Blir skidåkning i Skandinavien bättre än så här? Per Jonsson funderar över livets stora frågor i Narvik. Foto: Markus Alatalo

Artiklar

Resereportage: Narvik – drömåkning vid fjällets fot

Tänk om det är så enkelt som att norra Europas bästa skidåkning finns mitt i Narvik stad. Men hur kommer det sig då att folk stannar på halva vägen?

Text: Håkan Stenlund • 2015-03-20 Uppdaterad 2015-03-20

Utsikten, det måste vara utsikten jag tänker på först. Den går inte komma förbi. Ett perfekt skidberg, en lift upp på berget, en stad vid foten av berget och så det magiska Atlanthavet. Isande blå toner söndersprängda av vitmålade öar och bergstoppar så långt ögat når. Allt det här och mycket mer som inte går att beskriva erbjuds skidåkarna på Narvikfjellet, ovan staden med samma namn, i Nordnorge. En syn utan motsvarighet eller kompromiss. 

Jag har faktiskt otroligt svårt att begripa varför inte det här är ett av Europas populäraste skidsystem, vackrare kan det inte bli, men kanske är det något slags utslag för “allmänningens förbannelse”. Att det som blir uppenbart för alla ändå aldrig attraherar. 

Vi återkommer till det. Nu är det skidor, ett enda 550 fallhöjdmeter långt åk, opistat åk, som väntar och inte ens i vårslask har du några vänner. De andra har redan dragit vidare neråt. När jag kuperar över ett krön inbillar jag mig att jag ska flyga ner i havet. Det känns så. När vi stannar till i botten av berget ligger staden fortfarande nedanför oss. Havet likaså. 

Resereportage: Narvik – drömåkning vid fjällets fot
Ett hav, ett fjäll, en lift. Narvik har det mesta. Foto: Markus Alatalo

En DJ från Österrike drar igång avslutningshelgens festligheter när vi åter tar liften upp på berget. Ännu går liften några timmar. 

På väg upp säger Johan Jonsson: 
– Du skulle ha varit här förra helgen i stället. Så sjukt bra. Bara kallsnö. Alltihopa.
– Ja, jag vet. Men det gick ju inte. 

Det är inte sällan livet är precis så. Du planerar något, du planerar det länge och du ser fram emot det. Sedan spricker planen, som en bilruta som precis fått påhälsning av en älgko, eller ett gammalt motorblock som ramlar isär. Men sant är: Jag skulle ha varit här förra helgen. Det var väldigt bra då. Och det är något jag kommer att få leva med och höra ett tag till.

Riksgränsen & Björkliden förlänger vintern
Resereportage: Narvik – drömåkning vid fjällets fot
Johan Jonsson får full Alpkänsla i svängarna på Narvikfjellet. Foto: Markus Alatalo

Johan Jonsson, Per Jonsson och Markus Alatalo åkte över förra söndagen från Riksgränsen. Jag hade tvingats ställa in. Någonstans mellan Överkalix och Morjärv, Norrbottens metropoler längs E10, ville det sig inte bättre än att resan tog stopp. Motorn i den gamla folkan delade sig mer eller mindre på mitten i ett askmoln. 

De tre hade nog inte några större förväntningar, där de satt i bilen. En utflykt för att få se något annat än den invanda terrängen i Gränsen. Ett sätt att umgås. Ny terräng att utforska. 

Men väl framme förändrades tongångarna. Pjäxdjupt puder och osedvanligt tomt på berget. De tre stannade på berget till klockan var tio på kvällen, hajkade åk efter åk, tills allt var stängt, utom receptionen på Quality Hotel som kunde hänvisa ner till en Statoilmack med baconlindad korv. 

Även i dag känns det som om det inte är precis knökfullt, men det kanske är mer naturligt. Slask och lite tamt ljus har inte samma lockelse som puder och blå himmel. Men det är inte bara det som är orsaken till att det inte känns proppfullt. Det handlar också om bergets natur, om ett stort berg i en mäktig miljö. De tre bowlsen på bergets nordsida, där Mørkhåla är överlägset mest känd, är stora och rejäla fjällsidor. 

