Andreas Fransson – Ett liv på gränsen

Zlatan Ibrahimović twittrar: “Zlatan är bara mänsklig. På samma vis som bara en vithaj är en fisk”. Ett sådant uttalande gör en svensk till hjälte i Frankrike och Zlatan är bara Zlatan och inget annat.

Man är svag för hjältar i Frankrike. När det senast begav sig inom extremskidåkningen dominerades sporten då som idag från Chamonix. Där fanns de stora namnen “Skieur de l’impossible” Sylvain Saudan och Patrick “You fall, you die” Vallençant.

När vi stannar till på Chambre Neuf, dalens oomtvistliga svenskställe nummer ett, så viskas det ett namn över ölglasen: Fransson.

Idag är det svenske Andreas Fransson som definierar skidutvecklingen och sätter standarden för vart skidåkningen är på väg och han gör det på helig mark, på skidåkningens motsvarighet till Zlatans hemmaarena Parc des Princes – Aiguille du Midi i Chamonix.

Alternativ är helt säkert ett att de första intryck många får av Andreas. Det bjuds på te, det finns flera alternativ – grönt, grönt, grönt och något annat grönt. Det ska tydligen smaka bränt ris om teet, som är egenimporterat från Japan. En kristall hänger utanför fönstret och skickar regnbågsfärgade strålar in i det kombinerade köket och vardagsrummet i lägenheten Andreas och hans chilenska flickvän Alejandra Campos delar. Regnbågsstrålarna spelar över bergslitteratur och böcker om yoga, tjocka som gammaldags telefonkataloger över Storstockholm. Hallen är utrustad med krokar och ställ för skidor. Trots den tänkta ordningen råder ett för ögat veritabelt kaos och man får bokstavligen kliva över rep, skidor och pjäxor för att ta sig fram genom den med fransk logik planerade planlösningen. Toaletten finns bakom skidhögen, och där ligger några Powder och utgör en skarp kontrast till Vivekananda och Bhagavadgita och lite annat som jag aldrig hört talas om. 

Det är naturligtvis ingen slump att platsen han slagit sig ner på, i Taconnaz ett stycke ner i dalgången, ligger bokstavligen vid foten av Mont Blanc med utsikt över couloirerna som ritar vita linjer på Aiguille du Midis rödgula granit. Området är, som Andreas säger själv, hans träningsanläggning nummer ett.

Middagen dukas fram, vegetariskt naturligtvis: lasagne, ris och linser – det är gott.  

Andreas har varit nere i Annecy under dagen, träffat folket på Salomon och filmat lite scener för Salomon Freeski TV på stadens strand, av alla ställen.

Han är uppenbart trött. En trötthet som gjort vem som helst grinig och osocial, men Andreas är van. Schemat är späckat så här mitt i vintern och det är många intressen som drar och sliter, egna och andras. Almanackan är fulltecknad en bit in i juni. Om någon dag bär det iväg till Island, sedan tillbaka till Alperna, Norge, Sverige och möjligen en tur till Nordamerika. Till det kommer en hel del guidejobb. Filmningar, plåtningar och egna äventyr där nya bedrifter ska få cirkusen Fransson att fortsätta snurra. Resorna är i alla fall kortare den här tiden av året än när skidåret tar honom till sydligare breddgrader, men det är också intensivare. Han gillar egentligen hösten bättre när det är lugnare och han får göra sin egen grej i Sydamerika.

Det är här man måste ha en sak klar för sig. Andreas lever på det han gör. Det är ingen hobbyverksamhet eller något som kan liknas vid ett lite mer aktivt bummarliv. Hans jobb går, som han själv beskriver det, ut på att marknadsföra skid- och outdoorprodukter. Sponsorerna är hans arbetsgivare. Kärleken till bergen och skidåkningen finns där, utan tvekan. Det är den som har fört in honom i branschen och så småningom gett honom det jobb, eller den livsstil om man så vill, han har idag. Det är ett aktivt val. Parallellt med skidåkningen utbildar han sig till bergsguide. Han vill säkra möjligheten att få vara där ute i bergen även den dag han inte längre pressar gränserna. 

