Topptur och segelbåt på Lofoten
Sergey på Kvittinden. Båtarna ligger ankrade i Austnesfjorden. Foto: Torbjörn Buvarp

Topptur och segelbåt på Lofoten

Åka Skidor tog segelbåten till toppturerna på Lofoten i Norge. På mäktiga berg som reser sig rakt upp ur det iskalla havet.

Lofoten. Det räcker bra så. Foto: Torbjörn Buvarp

– Ok, förbered för att kryssa. 

Skippern Michael stirrar på mig med en intensiv blick och med barsk röst ber han mig lösgöra linan till det stora seglet. 

– Kryssa. Michaels order ekar över fjorden och sätter igång en febril aktivitet på det lilla däcket på båten.

Helt plötsligt kantar hela båten och seglet spänns upp och skjuter iväg oss framåt. Iskalla stänk från den svartblänkande Nordatlanten piskar mig i ansiktet och jag känner fartvinden slå i ansiktet. Tills jag tittar ner på segeldatorns skärm och inser att vi färdas framåt i den fasansfulla hastigheten av fyra knop, jämfört med en bil rör vi knappt på oss.

Det är så många saker som är fel med tillfället som jag just nu befinner mig i. För det första har jag aldrig någonsin befunnit mig ombord på en segelbåt. Alltså, jag har inte ens suttit i en dylik tingest i en hamn ens en gång. Jag är dessutom en tvättäkta landkrabba som gillar fast mark under fötterna, faktum är att jag knappt ens badar i varken sjöar eller hav om inte temperaturen överstiger 25 grader eller det erbjuds väl kylda maltdrycker som kastats i sagda vatten. Till råga på allt är vår skipper Michael från Schweiz, ett land som bekant inte ens kan stava till havskust eller saltvatten. 

Anledningen till att jag befinner mig i denna, för mig, märkliga situation är såklart bergen som tornar upp sig överallt runtomkring oss. Som så ofta förut i mitt liv har längtan att utforska nya berg satt mig i ett läge som jag kanske inte var helt förberedd för på förhand. När inbjudan till en veckolång tur med topptur och segling på Lofoten i Norge dök upp tog det ungefär fem sekunder innan jag svarade ja med studsande mail. 

Jag hade sett framför mig mäktiga åk på lika mäktiga berg med det ännu mäktigare havet nedanför skidspetsarna, och sedan relaxa ombord på båten med en kall i handen samtidigt som vi skumpar fram längs fjordarna under ledning av kompetent folk vid rodret, och minst lika kompetent folk vid spisen.

Sanningen skulle visa sig vara lite annorlunda. Mindre än fem minuter efter att Nirvana, vår båt, lämnat kajen i centrala Svolvær är jag igång och seglar för första gången i mitt liv. Alltså, seglar. Jag, landkrabban, är alltså med och ser till att båtjäveln rör sig framåt mot vårt mål för kvällen. Tillsammans med Michael och en fruktansvärt ivrig ryss vid namn Sergey, och dennes yviga kollega Artiom, hissar jag segel, kryssar och har mig som… ja, en landkrabba i en segelbåt. Jag försöker å det grövsta att inte halka på den såphala durken eller få bommen i huvudet och ramla i havet samtidigt som Michael för sig som den fullfjädrade seglare han de facto är, sitt medborgarskap och ursprung till trots. Själv fryser jag som en hund om fötterna, ofodrade gummistövlar med enbart tunna skidstrumpor under värmer inte speciellt mycket när det nära på nollgradiga havsvattnet sköljer in över durken. Efter att ha tagit sulorna ur mina joggingskor och ett par extra sockar blir i alla fall den saken lite bättre. Mina seglingskunskaper är det värre med även om jag sakta får lite mer koll på hur allt funkar och hänger ihop.

Vi ankrar våra två båtar, Nirvana och Palander, längst in i Austnesfjorden och smyger ner i bunken för middag, samtidigt som vi kan ana bergen omkring oss som svarta skuggor mot en mörk himmel och vaggas till sömns samtidigt som våra ihopsurrade båtar cirklar runt mitt ute i fjorden.