 

Resereportage: Narvik – drömåkning vid fjällets fot
Mørkhåla är utan tvekan ett av norra Europas finaste skidåk. Foto: Markus Alatalo
Japanuari – jakten på bästa pudret

Det klassiska åket, just i Mørkhåla, ger lätt 800 fallhöjdsmeter, i fallinjen, innan du skråar tillbaka till liftarna. Det är faktiskt två Nordalsfjäll ställda på varandra. Det är i princip Åreskutan, i ett svep, topp till botten, utan evighetstravers och skogsspår i knagglig bäckravin. 

Ja, det är faktiskt det vi pratar om. En stad med en Åreskuta placerad mitt i. Det är troligen därför du träffar så många svenskar som bor här. För berget och livets skull.

Susanne Palm flyttade hit för 17 år sedan. Hon tänkte nog knappast att det skulle vara för evigt. Men numera inser hon att det mycket möjligt kan bli så.
– Ja, den dagen skidåkningen inte fungerar kanske det är dags att tänka på annat. Men inte nu. Det är få ställen i Norden som ger mig möjlighet att göra det jag älskar varje dag. Åka skidor, klättra, gå på tur, springa. Så enkelt. Och, alltså, jag menar verkligen varje dag, även de jag spenderar på jobbet. Allt finns utanför dörren, inget tar tid. Det är svårslaget.

– Men det är inte bara naturen här i Narvik som är lättåtkomlig. Allt är enkelt. Det tar ingen tid att handla, ingen tid att dra från jobbet, ingen tid hem till vänner och ingen tid upp på fjället.  Jag är helt enkelt begeistrad.

Resereportage: Narvik – drömåkning vid fjällets fot
Skid- och klätterprofilen Susanne Palm är en av många svenskar som funnit sitt hem i Narvik. Foto: Markus Alatalo

Vi träffas på Kafferiet, i trappen vid torget där fiskhallen ligger. Susanne frågar servitrisen om det är nya ägare, eller om de byggt om stället, men servitrisen hävdar att det sett ut så här de senaste tre åren.
– Ja, som du förstår är jag inte ute så mycket på kaféer, säger hon och skrattar.

Susanne säger vidare att hon den här vintern gått på tur alla dagar – alltså varenda – från oktober fram till Kebnekaise Classic. (Där hon slutade tvåa i mixed klassen med Åka Skidor-fotografen Lasse Thulin som partner).
– Ja, vi pratade faktiskt om det häromdagen, jag och min kollega på Klätterhallen där jag jobbar, att vi inte haft en sjukdag de senaste fyra-fem åren. Och att det helt beror på att om du sjukanmäler dig, så kan du inte gå ut på tur på kvällen. 

Susanne satt länge i styrelsen för norska klätterförbundet, men har sagt ifrån sig uppdraget nu, då det tar för mycket tid från det hon vill göra. När hon dricker sin latte och äter sin bakelse säger hon att det är den bästa vintern hon upplevt på de 17 år hon bott här. Och att jag verkligen borde ha varit här förra helgen. 

Stadsbilden i Narvik domineras av småhus i många färger. Ett lapptäcke av olikfärgade fasader. På något sätt är detta ett Nordens eget San Francisco. Jag tänker på det när jag sitter på Restaurang Linken, på taket av Quality Hotel. Panoramat är bedårande. 

Resereportage: Narvik – drömåkning vid fjällets fot
Narviks stadsbacke är lite större och mer diversifierad än, säg, Sundsvalls. Foto: Markus Alatalo

En bit ner, i stadens mitt ligger Rica Hotels nybyggda torn. Det som förändrade stadsbilden kanske mer till själ än till utseende. Konkurrens är nyttigt. 

Efter att Rica smällde upp en spännande “sky bar”, mitt i den lågväxta staden, var Quality tvungna att förändras. Nu har de lagt in en massa deg i sin ansiktslyftning. “Linken” tillhör en av Lapplands bästa matupplevelser. Även om det är “fine dining” blir det aldrig pompöst, det är trots allt Narvik, en del av rallarnas och gruvarbetarnas kultur. I botten på hotellet finns fortfarande klassiska baren Rallaren kvar. Där äter du antagligen en av Norges godaste hamburgare. 