Det är ett tufft jobb. En vanlig dag på hemmaplan startar för Andreas vid sextiden med ett yogapass, sedan blir det skidåkning till eftermiddagen, klättring, löpning och ännu ett pass yoga. Däremellan hinner han med sociala medier och att prata med gäster som han guidar och allt det där andra som hör ett eget företag till.

Förhållandena för skidåkning är egentligen ganska usla just nu. Visst finns det snö. Går man några timmar på stighudar finns det alltid bra snö här. Men det som är bra med Chamonix är att det faktiskt inte måste vara en fantastisk puderdag för att man ska få en fin upplevelse. När vinden har hamrat, solen stekt snön eller tusentals skidåkare åkt sönder varje kvadratmeter finns ändå det alpina äventyret kvar. Med rep och sele finns inga gränser för upplevelserna i världens mest alpina skidort.

Hjärtat är Aiguille du Midi, 3 842 meter över havet. Här kliver du ur kabinen och befinner dig på en klippspira, en ointaglig fästning, omgiven av stup på alla sidor utom en där en exponerad kam, som de flesta uppfattar som en klätterupplevelse, leder ut i det vackra allvaret.

Andreas är fästningens okrönte kung. Han kallar platsen för sitt gym. Det är här han tränar inför större utmaningar genom att ta sig ner på skidor utmed bergsväggar som till för bara några få år sedan definierades som klätterleder och inget annat.

Vi står på bron som överbryggar borgens två huvudspiror. Österut stupar Midis nordvägg cirka 1 500 meter. Rakt under oss startar ett av Andreas träningsåk. Det faktum att det inleds med en firning på trettio meter är inget som gör detta åk mer komplicerat än något annat, menar Andreas. De franska bergsguiderna hälsar på Andreas, faktiskt med ett uns av vördnad. Han frågas om råd. Det är anmärkningsvärt hos en yrkesgrupp som har rykte om sig att vara nonchalanta mot utbölingar. Det säger egentligen mycket mer än turisterna och bummarna som tisslar och tasslar och faktiskt ber om autografer och vill bli fotograferad med Andreas. För att bli accepterad mitt i hjärtat av arenan Chamonix där bergskunskap står lika högt i kurs som Zlatans förmåga med bollen gör i Paris, måste du imponera om och om igen. Ska du spela sporten berg så är Chamonix den oomtvistligt högst rankade ligan i världen. Här har Andreas lyckats med bedriften att ta en plats som center i startelvan.

Andreas ord om hur viktigt han tycker det är att bli riktigt bra på något klingar i bakhuvudet. Att bli bra på något ger självkänsla och respekt, bevisligen. Men det gör också, menar han, att man har lättare att behärska andra saker i livet, framgång föder framgång. Andreas menar att det finns ett underliggande mönster i att bli duktig på något som kan appliceras på det mesta här i livet

– Ett maniskt beteende skadar inte, säger han och flinar lite. Vilja är allt, jag ville hålla på med skidåkning redan som ung, och nu gör jag det.

Självmedvetenheten är där.

Gör man något tillräckligt mycket och tillräckligt länge blir man förr eller senare duktig på det.

Det maniska finns där.

Som liten hemma i Luleå skulle han bli världsmästare i tv-spelet Strike Force, sedan var det hockey och lite senare blev det skidåkning för hela slanten. Han fördjupade sig snabbt. Redan som femtonåring höll han i kurser för Friluftsfrämjandet. Vid nitton års ålder jobbade han som ansvarig för en skidskola i Australien på somrarna. Det blev skidåkning året runt. Som mest har han loggat 340 dagars skidåkning på ett och samma år.

