens, just nu djupaste snöbas och mer snö på ingång. 

Takehiro Sakamoto. Rockstjärna på dagen i Kiroro. Foto: Markus Alatalo/markusalatalo.com

Och djupt är det. Vi dyker under första bästa rep vi ser med Takes välsignelse. Första svängen är över huvudet, och så fortsätter det i ett hav av glesa björkträd nertyngda av gigantiska puffar med snö. René dundrar rakt i ett träd eftersom han helt enkelt inte ser vart han är på väg för alla snö, och Markus får faceshots i liften när snowboardstjärnan Eric Jackson fyller liftbubblan tre meter upp i luften ovanför med snö med hjälp av en majestätisk hälsväng. Det är helt enkelt bara att dra balaclavan över ansiktet för att undvika drunkning och akuta frostskador och dyka ner i det vita. Det här är japanuari på riktigt. 

Adam dyker in i ett vitt underland i Kiroro. Foto: Markus Alatalo/markusalatalo.com

Vi gömmer skidorna i en snöhög under vagnen och stövlar in i den trötta och urlakade, blöta som hundar, drar igång värmen och knäcker varsin öl. Take sätter ett gasolkök på bordet och lagar nabemono, en nudelrätt i buljong med sallad och kött som man doppar i grytan. Sedan däckar han på sängen i ett rödvinsrus ett par timmar senare

Efter ett par dagar i Kiroro är det dags att dra vidare. Snön är helt fantastisk men terrängen är i ärlighetens namn i flackaste laget, speciellt med en meter nysnö under spetsarna. Och eftersom vi trots allt är någorlunda mobila är det lika bra att dra nytta av det. 

Vi rör oss i området runt Kutchan, den lilla staden som antagligen är det tätbebyggda samhälle i världen som får mest snö under en vinter. Gatorna är kantade av fem meter höga snövallar, mitt inne bland bebyggelsen. Här har människorna lärt sig att leva med kyla och snö sedan århundraden tillbaka. Långkalsonger och fodrade gummistövlar är standardklädsel. Brunnar som leder ner till underjordiska gångar med rinnande, hett, källvatten tar hand om en del av snömängderna. Ord som snökaos och avstängda vägar existerar inte här, när det dumpar ordentligt drar en armada av snöskottare och stora traktorer ut och röjer på gatorna tills de är körbara igen, vilket sker nästan omedelbart. Snöröjning är industri och big business på Hokkaido, annars skulle ön vara helt lamslagen flera månader om året.

Taka och Adam käkar sashimi i Kutchan. Foto: Markus Alatalo/markusalatalo.com

Vi siktar mot Rusutsu vid foten av den mäktiga vulkanen Mt Yotei som dagen till ära faktiskt sticker fram ur molntäcket i solskenet längs vägen. Rusutsu är en av de märkligaste skidorter som jag någonsin besökt. I princip består själva orten av enbart en gigantisk byggnad med allt du kan tänka dig under samma tak: skidbutiker, kiosker, restauranger, hotell, onsen, gymnastikhall – samt ett höghus på andra sidan vägen med en monorail som knyter ihop dem båda. Och just det, en (översnöad) nöjespark med två berg-och-dalbanor och diverse andra spyframkallande åkattraktioner.

Vi nöjer oss däremot med det lilla, en halvmeter, puder i gles skog, servad av en samling liftar som däremot inte ser ut som karuseller. Att vi har valt rätt plats på jorden för att åka och fota puderskidåkning bekräftas av att filmgänget Nimbus Independent med Chris Benchetler och Eric Pollard i spetsen hänger på en sida och gör nosebutters på varenda bulle i sikte, och att Salmon Freeski TV hänger lite längre bort på berget och bygger en gigantisk kicker ute i skogen. 

Rusutsu erbjuder mer av samma vara som Kiroro, bara med lite bättre lutning och ett betydligt större skidområde. Terrängen kan enklast beskrivas som lekfull och lättsam på ett bra sätt. Det här är skidåkning som inte kräver att du ständigt är på din vakt mot terrängfällor, eller ett instabilt snötäcke som kräver att du ständigt är på tårna eller lår som stål för att tackla milslånga åk – tre saker som vi är vana vid från Alperna. Här handlar skidåkningen mer om att ha det gott och att utnyttja terrängen till fullo. Åken må vara korta men de är fulla av roliga features, och självklart – snö upp till midjan.

