Det perfekta glidets häxmästare

Det perfekta glidets häxmästare

Över två hundra dagar om året baxar det svenska landslagets serviceman Lojze Debelak verktygslådor och 300 kilo skidbagage mellan lortiga vallabodar världen över. I skuggan av mediehysteri, guldmedaljer och sminkade alpinstjärnor sliter grabbarna som får den alpina tävlingscirkusen att glida.

Text & foto Erik Nylander

Applåder och hejarop ekar fortfarande över Åredalen. Det är den 13 mars och damernas storslalom har precis avgjorts ett par hundra meter från där jag står. 

Med en smäll tappar jag fokus från speakerrösten som just ska presentera prispallen. Det är dörren till det provisoriska vallarummet jag stått och sneglat in i som skjuts upp på vid gavel. Stank av underställssvett, parafin och avslagen öl slår mot mig som en östeuropeisk roundkick i ansiktet.

Foto: Erik Nylander

En chipspluffsig medelålders man stapplar ut genom dörren. Iförd Foppatofflor, orangespräckliga långkalsonger och med Einsteins kalufs tittar han frågande på mig. När jag berättar att jag söker efter Lojze grymtar han något oförståeligt och nickar inåt rummet och trycker upp en cigg i mungipan. 
Jag får känslan av att kliva rakt in i en Jönssonliganfilm. En skurk har vänt ut och in på stället för att hitta ett topphemligt datachip men sprungit lottlös härifrån. Det som vanligtvis är skidpatrullens ordningsamma förråd är nu ett fullkomligt kaos. Och det är minst sagt Mallorcavarmt, för att dra Jönssonparallellen lite för långt.

Verktygslådor, vallaklumpar och stora tomma skidfodral ligger som granatsplitter över betonggolvet. Men längs väggarna är det raka motsatsen, där står racingskidor uppradade med millimeterexakta mellanrum. Det är uppenbart vad som är viktigt för gubbarna här. 
Lojze Debelak, det svenska landslagets serviceman som jag kommit för att träffa, står vid en portabel bänk och sicklar frenetiskt ett par korta slalomskidor med en vass plastbit inför morgondagens tävling. Blått vallaspån yr runt i rummet och underarmarna spänns hårt i varje tryck över skidbelaget. Det syns att han gjort samma rörelse miljontals gånger förr.

När han ser mig lägger han ner sickeln och kramar om min hand tillräckligt hårt för att jag ska tycka synd om mina klena iphonefingrar. Engelskan är perfekt. Lojze sätter sig ner på en trälåda och häller i sig några klunkar starköl. Han sträcker fram en burk, vem är jag att säga nej? 

Foto: Erik Nylander

Foto: Erik Nylander

Foto: Erik Nylander

Samtliga servicemän i rummet kommer ifrån Slovenien. Och alla varvar de sitt slit med att zippa på Norrlands guld export. De berättar nöjt att tredjedelen av hela världscupens servicepersonal är grabbarnas landsmän (japp, de är bara män). Lojze är trevlig men eftertänksam när han pratar. 

– Hemma har vi en stark tradition när det gäller servicejobben inom det alpina, och vi är jävligt bra på att jobba hårt. De flesta är fostrade i skidmärket Elans stora skidfabrik som ligger alldeles där jag kommer ifrån. Själv lärde jag mig i grannens skidshop när jag var 15 år gammal, men jag började jobba på den här nivån långt senare. 23 år med landslagen har det blivit. 
Varför inga svenskar jobbar på högsta nivån inom alpin service vet han inte. 
– Kanske har ni svenskar två vänsterhänder, skrattar Lojze.
– Och så är vi billigare, lägger kollegan Ziga Zirovnik vid bänken bredvid till med ett flin. 
– Du kanske, kontrar Lojze och fortsätter läska på sin Norrlands guld. 
Svenska damlandslagets tre servicemän är anställda av de olika skidmärken som tjejerna är sponsrade av. Sedan elva år jobbar Lojze med Rossignols landslagstjejer, som nu är Maria Pietilä Holmner, Frida Hansdotter och Jessica Lindell-Vikarby.

I kväll har det inte gått något vidare för Lojzes åkare. Frida blev elva och det luktar viss frustration när hon lunkar in för att lämna över skidorna hon åkt på. 
– Det gick inte som jag ville… Men det är skönt att bara kunna skylla på mig själv i varje fall. Lojze är fantastisk att jobba med, vi har jobbat tillsammans i tio år nu så han vet exakt hur jag vill ha det. När jag står i startgrinden vet jag att jag har de bästa skidorna som finns, säger Frida och tvingar upp mungiporna ur ett besviket ansikte.

Jag har fått höra av flera runt landslagsledningen att Lojze sitter på rutin och skicklighet som få andra. Men själv är han nästan tråkigt ödmjuk.
– Vi pratar mycket skidor mellan oss servicemän i olika landslag, det är inte så hemligt vad vi gör med skidorna, säger Lojze.

Norska landslagets serviceman Sebastian Petric jobbar vid bordet mitt emot Lojze. Han är också från Slovenien och jobbar tätt ihop med svenska landslagets servicemän. När Lojze börjar prata om hur allt är standardiserat stannar Sebastian upp i sitt slipande och flinar mot sin konkurrent och tillika kamrat. 
Lojze fortsätter. 
– Visst... det är klart att mina händer inte ser likadana ut som någon annans, och man tycker ju att olika saker är viktigast när man gör en skida. Men det är åkarna som vinner rejset, inte jag.
Sebastian fortsätter att titta på Lojze med ett lurigt leende i några sekunder innan han fortsätter ägna sig åt sina skidor. Jag får känslan av att det finns sanningar till det perfekta glidet som de här grabbarna aldrig skulle komma tanken att dela med sig av. Och det är nog bäst så. 

Klockan börjar flämta mot tio på kvällen och Lojze är snart färdig med fem par slalomskidor var åt hans tre stjärnor, som de ska träna och tävla på i morgon. 

Med lite tur hinner han logga några sömntimmar på hotellet innan morgondagens späckade schema drar igång. Sen gäller det för Lojze att packa in 42 par skidor och övrig utrustning i skåpbilen, och börja brumma ner mot nästa helgs värlsdcupfinal i franska Méribel. 
Servicemännen kör bil tillsammans. Resten av landslaget flyger.

Och om någon av de svenska tjejerna vinner där, då kan ni ge er fan på att det är en sloven med blick för bra glid som gnuggat in de avgörande hundradelarna. 

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!