Andreas skidkompisar från de unga åren i Riksgränsen är något av en gyllene generation i svensk friåkning: Per Jonsson, Ebbe Jakobsson, Wille Lindberg, Christian Björk och Joonas Karhumaa. De blev alla professionella skidåkare med undantag för Ebbe som blev läkare. De taggade varandra, det fanns till exempel en intern regel om att man alltid måste göra en volt när man kom till ett nytt hopp. Sådant utvecklar.

Men Andreas har sannolikt en växel till. Det var han som fortsatte att stånga på och nöta i släpliften i Engelberg åk efter åk i spöregnet. Det var han som flög förbi målfållan i en chinese downhill-tävling i Gränsen och bröt benet. Det var han som guidade med brutet ben och tränade slackline på kryckor veckan efter eller gav sig iväg på soloturer på fjället i januari. Det är sådant som utvecklar en inre styrka där gränsen för det acceptabla successivt förflyttas. Han litar på sig själv och sin egen förmåga.

Jag känner mig allt annat än tränad när vi skidar runt Midis vackra sydvägg. Höjden gör sitt och mjölksyran i benen kommer omedelbart på ett sätt som aldrig händer på en vanlig skidort som ligger lägre. Couloir des Cosmiques anses vara den enklaste vägen ner från Midi. Naturligtvis bortsett från den klassiska turen utför Vallée Blanche och Mer de Glace, men den turen räknas inte i dessa sammanhang. Trots det meddelar Andreas att om vi faller här innebär det en säker död. Han firar ner mig och två unga amerikanska friåkare, Leo Ahrens och Zach Halverson, förbi några klippor till det som i vanliga fall med bättre snö skulle kännas som en relativ säkerhet. Idag är det en 35- till 40-gradig rutschbana hård som ett brädgolv på några och tusen höjdmeter. För Leo är det första gången någonsin han besöker Midi. Han är imponerad av Andreas och nervös, en fullt normal reaktion på denna plats. Han rapar mumlande ur sig några rader med den svenska innebörden: “galen arselsnubbe tuff son till en hynda-skidåkare”.

Jag är tämligen säker på att han inte refererar till mig.

Det här är nära mina gränser.

Andreas har naturligtvis tagit reda på var hans ligger och det är inte här på bakgården till gymmet.

Argentina september 2012, Whillans Ramp på Aguja Poincenot i Patagonien. Lutningen är 60 grader. Någon meter åt höger stupar det 1 000 meter. Åket går lätt på skrå, med stupet ett felskär bort. Snödjupet är minst sagt tunt, ibland så lite som 20 centimeter ovanpå hård slät och oförsonlig granit. 250 fallhöjdsmeter av utsatt veritabel galenskap – eller magi. Hur man nu väljer att se på den saken?

– Det var det ultimata, men där går också gränsen, säger Andreas.

– Han var märkbart tagen efter det åket, berättar Alejandra.

De två har just träffas i Santiago på ett salsa-danshak. Alejandra faller pladask för den blonde djupsinnige vikingen. Andreas flyttar in och lämpar av ett berg med utrustning i hallen. Prylar för en värld som Alejandra inte har något begrepp om. Hon är en storstadsflicka som sysslar med yoga och han en norrlänning som lever sitt liv i bergen. En ocean mellan dem, både geografiskt och deras personligheter. Men det är det inre, det spirituella, som förenar.

– Min första tanke var att han var som en munk. En munk som vigt sitt liv åt bergen, säger Alejandra.

Jag frågar om hon är orolig när han är där ute.

– Är det något Andreas har lärt mig så är det att livet är här och nu. Det är bara dumt att tänka och ägna energi åt det som eventuellt kan ske i framtiden, säger hon.

Det är naturligtvis Alejandra som ligger bakom Andreas intresse för yoga. Yogan har hjälpt honom att bli av med smärtan från operationerna och olyckorna. 

Hur tydligt Andreas än framhåller att han lever som mest i bergen så talar ett långt ärr i nacken sitt eget tydliga språk. Det han håller på med är livsfarligt. Olyckan på Aiguille Verte 2010 är kanske den värsta där en lavin tog med sig Andreas utför 400 meter is och klippa. Det är en underdrift att säga att det var nära den gången när han bröt både rygg, nacke och bäcken.