Allt beror på Martin Jönsson, kökschefen, som ryckt upp köket i hotellet till toppklass. För två somrar sedan blev han vinnare av Sápmi Awards, som den bäste kocken i Lappland. 

Martin bor inte i Narvik för skidåkningens skull. Mer för naturens och råvarornas skull. Han var på väg från Lofoten, där han jobbade på erkända Fiskekrogen i Henningsvær, när han åkte förbi i Narvik och fick jobb. Det jobbet har han lyckats med, konstaterar vi där vi sitter och tar oss igenom en sjurättersmiddag. 

Skidåkningen på berget har varit bra. Naturligtvis skulle sikten gjort den ännu bättre. Vårslask är trevligt, men med åldern har jag blivit lite försiktigare. Jag behöver se konturer, jag behöver bättre lyse än flatljus för att våga stå på. 

Förra året höll berget stängt på både lustiga och olustiga tider. Det har varit Narviks aber. Alla har vetat om potentialen, men ingen har satsat på att göra det till ett lappländskt skidmecka. Det är en kommunalbacke, som ingen riktigt bryr sig om. Det kommunala blir alltid eftersatt – det är allas egendom och ändå ingens. Det är det som är allmänhetens förbannelse. Det ingen äger och sätter värde på blir till slut bara det allmännas. 

Alltså är liftarna gamla, uttjänta och ganska typiska för avkroken Lappland. Gondolen är en långsam historia och oftast är det nästan snabbare, men framförallt enklare, att ta släpliftarna upp mot toppen. Till vintern 2012/13 bestämde sig kommunen för att köra, att satsa hela säsongen. Och vilken säsong det blev! Pancho Snöfall, som numera jobbar i liftarna i Narvik i stället för Riksgränsen, säger att han, sedan han kom hit på 1970-talet, inte har upplevt många vintrar som varit så här bra. Perfekta mängder snö. Hela tiden. 

Nytt världsrekord: Högsta luftfärden någonsin i en halfpipe
Resereportage: Narvik – drömåkning vid fjällets fot
Narvik lever gott som omlastningshamn för järnmalm från gruvan i Kiruna. Tyvärr gäller inte det samma för turistnäringen på orten. Foto: Markus Alatalo

Per Jonsson, som är född i Kiruna, som varit här många gånger, säger dock att han knappast minns en gång lika bra som förra söndagen.
– Det är lite av problemet. När det är bra här är man ändå i Riksgränsen och har det bra. Hit åker vi Kirunabor bara när vägen inte riskerar bli avstängd eller när det ändå är dåligt i Gränsen. Trots att berget här säkert har oändligt fler möjligheter, Mørkhåla är inget du hittar överallt precis.

Johan Jonsson, Engelbergbummaren, är i Lappland för att försvara sin femteplats från Extrem-NM i fjol. Nu lägger han åter ut texten över förra helgens åkning, allt medan en grillad rödingsida med glass av sockerärtor försvinner från tallriken. Johan berättar att han faktiskt kunde strunta i Mørkhåla, och i stället höll till på framsidan ner mot hamnen.

Fotograf Alatalo, också han från Kiruna men numera hemmastadd i Björkliden några mil bort, nickar igenkännande och suger upp det sista av såsen med en bit surdegsbröd. Han säger att det verkade som om många gick på tur, trots att pudret låg orört helt nära lift och pister. Något förvånande faktiskt. 

Singstadsklia är en uthuggen opistad nerfart på framsidan. Rakt ner i skogen från restaurangen. 550 fallhöjdsmeter och fullt tillräckligt bra när ingen annan brydde sig. Det är ett av Narviks kännetecken, flera nedfarter är bara uthuggna innan de lämnas orörda. 

