Johan Olofsson – snowboardåkaren som förändrade världen
Foto: Markus Alatalo

För egen del hajade Johan först inte riktigt vad han hade ställt till med, men så här två decennier senare råder det inget tvivel om att åket var höjdpunkten i karriären och att det för evigt förändrade friåkningsvärlden. 
– Ja det blev ju en jäkla skräll. Och nog fan gick det undan, tillägger Johan skrattandes på bred norrländska. 
Det bejublade åket hamnade faktiskt även i Guinness Rekordbok 1996. Förståsigpåare har hävdat framgångsreceptet var en kombination av dödsförakt och galenskap men det håller huvudpersonen i dramat inte alls med om.
– Nej, fan heller. Det skulle aldrig funka att vara galen eller vild. Det handlar om att vara jäkligt grym på att åka, att verkligen behärska tekniken hela vägen. Att memorera linjerna och ha safepoints och exits. Att vara kall och hålla den planerade linjen – att inte bry sig funkar absolut inte – men i Alaska är åkningen faktiskt inte helt jävla psyk, även om det tar ett tag att komma in i den.    
Johan medger dock att han givetvis körde järnet. Att han ville visa sig på styva linan och leva upp till sponsorernas förväntningar, samtidigt som han inte brydde sig lika mycket om de eventuella konsekvenserna som idag.  

Men hur i hela fridens namn kunde Gällivaresonen som fostrats i isiga halfpipes ta friåkningsvärlden med sådan storm? Var lärde han sig att åka jättestora berg och hur hade han lyckats pressa gränserna så sjukt långt?
– Till att börja med hade jag åkt jäkligt mycket snowboard. Först hemma i Gällivare och bergen omkring, sedan blev det SM i Gränsen, Sverigecupen och till slut världscupen. Först var det pipe som gällde men sedan kom big air och vi åkte även sjukt mycket vid sidan av tävlingarna, typ i Chamonix, Mayrhofen och St Moritz.
Allt började förresten med att Johan som skidåkande tioåring fick syn på ett tidningsomslag (Johan är 99 procent på att det var Åka Skidor) med en brädåkare och slogs av den brådmogna insikten "det där är nog så nära surfing jag kommer att komma". 
Olofsson blev tidigt en trendsättare av rang. 
– Johan var en av de första som åkte helt mittmonterat och med duckstance på twintips, bara en sån sak, berättar Jacob Söderqvist – en av Johans närmsta vänner sedan de båda och en viss Ingemar Backman började i första kullen på världens första snowboardgymnasium i Malung år 1993.

Idag är Johan påtagligt avslappnad och bakåtlutad, nöjd med allt han har åstadkommit, men i början av karriären var han hungrig som få och hade en grym drivkraft.
– När vi anlände till ett försäsongsläger i Lindvallen tog han omedelbart sin bräda och sina skor och hajkade uppför Gustafsbacken i jeans mellan snökanonerna, allt för att få några ynka svängar, minns den tidigare landslagstränaren Martin Willners och fortsätter:
– Jag var även med som tränare på ett snöläger i Juvasshytta och en kväll skulle eleverna berätta om sina mål. De flesta sa saker som att de ville "komma bland de fem bästa på SM" eller "få tävla i världscupen". När det var Johans tur sa han "Jag ska bli bäst i världen." Ett år senare var han där. 

Noboard är Johans nya passion. En ren men samtidigt sjukt svår form av snowboard där man åker utan bindningar. Foto: Andrey Pirumov

Johan hade nått sina drömmars mål men väl på toppen bekräftades det han egentligen hade vetat hela tiden.
– Jag är ingen tävlingsmänniska och har egentligen aldrig velat tävla, när FIS skulle ta över ansvaret för tävlingarna i världscupen och snowboarden skulle in i OS såg jag min chans att sluta och ändå behålla sponsringen från Burton som vid den här tiden var emot den stundande förändringen av snowboarden. 

Odin Ladder är Johans egna favoritåk. Foto: Markus Alatalo

Johan menar att det aldrig gick särskilt bra på tävlingarna. I kval och semi var det inga problem men väl i final hade han antingen tappat peppet, blivit nervös eller både och. Höjdpunkten i den här delen av karriären blev av den anledningen ett uppvärmningshopp i samband med Air and Style i Innsbruck någon gång i början på 90-talet, Johan minns inte ens själv årtalet.
– Jag laddade på i 80 blås ut från den där backhoppningsrampen och drog på en frontflip som var uppskattningsvis 40 meter lång. För att lyckas göra framåtrotationen och tajma rätt var jag tvungen att ligga och vänta i god tid för att sedan göra en jättelång ollie så jag kunde få ner nosen i fartvinden och påbörja rotationen. Det är kul när man sätter något på första försöket inför 20 000 åskådare.

Filmvärlden var som klippt och skuren för Johan och han fick omedelbart bra kontakt med alla inblandade parter. 
– De är grymma snubbar på både Standard Films och TGR (Teton Gravity Research, reds anm). Jag har alltid haft fullt förtroende för dem och jag har varken varit med och klippt eller valt musik. De har haft helt fria händer och jag har alltid gillat det även om det blev sjukt nervigt och spännande på premiärerna eftersom jag inte hade sett eller hört någonting på förhand. 
TB5 i all ära men för egen del håller Johan åket på Odins Ladder i TB10 som sitt främsta. Förargligt nog höll den filmande helikoptern på att krascha in i en klippa och fick göra en vid lov så en tredjedel av det fenomenala åket nådde aldrig filmduken men det var ingenting mot de problem som skulle komma.

 

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!