Det handlar om små marginaler.

Jag tänker på hur många gånger jag har klivit över min kökströskel. Den är en del av min vardag och jag kan passera den problemfritt i sömnen. Men en dag sparkar jag ändå tån blå på just denna tröskel och faller som en fura.

– Det gäller att acceptera slumpen. Att leva på riktigt är att acceptera att dö. Man måste stå för sina val och det är först när vi har levt färdigt som vi egentligen vet om vi gjort de rätta valen i livet, säger Andreas.

Han vet vad han pratar om. Den 3 november 2013 befinner han sig i sällskap med vapendragaren Magnus Kastengren på Nya Zeelands högsta berg Mount Cook. Under de senaste dagarna har de vid otaliga tillfällen befunnit sig i betydligt farligare sammanhang än vad de gör just här. Kammen sluttar mjuk om än exponerat. De båda kamraterna har ungefär samma förhållande till situationen som den jag själv har till min tröskel – de är fullständigt trygga. Det är inte nu det ska ske – ändå händer det. Ena ögonblicket finns Magnus där precis bakom utmed kammen, nästa är han borta. Vad som egentligen skedde är det ingen som med säkerhet vet. Kanske löste en bindning ut eller så korsades Magnus skidspetsarna på fel plats. Det råder ingen tvekan om att Magnus har valt att vara just här. De hade haft otroliga upplevelser tillsammans i bergen här, i Alperna och på Denali i Nordamerika.

Många av Andreas vänner har försvunnit i bergen, men aldrig så här nära inpå, just bredvid. Slumpen, förutbestämt eller inte, vem vet?

“I love Jesus” står det på Magnus röda keps som hänger tillsammans med några asiatiska gudabilder över ett litet bord med rökelser som ger intryck av ett altare. Det tog hårt och sitter i. Andreas menar att han träffar Magnus varje dag där ute i bergen. Han tror på ett annat liv, efter detta, och står för sina val, men varför?

– Jag tror att det började med äventyret, att gå ut i det okända och upptäcka en ny sida hos mig själv. När jag väl hade samlat på mig erfarenhet så upptäckte jag hur otroligt roligt det är att lösa hela pusslet från vision, planering, träning, väntan till själva utförandet. Att agera medvetet och inte låta känslorna ta överhand, att uppleva det vackra hos bergen och känna bergens storhet. Det kan låta platt, men mina branta upplevelser i bergen är ändå en av de saker som för med sig mest lycka till mitt liv, säger Andreas.

Prestation är en ytterst svår sak i riskmiljö. För att få sina likes, Andreas har faktiskt drygt 35 000 på sin Facebooksida, krävs att man presterar och förblir aktuell i spelet. Rent krasst följer marknadsvärdet för dina prestationer uppmärksamheten och svårighetsgraden. Sponsorerna ställer krav, direkt eller indirekt. Och ska man fortsätta att leva på en sak som denna så måste man också fortsätta att prestera.

– För mig är det ytterst viktigt att jag inte har några uttalade krav från mina sponsorer. Jag berättar aldrig om mina planer, de förblir privata planer tills jag eventuellt lyckas. Jag vänder ofta. Jag säger att jag ska ut och kolla lite. Det är bergens villkor som gäller, säger Andreas.

Två svenska skidåkare med en liknande inriktning på sin skidåkning finns inte längre i livet. Tomas Olsson dog på Everest och Fredrik Ericsson på K2. De två hade sålt in sina prestationer redan innan de avreste. Det är en sak som ändrar spelreglerna. Rent hypotetiskt så ökar trycket att prestera.

– Vem vet, Kalle? Kanske sitter du här om några år och skriver en grej om en ny talang och att det då är tre döda svenskar. Det är som det är, det blir som det blir, säger Andreas på överdriven norrländska.

Konsten ligger i att hålla tankarna borta.