Just turåkningen är förstås en extra dimension med Narvikfjellet. Med ett par stighudar och lite perspektiv på tillvaron kan du uppleva skiddagar som få berg matchar någonstans. I sin första bok “Topptur” skriver Micke af Ekenstam: “Inom endast en mils radie från staden trängs ett tiotal fina turtoppar. Narvik klänger sig fast vid en bastion av berg med Rombakstøtta som det givna flaggskeppet”. Han fortsätter: “Skidsystemet är som en stadsbacke på steroider, nästan 900 starka fallhöjdsmeter. Det kan utan tvekan mäta sig med alla andra skidorter i Skandinavien och på en bra dag finns knappt dess motsvarighet någon annanstans i världen”. 

Micke är från början bördig från Hemavan och har en gedigen meritlista med topplaceringar på extremtävlingar och Free Radicalssekvenser i bagaget, men sedan många år bor han i Narvik med fru och barn. Micke har lovat att komma förbi lite senare, och när han gör det är vi mitt uppe i den andra av tre efterrätter.

– Håkan, varje gång vi träffas sitter du och äter, säger han med ett skratt.

– Ja, jag vet. Men det verkar i alla fall som om du gjort annat än käkat i år, säger jag och kommenterar det faktum att Micke af Ekenstam gjort en lyckad satsning på att bli en verklig toppturskanon, samtidigt som jag grattar honom till SM titeln i topptur. 

Resereportage: Narvik – drömåkning vid fjällets fot
Micke af Ekenstam. Foto: Markus Alatalo

Mickes SM-guld i “uppförsåkning” kom i herrar 40 plus. Egentligen var just tävlandet inget han ville hålla på med men sedan la han in det som en extra morot för att träna lite mer och verkligen motivera sig att komma ut även dagar då det tar emot. Ingen människa vill skämma ut sig. Men det Micke framförallt ser har förändrats med hans syn på skidåkning, efter att han började tävla, är hur möjligheterna fördubblats. Tidigare fanns toppar som var stora projekt. Nu är begränsningarna mycket mindre, han hinner dubbelt så långt på en dag. Det har också gjort att han gjort fler brantåk och avverkat fler seriösa, nya, projekt än någonsin.  

– Ja, i år har jag kört på. Det har varit den bästa säsongen någonsin. Och Narviksområdet är ju helt sjukt bra för den som vill gå på tur. 

– Ja, det var ju fantastiskt bra i söndags, säger Johan och får medhåll av Markus.

– Håkan du skulle…

– Ja, jag vet, avbryter jag Johan lite bryskt innan jag får höra det igen. Jag börjar bli less på det faktum att jag visst missat årets bästa skiddag.

– Ja, det var ganska bra då säger Micke eftertänksamt. Men ni skulle ändå ha varit här i lördags, säger Micke, då var det ju helt sjukt bra och inte ett spår någonstans. 

Det blir tyst. På andra sidan bordet ser jag plötsligt två ansikten som blir lite längre. Jag tänker för mig själv att det kanske finns en högre rättvisa ändå. Även om just jag missade den, den högre rättvisan alltså, både lördag och söndag, så bjuder jag Micke af Ekenstam på en öl – som tack för hjälpen. 

– Ja, vi skulle ha vart här i lördags Johan. Det skulle vi. *

En av Riksgränsens största profiler
Resereportage: Narvik – drömåkning vid fjällets fot

Micke af Ekenstams tre favoriter på Narviksberget

Singstadklia 550 meter uthuggen opistad nedfart. Ofta går de detta åk som försäsongsträning. Med pannlampa och stighudar. Men åket, som börjar vid restaurangen, till höger om gondolen, är oftast bra och där blåser det in snö.

Jordraset 880 höjdmeter, från baksidan av Linken (telemasten). Åket är det som ligger innan Mørkhåla, går rakt ner i fallinjen och längst ner är åket utröjt tillbaka till liften. Ett seriöst pannlampeåk om man känner för det. 

Tredje toppen. Det här är åket bortanför Mørkhåla. Kräver en halvtimmes hajk. Det här är ett seriöst storfjällsåk. Här får du ta med lavinfara  och klippor i beräkningen. På många sätt påminner det om Laub i Engelberg. Och även detta “Nordens Laub” erbjuder mer än 1 000 fallhöjdsmeter rakt ner i fallinjen på en bra dag. 


Text: Håkan Stenlund • 2015-03-20
Artiklar

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top