La Grave - det hotade paradiset
Thomas Gaisbacher i Les Vallons. Foto: Mattias Fredriksson

La Grave - det hotade paradiset

En blandning av naturligt skapade och mänskligt relaterade problem har komplicerat livet i den mytomspunna offpistorten La Grave. Men det är ett hotat paradis.

Télépheriques des Glaciers de la Meije. Foto: Mattias Fredriksson

Reds anm. Den här artiklen publicerades i Åka Skidor 8-2015. Liften öppnade förra vintern och RN91, vägen upp från Grenoble var öppen via en provisorisk nödväg runt Barrage du Chambon. Til vintern 2016/17 kommer en ny tunnel längs den ordinarie vägsträckningen stå klar. 

 

Den lilla bergsbyn La Grave i södra franska alperna sitter vid foten av ett av världens mest unika skidberg. Orten består av en enda skramlig gammal lift, några få hotell, barer och kaféer. 

Ingen direkt turistanpassning och genuin fransk "kom-inte-här-och-stör-för mycket-mentalitet". En tid som står still. En utveckling som har varit närmare noll de senaste 30 åren. 

Men ett berg som tar andan ur skidåkare världen över. Inga pister. Ingen dynamit som säkrar snön. Inga markerade nedfarter. Bara ett stort, otämjt, vilt, vackert och alldeles ofantligt berg att åka skidor på. 

Trots en idealisk tillvaro för en passionerad friåkare är ingenting enkelt i La Grave och har aldrig varit. Inte ens La Meije, det stora, mäktiga berget som vakar över byn, dalens och Ecrinsmassivets stolthet, var lätt att erövra. Den tekniska drottningen Meije, som toppen brukar kallas, är Alpernas sist lösta problem, som till slut klättrades 1877 av den lokale bergsguiden Pierre Gaspard och son samt hans gäst Emmanuel Boileau de Castelnau. Det var hela 12 år efter ett annat svårt krux på den tiden, det "omöjliga" Matterhorn, som klättrades 1865. La Meije blev aldrig så stort och känt som Matterhorn eller andra av alpmassivets celebra toppar. Den når ju inte den magiska 4 000 meters-gränsen med sina 3 983 meter över havet.

Därför behövdes en lift för att locka fler människor till området.

Byn och Berget – La Meije. Foto: Mattias Fredriksson

Pelle Lång. Foto: Mattias Fredriksson

Den råa, lite ogästvänliga men otroligt spektakulära naturen gör väl sitt till att tillvaron inte är helt problemfri. Och vem har sagt att det ska vara lätt? När den första delen av den legendariska liften byggdes 1976, sprängdes lifthuset på hösten samma år av okända gärningsmän. 

Tio år senare gick liften i konkurs. Offpistskidåkning utövades av en liten skara vildhjärnor, vilket innebar allt för få besökare i förhållande till investeringarna som behövdes för att hålla maskineriet vid liv. Arton månader senare tog ingenjören bakom liften, Denis Creissels, över konkursbolaget för en symbolisk franc för att driva liften under ett kontrakt på 30 år. Creissels kontrakt går ut i juni 2017. Vad som händer då är det ingen som vet. En gryende oro växer bland bybor och La Grave-trogna skidåkare.

Den gamla kabinliften från 1976 ser ut precis som den gjorde när Le téléphérique des Glaciers de la Meije öppnade sina portar för de få entusiastiska skidåkarna på slutet av sjuttiotalet. Samma färgglada men nu luggslitna äggliftar och samma gamla lifthus väntar äventyrshungriga åkare från när och fjärran. Liftskötarna vårdar sin lift med äkta kärlek. 

– Det är som med en gammal folkabuss, tar man hand om den, byter delar och sköter om maskineriet kan liften hålla lika länge som Eiffeltornet! fastställer en av liftskötarna, som alla jobbat där mellan 15 och 30 år och kan sin lift utan och innan. 

Thomas Gaisbacher firar in i La Voute. Foto: Mattias Fredriksson

Henrik Windstedt i La Voute. Foto: Mattias Fredriksson

Det går inte fort att ta sig de 1 750 fallhöjdsmeterna till toppen 3 200 meter över havet. Men det är egentligen inte viktigt, det väsentliga är att La Grave har behållit sin anda – att här är det människan som anpassar sig till naturen och inte tvärtom.

Du åker de långa, storslagna åken på egen risk och tar hand om dig själv utan att någon annan lägger sig i. Tillbaka till rötterna och det som så många av oss strävar efter att få uppleva. Att få åka 2 300 fallhöjdsmeter vild, spektakulär, seriös och för den erfarne, nästan obegränsad terräng. Hur länge det får förbli så är dessvärre just nu oklart.

När den numera 80-årige Creissels driftskontrakt upphör 2017 går liften tillbaka till kommunen, som lejer ut den till en ny intressent. Creissels vill förlänga sitt kontrakt för att kunna sälja sitt företag med profit på ålderns höst. 