Tobias i Rusutsu. Foto: Markus Alatalo/markusalatalo.com

Efter ett par dagar med ett konstant snöfall skjuter solen fram igen. Vi utnyttjar tillfället och turar upp på en topp strax utanför skidområdet. Vi hittar några fina orörda face i en stor dalgång där vi kan öppna upp svängarna ordentligt, en kul kontrast till den tajta skogsåkningen som vi kört mest så här långt.

När de tunga molnen lättar kan vi också se Japanska havet bara några kilometer bort. Blotta tanken på att åka iskallt puder så nära kusten är sinnesutvidgande. Och förklaringen till att det här hörnet på Hokkaido får så mycket snö som ön får är just närheten till havet. Iskalla vindar byggs upp över Centralasiens gigantiska landmassa för att sedan förångas när de träffar det något varmare havet mellan Japan och Ryssland och faller ner som snö på den japanska sidan eftersom temperaturerna fortfarande är låga så här tidigt på vintern. Och mitt i skottlinjen, nära kusten, ligger skidorterna som vi just nu är ute och turnerar runt på. Det är en geografisk jackpot med vinstchans i varje drag, och vinnarna är vi skidåkare. 

Livet i vagnen blir snart till en hemvan rutin. René går upp först varje morgon och skottar området precis utanför dörren, varje natt kommer det minst en decimeter nysnö, ibland upp till en halvmeter. Sedan måste Markus flytta sig innan resten av gänget kan börja röra på sig. Det är som ett pussel som måste läggas i rätt ordning annars blir det totalt kaos. 

Eller okej, ett uns mindre kaos än vad det redan är. Det hänger skidkläder från minsta utsprång, väskor är staplade i alla hörn, lådor med öl instuvade under bäddsoffan och det halva golvet är täckt av ett hav av pjäxor. Den negativa aspekten att husvagnen mer eller mindre saknar isolering för det positiva med sig att all svettstank och övrig odör försvinner ut i friska luften utanför. Vilket är tur, annars hade vi antagligen behövt gasmask för att överhuvudtaget kunna vistas inne i den. 

Vi kör morgontoalett i första bästa snödriva, drar igång gasspisen och lagar nudlar till frukost samtidigt som vi klär på oss skidprylarna. Tar skidorna i handen och går bort till liftarna strax innan de öppnar, åker puder tills de stänger, turar någon timme till ny terräng om vi har tillräckligt med sikt att se vart vi är på väg. Går tillbaka till husvagnen, skottar, drar igång aggregatet, knäcker upp några (is)kalla och käkar torkad bläckfisk och lax som afterski. Går och rensar oss själva på någon onsen. Lagar mat, dricker mer öl, sake och inhemsk alkoläsk, hänger i underställen, slösurfar på vårt supersega mobila internet och kollar på när Take däckar i soffan. Kryper ner i sovsäckarna och upprepar proceduren nästa dag. 

Nästa mål är Chisenpuri, en liten skidanläggning som lades ner inför den här säsongen eftersom kommunen som drev den helt enkelt fick den att gå runt. Liften står kvar, utan stolar, som ett monument över den falnande japanska skidboomen på 80-talet. Däremot är det högtryck på militäranläggningen precis bredvid och vi får lite oväntat sällskap när vi turar upp till den kusligt övergivna toppstationen i de gamla pisterna. 

Varje morgon samlas ett gäng lokala puderhundar nere vid parkeringen. De flesta tillbringar stora delar av vintrarna i sina minibussar, ständigt på jakt efter det djupaste pudret för stunden. En av dem är min gamla kompis från La Grave i Frankrike, Takahiro Nakanishi, som har hängt på oss i några dagar nu. En kolugn man med ett ständigt leende och ett mobilt hem så klaustrofobiskt litet att vi i husvagnen känner oss som att vi bor i ett slott i jämförelse. Bakluckan på hans mini-minibuss är helt packad med en madrass, skidkläder och allt annat han behöver för att klara vintern.