Jo Egil Tobiassen luftar låren på väg upp mot Trollfjordhytta med, du gissade rätt, Trollfjorden i bakgrunden. Foto: Torbjörn Buvarp

Emil Engebrigtsen. Foto: Torbjörn Buvarp

Lofoten är en magisk värld, och om man inte visste att det faktiskt existerar på riktigt ser landskapet ut som hämtat ur en skröna från Sagan om Ringen. Spetsiga, vitklädda berg reser sig 1 000 meter rakt upp ur det iskalla, stålgrå Norska havet. Små byar bestående av låga trähus ligger utkastade längs stränderna och havsfåglar cirklar oavbrutet kring våra segel. Ett kargt, isolerat och avsides landskap som får en att undra hur någon kan få livet att fungera rent praktiskt här uppe. Å andra sidan, här bor man för att det är rasande vackert, för att leva i och av naturen. 

Skidåkningen på Lofoten är en långsam historia. Du tar dig till bergen med antingen bil längs många av de småvägar som snirklar sig fram längs kusten, ser ut en bra tur och går direkt från vägen. Eller så tar man vattenvägen, vilket kanske är den mest logiska i Lofotens virrvarr av fjordar och berg. Antingen, som många guidefirmor, med hjälp av snabba motorbåtar som tar dig från Svolvær till bergen på nolltid. 

Eller med hjälp av segelbåt. Det vanligaste alternativet är stora, komfortabla båtar där du som gäst sover i en bekväm hytt, har duschmöjligheter, får maten serverad och inte behöver tänka på något annat än att ta det lugnt och njuta av omgivningarna och förbereda dig för skidåkningen.

Eller så finns den hårda vägen. Och det är där vi befinner oss just nu.

SeilNorges koncept är lite annorlunda – vi kanske kan kalla det en form av en flytande skidkibbutz, en skidåkningens svar på kollektiv socialism ombord på en båt. Här hjälps alla åt för att få resan att funka. Varje båt har en utbildad skipper men som behöver hjälp av gästerna för att segla båten, annars kommer man ingenstans. Man turas om att laga mat, hålla rent och packa båten inför avfärd till nästa plats. Duscha? Det gör du i havet.

Som den svenske ensamseglaren och författaren Sven Yrvind sa en gång: "bekvämlighet gör dig fet, lat och uttråkad".

– Vi vill utmana våra gäster. Vår filosofi är att du får mer ut av upplevelsen om du är delaktig i allt som sker, säger Emil Engebrigtsen som driver SeilNorge när vi sitter i bunken och äter vår första middag ihop.

– Dessutom skapar det tätare vänskapsband om man är med och kämpar tillsammans mot ett gemensamt mål. Och inte minst, när vi kommer i land igen kommer alla känna sig stolta över sig själva, att de klarat av en bedrift och kan stå med lite extra rak rygg i baren med en välförtjänt öl i handen.

Kyle DIckman på väg ner från Svartsundtindan. Foto: Torbjörn Buvarp

Skidpendel i Austnesfjorden. Foto: Torbjörn Buvarp

Vårt första mål stavas Kvittinden. En 696 meter hög topp som försvinner in i dimman ovanför oss. Vi tar en liten gummiflotte in till strandkanten, sätter på stighudarna vid en liten röd strandbod och går upp genom den krumma fjällbjörkskogen och vidare upp mot kalfjället. 

Vädret drar snart igen och vi tvingas stanna strax under toppen för att överhuvudtaget se vart vi är på väg i snålblåsten. Vi vänder skidspetsarna neråt i ett inferno av småspik i ansiktet. Med tanke på att det är i slutet av april är snön riktigt bra, lite varm men definitivt ospårad och utsikten med våra båtar som ligger och skvalpar långt där nere i fjorden lägger några extra positiva hack på upplevelsen.

Men glöm afterski och att slappa på båten efter turen. Vi hinner knappt ombord innan vi måste göra oss redo för att segla iväg mot vårt nästa mål.

– Vi har fyra timmar till nästa hamn så vi måste komma iväg. Michael och Emil manar på oss andra slapptrattar som helst vill sitta i soffan och ta det lugnt. 

Dessutom måste vi fiska ihop tillräckligt med råvaror för att göra bacalao till kvällsmat, en klassisk norsk fiskgryta på tomatsås. Platsen, Austnesfjorden, är känd som ett skådespel kallat Lofotfiske. Varje vinter rör sig torsken in mot fjorden från djuphavet för att leka. Det brukar i sin tur dra till sig mängder med fiskebåtar som mer eller mindre bara plockar upp pengar ur havet, så mycket fisk är det. Emil, numera boende i Oslo men med familjerötter här på Lofoten, berättar skrönor från sin far om vintern 1972 då det låg så många båtar i fjorden att man kunde gå torrskodd från strand till strand. Och alla fick fisk. 