Men det är nu problemen börjar. Kommunen vill helst inte se hjärnan bakom liften fortsätta då de legat i fejd i åratal. Det är en komplicerad fransk historia man helst inte vill blanda sig i, med egon och stolthet, motstridiga intressen och dålig kommunikation som tyvärr förpestat förhållandet mellan byns två viktigaste aktörer. Det stormar värre än värsta reality-showen på en av världens mest magiska platser – nästan varje år hotar vår gode liftman om nya problem för liftöppning för att sätta press på kommunen. Så även i år, en ny kabel måste dras om för att liften ska kunna snurra och i skrivande stund har Creissels avbrutit arbetet för att ytterligare komplicera sakerna och hålla hela byn på helspänn. Ingen vet idag om liften kommer att dra igång på öppningsdatumet den 19 december.

Chad Sayers i Les Vallons. Foto: Mattias Fredriksson

Per Ås. Foto: Mattias Fredriksson

Det viktiga året 2017 har varit som en siffra från yttre rymden, ljusår bort. Men nu närmar den sig med stormsteg. Vad händer när kontraktet går ut? I dagsläget är det ingen som vet och det lilla någon eventuellt vet är det ingen annan som får reda på. Kommunen ligger lågt och kommunikationen utanför borgmästarens kontor är nära noll. 

– Det är för tidigt att informera om något vi ännu inte har någon information att ge ut om! är orden jag fick av borgmästaren Jean Pierre Sevrez när jag frågade varför man inte får veta mer om vad som sker. 

Det enda man som utomstående kan konstatera är att det finns ett antal olika alternativ för liften: Att en stor liftkoncern tar över, en privat eller blandad konstellation går ihop för att driva den eller att kontraktet återgår till åttiårige Creissels, om inga andra intressenter finns och kommunen viker sig för mannen de är så osams med. 

Den sedan länge inflyttade svenske bergsguiden Per Ås är föga förvånad över hur sakerna sköts. 

– I den långsamma processen som en sån här liten bergsby fungerar i är det inte förvånande att ingen vet vad som kommer att hända 2017 och att det fortfarande känns långt borta. Saker och ting går i ett långsammare tempo i små franska byar men nu verkar det trots allt som om de flesta börjar förstå att dagen D närmar sig på riktigt. Och det oroar hela byn. 

– Å andra sidan satt jag i en hytta för några år sedan och hittade en gammal turförare. Där stod det att ett av de absolut bästa topptursområdena är hotat av ett liftprojekt och att det vore katastrof om den fick byggas och förstöra den orörda naturen. Det handlade om La Grave. Nu, 45 år senare, målas katastrofen upp med rakt motsatta argument. 

Men kommunen håller skenet uppe att allt löser sig.

– Kommunens krav för driften är att ha kvar La Grave i samma anda som nu, ett berg utan pister men med en del investeringar som måste göras, säger Bruno Gardent, borgmästare Sevrez högra hand. 

– Det ideala projektet är en renovering av kabinerna, motorerna, elektriciteten, kabeln, lifthusen och bygga en tredje övre del till 3 600 meter över havet, istället för knappliften vi har där uppe idag.

Det låter storslaget. Men liftbolaget gör en blygsam vinst på cirka 200 000 Euro per år, frågan är om det räcker för en eventuell ny investerare med tanke på de punkter kommunen vill ha på sin kravlista. Låt oss hoppas på att en god människa med passion för det unika berget dyker upp.

Chad Sayers nedanför Pointe Tiffide. Foto: Mattias Fredriksson

Refuge Chancel. Foto: Mattias Fredriksson

Farhågan hos många är att en stor tung spelare blandar sig i och bestämmer sig för att förändra den här speciella platsen till något mainstream, som redan finns på alla andra skidorter. Att liften stängs ner helt och hållet har egentligen inte varit aktuellt förrän en mer akut incident inkräktat på harmonin i byn sedan april i år och liftproblemen hamnade i kölvattnet. För de 800 invånarna och de tusentals skidfanatiker som besöker byn har den närmsta och avlägsna framtiden blivit påtagligt oviss. 

Den 10 april i år stängdes nämligen den viktiga och enda vägen till byn från Grenoble-hållet. Några kilometer från La Grave pressar en ostabil bergssida ner mot Chambon-tunneln, som riskerar att rasa ner i dammen nedanför. 

Tunneln och därmed vägen har stängts på obestämd tid. La Grave har blivit vägs ände. Många bybor arbetar på andra sidan dammen, bland annat i den stora skidorten Les 2 Alpes på andra sidan berget, och invånarna har drabbats brutalt. 

Temporära båtar över dammen har satts in och som kortsiktig lösning för vintern byggs en enfilig väg på nordsidan av dammen. Tanken är att den ska stilla kaoset i vinter så att det finns en väg till La Grave från Grenoble-hållet. 

