Dimman lättar över Kaukasus

Text: Magnus Wiström Foto: Patrik Lindqvist

Från huvudstaden Tbilisi har vi åkt norrut längs den georgiska militärvägen som förbinder landet med Ryssland. Vägen har under århundraden varit en viktig handelsled. Här åker långtradarna i kolonn omgärdade av Kaukasusbergen och man passerar fler kloster än tankställen. Georgien var ett av de första länderna som konverterade till kristendom och religionen har ett starkt fäste i landet. Lokalbefolkningen gör sitt bästa för att livnära sig på alla som passerar och när dagen skymmer lyser neonskyltar från små matställen, fruktstånd och motell.

Vägen slingrar sig upp bland bergen och på 2000 meters höjd ligger skidorten Gudauri, som med moderna liftar och en fallhöjd på 1200 meter under flera år varit ett tillhåll för friåkare från Ryssland och Ukraina. Hit kommer också skidsugna Tbilisi-bor på lov och helger. Antalet skandinaver är däremot lätträknade.

Hotell och byggnader ligger utspridda längs en bergssida med stora avstånd förutom de som ligger koncentrerade vid gondolliften och fått namnet Nya Gudauri. Nedanför Alpina Hotel ligger posthuset som är den äldsta byggnaden i byn. Här byttes trötta hästar ut för vidare transport av varor långt innan långtradarna tog över vägen. Nu lufsar vargliknande hundar omkring och ylar ut över bergen.

Tjälen har ätit sönder vägarna och chauffören kör oss i en fyrhjulsdriven Subaru från förra seklet mellan hotellet och liftarna. Den äldre mannen försöker lära mig några fraser som “god morgon” och “tack så mycket” på georgiska, men jag har problem med sje-ljuden. “No no no”, säger han och skrattar och repeterar något som i mina öron låter precis som det jag sa.

Liftsystemet i Gudauriär till stora delar modernt och effektivt. Här finns en ny gondollift och flera sittliftar. Det är österrikare som har byggt upp liftsystemet sedan starten någon gång i slutet av åttiotalet då Georgien fortfarande tillhörde Sovjetunionen. Österrikarna investerade också i det första hotellet Marc O’Polo och lockade med sig turister från hemlandet.

Det har kommit mycket snö de senaste dagarna. Liftskötarna borstar bort snön från sittliftarna. Molnen drar förbi över bergstopparna och ena stunden har vi solsken och bra sikt för att en stund senare vara insvepta i en tät dimma. Övre delen av systemet består av runda bergsluttningar med branta och flacka partier. Här möter vi Marek från Tjeckien gåendes uppför på stighudar. Han förbereder sig inför en bestigning av Mount Kazbek på över 5000 meter, som han tänker bestiga några dagar senare tillsammans med fem landsmän.

Vid påstigningen till övre sittliften där man hittar den bästa skidåkningen sitter skylten “off-pist skiing prohibited”. Men varken de skidåkare som söker sig utanför pisten eller liftpersonalen verkar bry sig. Medan solen är framme njuter vi av den nyfallna snön och gör stora svängar på öppna ytor och mellan vassa klippartier. Sikten är bra och det är inga problem att stå på i hög hastighet utan träd eller glaciärsprickor att tänka på, och jag undrar var alla friåkare är. Varför är det inte fler som åker hit, när man slipper liftköer och konkurrensen om snön är högst begränsad?

Några åk senare sveper dimman in som en bomullsfilt över oss igen med white-out och nollsikt likt ett igensnöat Röldal i februari. Precis som norska Röldal sker all skidåkning i Gudauri ovanför trädgränsen och det finns ingen skog att leka i. Jag ser knappt skidspetsarna och det enda jag hör är min egen andning och ljudet från skidorna mot snön. Nu är det bara en fråga om att ta sig ner. Som tur är så är terrängen väldigt snäll, det finns varken stup eller sprickor att ramla ner i.

När vi letat oss ner i dimman träffar vi på Alexis från Ryssland som har tillbringat en månad i Gudauri varje vinter de senaste tio åren.

– Ni har haft en jäkla tur, förklarar han för oss. Det har inte snöat på två veckor, men nu har det vräkt ner sedan i förrgår.

Alexis brukar åka tillsammans med de ukrainska guiderna från Snow Lab som varit i Gudauri de senaste fem åren och guidat skid- och snowboardåkare från företrädesvis Östeuropa. Nu erbjuder Snow Lab paketlösningar med både boende, transport och guidning.

Vid botten av gondolliften hittar vi ett fik med en espressomaskin och beställer cappuccino i väntan på att dimman ska lätta. Här hänger några trötta och till synes sysslolösa poliser som en kvarleva från Sovjetimperiet. Gudauri och de andra skidorterna i Georgien ägs och drivs av staten genom företaget Mountain Resort Development of Georgia. Sacha som är ansvarig för utvecklingen av skidorterna förklarar att man de senaste åren investerat stort i snökanoner. Detta kommer man fortsätta att utveckla och att det finns planer på fler liftar. Helikopterskidåkning har funnits här i flera år och nu är det två aktiva företag som erbjuder exklusiva lyft i området till alla som har råd.

