Offpistkörkort – Snart ett måste?

Offpistkörkort – Snart ett måste?

Varför beter sig människor som idioter i lavinterräng?
Åka Skidors medarbetare Mårten söker svaren på detta märkliga faktum.

Det är dags att försöka bli lite äldre och visare. Pekpinnen måste fram. Jag har under januari besökt Alperna igen. Igen, efter en tvåårig frånvaro på grund av skada. Om saker och ting har blivit värre eller om det bara är jag som förträngt all galenskap låter jag vara osagt.

Frågan blir ändå densamma: Vad är det som händer egentligen!?

Under 16 skiddagar såg jag nämligen mer vanvett än jag mäktar med att linda mitt huvud omkring.

Nedan följer några exempel:
Barnfamiljer utanför pistmaskinernas revir, med barn något äldre än hjälmfotingar, utan någon som helst utrustning förutom pälskragar och snabba solglasögon. Jag såg till och med en förälder bära ett barn i famnen där ute. På en bergssida. I lavinterräng. På riktigt.

Under ett annat åk räknade jag, medan jag kände mig som Prussiluskan, till två personer som skråade ut med ryggsäck på ryggen och åtta utan. Att åka offpist utan ryggsäck (och därmed sakna relevant utrustning) går som bekant att jämföra med att gå på afterski och helt nyktert sjunga med i trubadurens låtar. Det riskerar att sluta i personlig katastrof.   

Vid en avsats till ett "uppsteg" in till ett åk, stod en samling människor. Sex stycken skidåkare på ett område av cirka tre kvadratmeter. Tio meter ovanför visade snön tecken på rörelse. Sprickbildningen var egentligen omöjlig att missa. Jag såg den och jag är inte Stålmannen eller Blixt Gordon. Långt ifrån. Men blinda hönor missar oftast snökorn antar jag.

Mitt fönster av initiativ öppnades och jag började stressat röra mig uppåt. Då följde tre stycken människor efter mig. Hack i häl. När jag påpekade att detta inte var så smart och att vi borde ta oss förbi flaskhalsen en och en, möttes jag av frågetecken, skratt och något sorts försök till hån. På tyska. Aldrig förr har jag varit så sugen på att nämna två världskrig...

Dagen efter bevittnade jag en grupp skidåkare som kom åkande i, just det, samlad grupp, på en bergssida med total exponering och trivsam lutning för att snö ska släppa. En olycka och alla kunde ha blivit begravda direkt. Hade inte jag tittat på, hade ingen vetat om att de ens fanns där.

Som att springa över ett minfält, på månen, ute i rymden? Där ingen kan höra dig ropa på hjälp. Känns det som en bra idé?

Jag har pratat med människor, stolta ägare till trancievers, med uppenbar okunskap om hur deras livbojar fungerar. Jag såg människor åka välbakade sydsidor runt klockan tre på eftermiddagen.Som vanligt uppmärksammar jag bara problem. Jag har ingen lösning på detta. Hade jag haft en, hade jag varit runt och predikat den.

Det slutar inte här. Och blev inte bättre för att jag blundade. När besöket på ett berg börjar likna en fars skriven av Stefan & Krister, då är det lätt att hålla sig för skratt.  Det är ett spektakel. En dans på tunt snötäcke och vi vet alla hur sådana steg kan sluta.

Jag avslutar bara med de slitna meningarna: Ja, skidåkning medför alltid en risk. Saker kan alltid hända och händer trots att du vidtagit alla säkerhetsåtgärder som finns. Vill du vara helt riskfri, stanna kvar i sängen.
Ska du däremot ut till våra fantastiska berg, tänk efter före. Gå en kurs. Fråga någon som vet. Ha rätt utrustning. Lär dig hur man använder den. Var rädda om er i vinter.

/Mårten Nilsson
Herr Nilson har tagit tjänstledigt från Skatteverket i vinter för att åka skidor och skriva för Åka Skidor. En kombo du bland annat kan läsa om på akaskidor.se/enmodernskidblogg.

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!