Men den provisoriska vägen sitter på en nordsida med lavinfara och risk för stängning när det snöar. Den lilla enfiliga vägen kommer knappast klara trycket från de 10 000 bilar som brukar passera här en fullspäckad vinterdag. Ingen vet hur det hela ska kunna fungera. Det är en väldigt knivig situation för den lilla byn som är beroende av varenda turist den kan få. Det är från Grenoble med omnejd som den största delen av turismen kommer. 

– Vi räknar med cirka 30-50 procent bortfall till vintern, säger David Le Guen som arbetar för liften. 

– De många spontana dagsgästerna från Grenoble och Lyon som brukar köra upp efter snöfall kommer med största sannolikhet att vara betydligt färre än ett vanligt år. 

Stänger den provisoriska vägen vid snöfall kan La Grave bli avklippt från båda håll. Att passet Col du Lautaret på andra sidan av La Grave stänger vid ordentliga oväder ställer det redan komplicerade läget på sin spets.

Enligt politikerna är en ny tunnel självklart inplanerad, längre in i berget för mer stabilitet. Men informationen är knapphändig och kontroversiell. Politikerna säger endast det nödvändigaste.
Det är bråk och groll även bland högt uppsatta politiker eftersom, som grädde på moset, tunneln ligger i ett annat departement än La Grave. Vem ska betala notan då? Ingen vill ta i det på fullaste allvar, det är för lite människor i de här dalgångarna för att det ska vara en allt för stor angelägenhet. Men för de drabbade är det akut. 

Bruno Florit, fransk friåkningslegendar, driver den lilla butiken Ski Extrême i byn.

– I somras reste folk till La Grave bara för att stödja oss som lever på turismen här. De kunde köra i två timmar för att äta på restaurang, köpa en T-shirt hos mig och åka upp i liften, bara för att ge oss sitt stöd att hålla oss levande. Det var otroligt gripande och det säger en hel del om hur unikt La Grave är. Folk bryr sig och vill ha det kvar. 

Thomas Gaisbacher i La Rama ner mot St Christophe. Foto: Mattias Fredriksson

Häng i Les Fréaux. Foto: Mattias Fredriksson

Tanken är att en ny tunnel ska vara färdig vintern 2016/17 men det klingar mer som en tanke än en verklighet. Enligt ryktet är ingen säker på om det överhuvudtaget går att bygga en tunnel i det instabila berget. Läget är kritiskt. Premiärminister Manuel Valls insåg det i somras, besökte den lilla bortglömda byn och deklarerade incidenten som en naturkatastrof. Det hjälper näringsidkarna i området att klara sig en stund till, försäkringsbolagen måste skjuta till för förlorad inkomst. I år i alla fall.

Den svenske bergsguiden Pelle Lång som driver Skiers Lodge, La Graves kanske största och viktigaste turistkälla, har varit med sedan starten av friåkningshajpen i La Grave i början av nittiotalet. Han håller huvudet kallt. 

– Kommer liften att stänga? Den frågan har jag fått från gäster i 28 år. Det är inget nytt att man oroar sig för den här liften. Det gamla ryktet har bidragit till myten om La Grave. Vi har gått igenom kriser här förr! Samma frågor har snurrat i huvudet sedan starten. Men visst är situationen svårare nu och det lär bli turbulent vid omförhandlingen av kontraktet. Att vägen är stängd och förminskar liftens inkomster hjälper inte direkt till för en ny intressent. Men vi måste vända det till något positivt. Våra gäster är oftast veckogäster och de kan ändra sin rutt hit. Dags- och helgturismen kommer att avta i vinter, vilket leder till färre åkare och mer orörd snö för oss andra. Tillbaka till det sköna 90-talet!

Även den amerikanske bergsguiden och La Grave-älskaren, och numera bybon, Joe Vallone, väljer att se positivt på situationen.

– På många sätt kommer den stängda vägen innebära att La Grave blir en än mer exklusiv produkt. Enligt min åsikt är några av de bästa ställena i världen oftast ställen som är svåra att ta sig till och kräver en del av resenären. La Grave är mitt paradis, den bästa platsen i universum, de flesta lever för dagen utan att stressa om morgondagen och jag älskar det. Men det är dags att alla vaknar upp och inser hur viktig liften är för alla som lever här.

Kan La Graves dagar vara räknade? Eller är det myten om det lilla friåkningsparadiset som helt enkelt lever vidare? 

Det man med säkerhet kan säga är att all denna turbulens har lett till mer PR och prat om byn som i slutändan förhoppningsvis kommer att gagna alla inblandade. Att vintern 2016 blir en säsong som kommer att påminna om de tidiga åren är det ingen tvekan om, för passionerade åkare som är villiga att ta en längre omväg till en av världens mest magiska skidorter. Och att de som tar den extra omvägen kan bidra till att byn överlever.

Thomas Gaisbacher i skogen mellan P2 och P1. Foto: Mattias Fredriksson

La Meije. Foto: Mattias Fredriksson

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!