Det är inte mycket turister i Gudauri under de dagar vi är här i mars. Liftköer är obefintliga och på Alpin Hotel är vi de enda gästerna förutom två kvinnor från Azerbajdzjan. De är på väg till ett bröllop i Tblisi och kombinerar det med några dagars skidåkning. Det är femte gången de är i Gudauri och har aldrig sett så lite folk här. På hotellet är det mer personal än gäster.

Kvällarna tillbringar vi i biljardhallen som ekar tom med sina tio bord. Vi relaxar framför brasan och provsmakar georgiska viner. Georgien har en lång tradition av vintillverkning som går hela 7000 år tillbaka och man hävdar med stolthet att man är det första vinproducerande landet i världen. Det finns en uppsjö av små och stora vinproducenter och mycket går på export. I Tbilisi kryllar det av vinförsäljare och vinbarer och hotellen har inte sällan en egen vinkällare.

Hotellchefen Irakli bjuder på Chacha, en slags georgisk snaps gjord på druvor, och berättar att antalet turister från Ukraina och Ryssland minskat dramatiskt sedan Rysslands intrång i Ukraina.

– Ukrainarna har annat att tänka på och ryssarna har tappat köpkraft när rubeln rasat, förklarar Irakli som själv bara var tio år när hans familj fick fly från oroligheterna i Abchazien som ryssarna annekterat. Hans familj har fortfarande inte kunnat återvända till det hus de fick fly ifrån.

– Men här har turister från Ryssland och Ukraina inga problem att umgås, påpekar Irakli. Det är ett politiskt spel.

Även om nu antalet besökare från Ryssland och Ukraina – förhoppningsvis tillfälligt – har sjunkit så är Georgien ett land där turismen är på uppgång och det görs stora satsningar.

Om man fortsätter vägen från Gudauri mot Ryssland passerar man Kobi, en liten by med några få låga stenhus hus mellan bergsmassiven. Den dåliga vägen sliter på långtradarna som nu stannat längs vägkanten i väntan på klartecken att få fortsätta mot gränsen till Ryssland. Från toppen av liftsystemet i Gudauri kan man åka hela vägen ner till Kobi med guide och bli upphämtad med bil. Om nu bara dimman lättar.

Vi fortsätter österut. Vägen kantas av kor som går i sakta mak. Kor och långtradare. Tio kilometer innan gränsen kommer vi till Kazbegi, som ligger vid foten av Mount Kazbek. De låga molnen har vi lämnat bakom oss och bergskedjans toppar sträcker sig mot den klarblå himmelen. Runt de små stenhusen med plåttak stryker hundar omkring och en och annan ko njuter av den friska bergsluften. Kazbegi är en populär turistdestination. Hit kommer man för att vandra i bergen, besöka klostret med anor från 1300-talet, eller bara för att njuta av utsikten från lyxiga Hotel Kazbegis panoramafönster. Om man nu inte som Marek har bestämt sig för att bestiga Mount Kazbek förstås.

Varför är det inte fler som åker hit, när man slipper liftköer och konkurrensen om snön är högst begränsad?

I Gudauri fortsätter dimman att ligga tät. Istället för att utforska friåkningens möjligheter får vi hålla oss i pisten i den mellersta och nedre regionen då sikten är som allra sämst på toppen. De långa svepande pisterna håller bra standard även om de inte är i klass med italiensk eller norsk manchester. Våra breda lagg protesterar lite, undrar vad vi håller på med och längtar tillbaka till lössnön. Carvingskidor av storslalommodell hade passat bättre i de röda och blå nerfarterna.

I backen finns små enkla matställen som serverar grillspett och kebab. Vid uteserveringen nere vid gondolliften beställer vi lammspett. Det ryker från grillen där köttet får färg och från högtalarna hörs Britney Spears. Den blonda servitrisen serverar oss i sina färgglada kläder och stora solglasögon, förklarar att hon fyller år och bjuder oss på georgisk apelsinjuice.

Georgien ligger inte bara geografiskt i gränslandet mellan Europa och Asien, man befinner sig även i ett mentalt gränsland.

– Enligt vår mentalitet är vi mer europeiska än asiater, förklarar vår guide Temo. Vi tänker som européer. Många intellektuella i Georgien ser upp till Europa och dess levnadssätt. Vi vill bli medlemmar av EU, men ändå hålla kvar vid våra traditioner.

Efter att vi stått på toppen tillsammans med Nordica-teamet ett bra tag och varit nära att ge upp, skiner solen plötsligt genom molnen och fläckar av blå himmel visar sig. Ett sorl av förtjusning hörs, vi ser på varandra och ler. Det var det här vi hade väntat på.

Gudauri visar sig till slut från sin bästa sida. Framför oss ligger en lång, brant och orörd sluttning och väntar. Efter att ha hållit till i röda och blå pister, hängt på kafé med georgiska poliser och bara väntat på ett väderomslag så kommer det till slut och jag kan inte bärga mig. Som barn på tivoli kastar vi oss ut i lössnön. Det är sockervadd, karusell och berg-och-dal-bana på en och samma gång. I full fart åker vi ner mot dalgången där hundarna återigen ylar över nejden. Dimman har lättat över Kaukasusbergen, i gränslandet mellan Europa och Asien.