– Tankarna måste man ha bearbetat innan man ger sig ut. I bergen är de farligt att fundera eller att vara rädd, det påverkar vårt sätt att agera, tänka och känna. Allt det där måste vara klart redan hemma, säger han.

Han menar att det är meningslöst att vara rädd när man åker brant. Här kommer Andreas mentala styrka in i bilden. Han förklarar att det inte tjänar något till att exempelvis åka med ett flygplan och vara rädd. Då har man helt enkelt inte gjort förarbetet ordentligt. Väl på flygplanet kan man ju ändå inte göra något åt saken, då är det bara att åka med. Just så beskriver han sin skidåkning.

Han tänker inte på familjen, nära och kära, när han är därute. Det är farliga tankar som han håller borta.

Just tillbaka efter en knäoperation, skidprylarna är nya och otestade. Det är hösten 2008. Ingen har tidigare åkt Midis nordvägg på hösten. Andreas anser att förhållandena är goda trots att de lokala guiderna är av en annan åsikt. Det här är att sticka ut hakan på riktigt. På papperet ser det ut så här: Andreas är otränad, utrustningen oprövad och åket i dåligt skick – det är ju fel säsong. Han åker Malloryleden på någon timme och förändrar över en natt hur folket i dalen ser på honom. Är huvudet och tankarna med så går det att göra sådant. Att åka i andras spår har aldrig varit Andreas grej.

Han spelar spelet och känner till reglerna. Kommersiell, ja. Det är inget han på något sätt sticker under stolen, tvärtom. Men att enbart göra detta för egen skull får mig att fundera. Om upplevelsen bara handlar om en inre resa så slår man sig inte ner i Chamonix, väldens alpina arena nummer ett. Det skulle vara detsamma som att hänga på Stureplan, spendera massor av pengar och säga att man inte vill synas. Men med en mening tystar han mina tankar.

– Självklart kom jag till Chamonix för att mäta mig med de bästa. Men idag vet jag att dt är galet att tävla i bergen, folk dör. Prestige är farligt, i synnerhet i bergen, och det gäller att våga avbryta, säger Andreas.

Han är en mycket tekniskt driven åkare som ständigt analyserar vad han gör. Han ger tips till Zach och Leo, som uppenbart är betydligt vanare vid mjukare underlag. Andreas demonstrerar hur man genom att vinkla höften och luta ut överkroppen i fallinjen får bättre kantgrepp. Funktionaliteten och säkerhet är överordnade skönheten i åkningen. Han har sin långsmala och atletiska kropp lite emot sig, rent visuellt. En kortare lite mer satt åkare än Andreas ger ofta ett mer följsamt intryck i skidåkningen. Men åk- och fartkontroll är perfekt.

Det som skiljer Andreas från flertalet duktiga skidåkare är bergskunskaperna; han har en totalbild. På ett par minuter har han borrat ett par hål i isen med en isskruv och dragit igenom en slinga att fira ifrån. Repet åker upp och ner ur ryggsäcken med samma självklarhet som en snickare använder sin hammare. Repet är ett verktyg bland många. Blicken sveper hela tiden för att se hur terrängen förändrar förutsättningarna och val av åklinje, objektiv risk eller snöförhållanden. Han har en komplett kunskap om skidåkning i berg.

Andreas rider just nu på en våg. Idag vill alla leverantörer vara i ski mountaineering-segmentet, det som vi i Sverige kallar för topptur. Nischen han alltid rört sig i är nu helt rätt och hans marknadsvärde har aldrig varit högre. Men det pågår en inflation inom brantåkningen där etikfrågan, frågan om stil, får allt större betydelse. Det anses till exempel lite finare att bakåtklättra något än att fira sig ner med rep. Stil är viktigt även för Andreas men han rynkar på näsan och menar att det viktigaste alltid är att minimera riskerna. God stil eller inte ligger i betraktarens ögon, vare sig denne är kunnig eller inte.

