Jumping Queen

Den nya skolan av skidåkningen, den del som Jon Olsson pionjärade för svensk räkning är ständigt i rörelse och trots att herr Olsson numera förefaller fokusera på bilbyggande och golfspel, dyker nya svenska förmågor i världsklass upp. Emma Dahlström från Torsby är just en sådan. Med en femteplats på OS i Sotji, vinst i världscupen och ett X-games guld i bagaget måste man räkna henne till den växande skaran av svenska skidstjärnor. Kanske den största av dem alla bland våra kvinnliga friåkare.

Åka Skidor ville lära känna henne bättre och fick, efter ett par försök, tag på henne nere i Australien där hon gömmer sig under den gröna årstiden. Läs; skyller på dålig uppkoppling medan vi misstänker att hon hellre hänger sjuor i parken än pratar på Skype med gamla skidjournalister …

Tycker vi börjar från början, jag är nyfiken på Torsby. Vad gör man när man växer upp i Torsby?
– På vintern hänger man i Hovfjället och på somrarna badade jag jämt och åkte vattenskidor på Fryken.

Var skidåkningen alltid given?
– Som liten var jag en riktig sportnörd och höll på med olika sporter, allt från hästar och fotboll, folkrace, skateboard till bowling & friidrott. Men skidåkningen var alltid bäst. Så när det var dags att välja gymnasium så valde jag ganska lätt bort allt annat för skidorna och började på Freeridegymnasiet i Malung.

Något favoritämne i skolan förutom skidåkning?
– Jag har alltid varit lite av en mattenörd.

Jag gjorde lite efterforskningar om din hembygd och raggare dyker upp överallt? Hur involverad är du egentligen i Torsbys tillsynes utbredda raggarkultur?
– Inte mer involverad än att det har blivit några varv i en å annan raggarbil och att jag kommer ihåg att vi var hemskt rädda för att raggarna skulle komma och bränna ner skaterampen.

Favoritraggarmat?
– Bullens pilsnerkorv, varm som kall.

Jag anar en inneboende raggare som vill ut här? Har du moonat på torget någon gång?
– Det är fortfarande kvar på min to-do- list.

En bra punkt ändå! Vad mer har du på att-göra- listan?
– Hoppa fallskärm, surfa i Hoddevika och tågluffa i Europa.

Ett X-gamesguld känns som något du borde ha haft på listan? Vad gör man förresten med en guldmedalj från X-games?
– Ja, den var riktigt skön att stryka! Just nu ligger den i samma låda som kristallbol- len från världscupvinsten men planen är att ge den någon slags hedersplats i framtiden. Någon som har en bra idé?

Guldmedaljer och pallplatser, får man anta att du är en tävlingsmänniska?
– När jag väl tävlar kan jag bli riktigt sur på mig själv om det inte går rätt väg. Men jag har aldrig blivit sur på mina medtävlande vad jag kan minnas.

Om vi byter från tävling och medaljer till dess grå baksida, hur tränar du helst?
– Allt förutom på morgonen, jag är ingen morgonmänniska alls. Och helst i sällskap, träning blir alltid roligare när man har någon som peppar en! 

Vad krävs av en anläggning för att locka dit dig?
– Jag har mina guldkorn som jag verkligen gillar – Kläppen, Perisher och Mammoth. Parker ska ha bra shape, en medium och en stor linje med hopp, roliga rails och det vikti- gaste av allt, en snabb lift.

Hur mycket tränar du?
– På sommaren brukar jag köra upp till tio pass i veckan med gym, löpning, yoga och trampolin. Det är fjärde året som jag har min ned- grävda trampolin på bakgården. På vintern varvar jag samma sak men byter ut större delen av träningen mot skidåkning.

Det här är inte bra. Otäckt när mina fördomar mot slacker- jibbers krackele- rar! Vad tar du i benböj?
– Rekordet just nu är 75 kilo.

Vi får gå vidare här tror jag. Några nya trick på gång?
– Inget specifikt som jag har tränat på i sommar då jag har lagt all energi på att köra rehab för mitt hopparknä. Men ett mål är att ha alla sjuor säkert i bagaget efter vintern – vänster, höger, switch höger och switch vänster.

Annat framöver? Filmplaner?
– Jag har lite planer på att filma med Shades of Winter, men det är inte helt spikat ännu.

Något önskeprojekt?
– Att filma en urban-del i en större produktion och att filma puder i Japan. 

#Japow tar alla till slut? Har du börjat snegla utanför parken?
– Jo, lite kanske. Har egentligen testat för lite puderåkning för att veta än. Men det vita guldet lockar en hel del.

Förutom Bullens pilsnerkorv, vad saknar du mest hemifrån när du är iväg och åker skidor?
– Tid med min familj och vänner. Har nyss blivit moster för första gången och det är ett litet extra dragplåster till att man vill spendera mer tid hemma. Familjevovven Nelly också. Och trampolinen, husmanskost, svenskt kaffe, kaviar och min gitarr.