Fisken på Lofoten är grunden för livet här. Den ger både inkomst och föda. Mer eller mindre varenda liten fiskebåt har urbenad fisk som hänger på tork utanför hytten i väntan på att tillagas. Och i hamnen till Svolvær hänger gigantiska mängder torrfisk  som av en händelse formats till orden "no oil" – en tydlig signal om vad folket på Lofoten tycker om framtida exploateringar i traktens hav och närhet.

Vår fiskelycka är inte direkt något att skryta hem om. Jag drar upp ett par sej, bägge med kroken i ögat på de stackars liven. Det blir en ganska mager fiskgryta till kvällsmat, något våra ryska vänner livar upp med "The best Russian vodka" som måltidsdryck.  

Vårt mål för kvällen är den trådsmala Trollfjorden. Med ögonen och munnarna uppspärrade navigerar vi genom den knappt 100 meter breda mynningen med råa granitväggar som reser sig en kilometer rakt upp i den vilda kvällshimlen. Michael ger mig rodret och säger åt mig att sikta mot slutet av fjorden. Det är lättare sagt än gjort, att styra en båt är inte som att köra bil, inte ens nära faktisk. Det gäller att styra med små, små utslag på rodret för att hålla kölen rakt mot målet. Vi undviker i alla fall att smälla i bergväggarna på sidorna och kan lägga till längst inne i den två kilometer långa fjorden vid en liten kraftstation, vårt basecamp för de kommande två dagarna. Det är en mytomspunnen plats som för alltid är inskriven i norsk historia för Trollfjordslaget, en kamp med knytnävar och tillhyggen som utspelades i mars 1890 mellan fiskare ombord på traditionella båtar och fiskare på ångdrivna fartyg över rätten att fiska i fjorden. 

Nuförtiden är det mest dramatiska som sker på den här platsen att Hurtigrutten går in i fjordens mynning och slår på sina enorma strålkastare för att lysa upp bergväggarna för sina gäster. Något som amerikanen Kyle blir varse om när han smyger ut på natten för att kolla in stjärnhimlen och ta en drill.

Tommy B, Emil Engebrigtsen och Trond Olav Glimsdal njuter av finvädret ombord på Palander. Foto: Torbjörn Buvarp

Middag. Foto: Torbjörn Buvarp

Omklädningsrum modell Lofoten. Foto: Torbjörn Buvarp

Det blir tidig start nästa morgon. Vi sätter på oss skidorna fem meter från vattenkanten, går upp i en brant ravin längs en pipeline, genom björkskogen, genom ett trångt pass, förbi den legendariska Trollfjordhytta tills en stor gryta öppnar upp sig och blottar ett alpint landskap som ser ut som om vi teleporterats till Alaska utan att passera gå. Runtomkring oss tornar spetsiga toppar upp sig mot den knallblå, molnfria himlen, kryddade med spines, rännor och öppna fält – allt täckt i ett par decimeter nysnö som föll under gårdagens ruskväder. 

När vädret lättar över Lofoten finns det inga alternativ, det är bara att packa ner en extra matsäck, förbereda sig på en lång dag och gå efter godsakerna. Vi fortsätter vidare, ner förbi en högalpin istäckt sjö, sicksackar uppför pudertäckta fält, navigerar ett par kruxiga moves längs en brant kam, fortsätter uppför en flack topplatå och landar uppe på toppen av Blåskavlen, 1 809 meter över havet långt där nere. 

Det är en riktig håll-käften-utsikt från toppen, ett 360 graders panorama som får en att bli exalterad, förbannad, åksugen, överlycklig, endorfinstinn och det mesta som går att känna i en kropp som skidåkare på en och samma gång. Spetsiga bergstoppar, karga klippväggar, avgrundsdjupa dalar, stålblått hav och långt där i borta kan vi ana bebyggelse på andra sidan vattnet. Och överallt ligger potentiella skidåk, åk för en smärre livstid. 

Vi trycker i oss lunchen och sliter av stighudarna. Underlaget består av ett par decimeter silkesmjukt, iskallt puder. En ren smekning mot skidornas belag som yr upp i gigantiska plymer efter varje sväng. Vi stannar och pekar åt topp efter topp som vi vill kuta upp på omedelbart. 

Ett par i gänget klättrar upp längs en solvärmd sluttning och betar av en brant ränna på andra sidan ner mot Trollfjordhytta. 