Det finns möjligen två arenor i världen utöver Chamonix där man får verklig uppmärksamhet i Andreas bransch. Det är självklart Everest. Alla går igång på Everest. Sedan är det Denali, som är den nordamerikanska kontinentens högsta punkt. Det är det största där borta. Nyheter om stordåd där når sällan Europa, och är det något som till slut hörs så är det för att alla talar om det där borta. Precis så var det med Andreas äventyr på berget.

Det var naturligtvis ett smart steg kommersiellt med Denali, Nordamerikas högsta berg. Han åkte sydväggen, vilket aldrig gjorts tidigare – åket tog två dygn. Andreas hukade i skydd bakom några klippor i timmar i väntan på att temperaturen skulle falla och stenarna som rasade utför berget frysa fast igen. Det var bokstavligen en fråga om att se på när vatten fryser till is och att hålla huvudet i form. Han hann dessutom med ett par andra stora åk på berget och liksom i förbifarten klättrade han Cassin Ridge som tidigare endast haft en svensk bestigning. En bestigning som länge ansågs vara en av de mest betydelsefulla som genomförts av en svensk klättrare. Han led av skyttegravsfot, en oerhört smärtsam upplevelse, under delar av expeditionen och det adderar en del till bilden av Andreas motivation och vilja. Själv menar han att motivation är en träningssak.

Sydväggen på Denali är en av tidernas största bedrifter på skidor. Fullt i klass med ett åk på K2 eller Everest. Men knappast greppbart utan lämpliga referensramar. I det ligger en del av svårigheten med att förstå vad Andreas egentligen håller på med. Vanliga skidåkare rör sig inte i denna terräng överhuvudtaget och de klättrare som rör sig här har inga referenser till skidåkning. Det är Andreas egen värld.

Trots bedriften dök kritikerna upp som på beställning. Det var stilen de ifrågasatte. Andreas hade ju bevisligen firat utför delar av det ibland lodräta berget.

Själv tar Andreas kritiken med ro och har ett annat perspektiv på saken.

– Det är många som kommer att åka sydväggen på Denali i framtiden, ett oändligt antal. Jag råkar vara den första, och vill andra göra det med en annan stil så är det upp till dem. Det är bara en naturlig del av utvecklingens gång, säger Andreas.  

Till dags datum är det ingen som gjort om åket, vare sig med bättre eller sämre stil.

Vi avslutar vår skiddag i solen på verandan framför Andreas hus. Vi ser mer eller mindre hela vårt åk från toppen av Midi över glaciärerna och ner till verandan. För mig var det tufft rent fysiskt. För Zach och Leo var det motiverande. För Andreas var det en vilodag.

Det bjuds på te igen. Jag känner mig som den där gamla gubben i filmen Änglagård som inte vill dricka den där gröna spriten och väljer kaffe – med rismjölk.

Vi pratar om berg runt om i världen och skidlinjer. Zach och Leo går igång, tydligt sporrade av en dag med Fransson. De föreslår ett åk på ett berg som jag råkar känna till ganska väl. För mig ett otänkbart alternativ på skidor. Men grabbarna har motivation nu och går på med sina planer. Andreas sätter punkt för den ungdomliga entusiasmen, helt säkert utan den avsikten, när han menar att det egentligen inte är ett utmanande åk. Jag kan bara konstatera att det där med utmanande är ett relativt begrepp.

Andreas Fransson omkom den 29 september 2014 på Monte San Lorenzo i Chile, ihop med den kanadensiske friåkningspionjären JP Auclair. Hans sista bild på Instagram löd: Our Patagonia adventure just started! I’m so looking forward hanging out with @auclairjp @bjarnesalen @danielronnback for two weeks in the wild! You will probably not hear much from us in a while.

Andreas blev 31 år gammal. Läs mer om hans familjs projekt Safe Passion som syftar till att utbilda skidåkare om säkerhet i bergen på andreasfransson.se

Den här artikeln publicerades i Åka Skidor 4-2014.