Och frågan en gammal självutnämnd topptursfarbror riktar till alla jibbers, det här med att åka utan stavar? Vad är det för påfund?
– Det började under förra försäsongen i Keystone. Det var helt enkelt lite krångligt och drygt att komma ihåg dem vid varje bussbyte. Jag är lite slarvig. Så jag struntade helt enkelt i att ta med dem några dagar och efter det var jag fast. Man behöver dem inte vid parkåkning och jag känner mig friare utan.

Någon del av utrustningen du inte kan leva utan då?
– Det drygaste är att glömma pjäxorna nere i dalen. Så på berget är det väl pjäxornas spännen eller något sånt.

Hur mycket tid lägger du på att fixa skidorna förresten?
– Väldigt blandat skulle jag säga. Det är skönt att det inte är en materialsport på samma sätt som alpint. Ibland vallar jag en gång på en månad. Ibland varje dag, men det är när det är tävling.

Någon fåfänga på berget?
– Har svårt att åka utan buff!

Skickar över en ståtlig Åka Skidor-buff om du är sugen, förhoppningsvis väldigt kred- digt i parken. Vad skrämmer dig mest när du står på ett par skidor?
– Jag har stor respekt för laviner.

Förresten, film, tävling och trä- ning, en gemensam nämnare där känns som den ständigt närvarande “Felkan”, vem är denne Felkan?
– Felix “Felkan” Lundin är gammal klasskompis från gymna- siet i Malung. Sedan studenten har vi har åkt på resor och tävlingar och han har även hjälpt mig som coach på några stora tävlingar. Förra säsongen gjorde vi också filmprojektet Old Classmates, fem edits från några av de största parkerna i världen. Felix är sjukt bra på att pusha mig och är en stor del till att jag är på den nivån jag är på idag. #TEAMFELK

Vad är bra och dåligt med tävlingsscenen?
– Bra att det är skönt häng med alla och att det är kul att pusha sporten framåt tillsammans. Då- ligt att det ibland blir lite mycket press och sura miner vid tävlingar.

Är det skillnad på festerna i proffs– och amatörvärlden?
– Ibland blir det lite mer free flow och gratis på fester arrang- erade under tävlingar. Men det bästa är ett gött gäng kompisar i en soffa eller badtunna någonstans i en svensk skidanläggning.

Finns det, hur ska jag säga, “imponerade” killar som hänger omkring er proffstjejer?
– Inget jag märkt av i alla fall.

Hur lätt är det att få lite gratis öl i baren om man både är tjej och proffs?
– Det har hänt mig en gång, i Laax när jag vann European Free- ski Open 2011. Min syrra var med och gick fram till alla bartenders och sa att jag nyss vunnit EFO. Det funkade ganska bra.

Det är så man gör alltså… var finns världens bästa afterski?
– Svårt! Österrike har en hel del riviga afterski-barer.

Om jag vägrar ställa fler frågor innan du valt?
– Då drar jag väl till parken och shreddar. Men okej, Patchi Pub i Serfaus! 

Vem inspirerar dig?
– Jag ser upp till dem som åker skidor med ett leende på läpparna. Keri Herman och Henrik Harlaut är ypperliga exempel. 

På frågan vad jag skulle ta mig för, om jag vore en tjej som åker park och drömmer om att leva på skidåkningen, stannar Emma upp. Som om ett helt liv på skidor precis fladdrade förbi. Sedan ger hon mig en punktlista att följa, en punkt- lista med en röd tråd. Hitta ett gymnasium eller skola i närheten av en bra skidanläggning med en ordentlig park. Hitta kompisar att åka med. Att kunna åka varje dag. Sedan? Ut och kör tävlingar i Sverige. Om jag levererar resultat där är det ut i Europa som gäller. Sedan vidare till världscup och landslaget.

Det hela låter så enkelt men skulle inte fungera utan Emmas röda tråd – glädje och passion inlindad i så många lager träning att jag blir trött och får ont i knäna av att bara tänka på det. Samtidigt som det ska skötas om varumärke, filma, vara kreativ, sociala medier. Och under tiden jag gör detta bör jag leta sponsorer.
– Våga! Det är mitt bästa tips, det är värt allt slit.

Emma fortsätter att påpeka
att tävla inte är enda vägen att gå. Har man en unik stil kan man ta en filmkamera och göra edits också. Resultat på tävling underlättar men är absolut inte ett måste.

Hur ökar vi tjejers intresse för friåkning?
– Jag hoppas att ju mer sporten syns, desto fler tjejer blir inspire- rade att börja med skidor och att tjejerna kommer våga börja ta för sig i parkerna. Vi tjejer som håller på med sporten behöver visa att skidor är det bästa vi vet och att det inte är en livsstil som bara passar killar. Mer tjej-edits åt folket, våga ta plats!