Takahiro Nakanishi i sitt vinterboende. Foto: Markus Alatalo/markusalatalo.com

Men när snön är så bra som den är i Chisenpuri är det i och för sig lätt att glömma alla världsliga behov. Första dagen bjuder på drygt knädjupt av den mest lättsamma snö jag åkt på under alla mina år som puderfrälst, den gör knappt något motstånd och man snarare flyger genom den med ett stort moln hängande i luften bakom. 

Vi åker rakt ner mot en samling naturliga onsens som ligger likt vulkankratrar i slutet på åket och stinker förmultnad fis. I botten av den brunsörjiga vattensamlingen ligger ruttnande växter som sprider sin fruktansvärda stank över nejden, ända in i husvagnen. En minst sagt märklig kontrast.

Vi drar vidare än en gång, mot resans sista stopp. Den pittoreska japanska landsbygden förvandlas abrupt från glest befolkad landsbygd till den myllrande tvåmiljonersstaden Sapporo där vi viker av mot Teine, skidanläggningen som stod som värd för alpingrenarna under vinter-OS 1972. 

En övergiven kabinbana är ett av minnena från en svunnen storhetstid, något som man dock råder bot på med en berg-och-dalbana vid den lägsta liftstationen. 

Kontraster Teine. Tomt i liften (vänster) , och fullt i nybörjarskidskolan (höger). Foto: Markus Alatalo /markusalatalo.com

När vi vaknar morgonen efter sjunker vi ner i en halvmeter nysnö när vi ska ut och ta morgondrillen. Kallt, fluffigt puder av den bästa sorten. Och ännu bättre, Teine har den brantaste terrängen av alla skidorter på Hokkaido. Vi duckar under ett avspärrningsrep, hajkar ett par hundra meter förbi en samling gigantiska parabolantenner och röd-vita telemaster, bort förbi toppstationen på den gamla, öde kabinbanan. 

Utsikten är enorm. Bara någon kilometer bort dundrar vågorna från det Japanska havet in mot stranden, och på vår högra sida breder Sapporos bebyggelse ut sig så långt vi kan se. 

Djupt, djupare, Teine. Artikelförfattaren tar ett djupt andetag och dyker ner i det vita rummet. Foto: Markus Alatalo /markusalatalo.com

Vi viker av runt ett hörn och dyker in i en vit värld så magisk och djup att jag aldrig någonsin varit med om dess like i hela mitt skidåkarliv. Snön är så djup att det är snudd på löjligt, men den blir ändå gradvis lite, lite tyngre så någonstans långt därnere finns det en bas som svarar och ger lite styrsel. Det är helt magiskt. Efter en sväng ser jag inte längre någonting, jag är helt innesluten i det vita rummet och kan bara följa med likt en passagerare i en ubåt. För några korta ögonblick dyker huvudet upp tillräckligt länge över snöytan för att jag ska kunna få en vag aning om vart jag är på väg. Däremot spelar det ingen större roll om jag försöker kasta skidorna i sidled för att ändra riktning på min färd nerför berget, snön är så djup och så snabb att jag bara forsar ner för bowlen i överljudshastighet, bara för att dyka upp flera hundra meter längre ner än vad jag först hade trott. 

Vi kör varv efter varv efter varv. Det spelar liksom roll att vi kört samma åk flera gånger om, det blir inte uppspårat, snön är så djup att den mer eller mindre bara flyter ihop igen likt vattnet där ute i det iskalla havet. 

Adam vid den nedlagda skidanläggningen Chisenpuri, strax bredvid den stinkande Goshiki Onsen. Foto: Markus Alatalo /markusalatalo.com

Vi kör de sista åken medan eftermiddagsljuset sakta börjar försvinna och liftarna stänger för dagen. En skiddag som jag för alltid kommer att minnas och en mer än värdig avslutning på en skidresa som jag heller aldrig kommer att glömma. 

Några timmar senare rullar vi in mot Sapporos flygplats och tar farväl av Take och husvagnen. Den där plåtcylindern som i två veckor varit vårt hem.

Japanuari blev som vi hade tänkt oss. Och nog fasen snöar det fortfarande.*

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!