Samtidigt som solen börjar röra sig ner mot horisonten går vi uppför en sista gång och landar på en topp med Trollfjorden och våra båtar nästan rakt under skidspetsarna. Vi hittar ännu en ränna, kör slalom mellan fjällbjörkarna och lägger sista stoppsladden på kajen, en meter ovanför vattenytan, 12 timmar efter att vi först satte på stighudarna.

Kvällsmys ombord på Palander. Foto: Torbjörn Buvarp

Trollfjorden, känt för sin mäktiga geografi och riviga fiskehistoria. Foto: Torbjörn Buvarp

Vi hinner med två heldagar till innan det är dags att röra sig tillbaka till Svolvær. Det finns en förutfattad mening hos många skidåkare att upplevelsen kan mätas kvantitativt med X antal åk i YY centimeter snö. Men känslor kan inte mätas genom en simpel formel. Ibland kan ett enda åk betyda mer än en hel veckas mangling upp och ner. 

Ibland kan färden till skidåket göra lika mycket för upplevelsen. Ibland kan känslan av att vara långt ute i ingenstans bidra extra mycket till känslan. Ibland möts alla de delarna och skapar en magisk känsla.

Att färdas medsegelbåt till skidåkningen är tveklöst både långsamt, ineffektivt och stundtals rejält obekvämt. Det är kallt, det är fuktigt, det är trångt, det är krångligt som satan. 

Och det är fruktansvärt fantastiskt. I en värld där allt snurrar på i 180 är det ofantligt befriande att släppa allt och bara ge sig hän till en upplevelse.  Att ha tid att prata och lära känna andra människor på djupet som man mötte bara några dagar tidigare. Mixa det med skidåkning på en plats så magnifikt storslagen som Lofoten och upplevelsen blir till ren magi. 

Jag ska inte ljuga om jag inte njuter av synen av Svolværs elbelysta silhuett när vi närmar oss land. Hela besättningen får en smärre chock när vi nästan smäller in i Hurtigrutten i samma sekund som vi rundar piren och går in i hamnområdet. 

Någon timme sedan står vi vid bardisken på Bacalao och blåljuger med varsin, norskt prissatt, pilsner i näven. Fortfarande i våra ullunderställ, Gore-Tex-brallor, gummistövlar och oduschade sedan fem dagar tillbaka mitt bland fredagsklädda helgfirare. Lite rakare i ryggen, ganska stolta och väldigt nöjda. 

Emil höjer sitt glas.

– Vad var det jag sa? flinar han.

Tommy B strax före närkontakt av fjärde graden med en fjällbjörk. Foto: Torbjörn Buvarp

Foto: Torbjörn Buvarp


Fakta Ski & Sail på Lofoten

Resa

Vi utgick från Svolvær mitt ute i den skärgård som utgör Lofoten.
Luftvägen går via inrikesflyg till Svolværs flygplats.
Tåg till Narvik från Sverige och sedan buss eller hyrbil vidare ut till Svolvær, 238 kilometer.
Bilvägen är det 1 420 kilometer från Stockholm till Svolvær.  

Seilnorge

SeilNorge erbjuder en 4-dagarsresa med skidåkning och segling på Lofoten 18–22 april, 2017. Bergsguide och kock ombord på båten ingår i priset. Max sex personer. seilnorge.no

Nivå

Du behöver vara i skaplig form för att kunna njuta av turen. Skidåkningen anpassas givetvis efter gruppen men är inte av det extrema slaget.

Utrustning

Lätta topptursskidor med 90–110 millimeters midja monterade med techbindnigar är att föredra.
Eftersom du kommer att gå mycket och långt är vikt av större betydelse än hårda åkegenskaper på pjäxorna, sikta mot en modell på runt 1 500 gram (eller lättare) och du får mest ut av upplevelsen.
Stor ryggsäck på 35–40 liter med plats för säkerhetsprylar, varma förstärkningsplagg och givetvis en thermos med varm dryck.
Varma, vattentäta skor eller stövlar är skönt ombord på båten.

Bergsguide

Många bergsguider erbjuder guidade turer på Lofoten, Google är återigen din vän med svar på det mesta.
Vi vet dock att lokalkunskap är A och O på ett ställe som Lofoten där vädret skiftar ofta. Trond Olav Glimsdal från Tromsø Fjellsport var vår taktfasta ledsagare. tromsofjellsport.no

 

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!