Kelly Sildaru – Fenomenet från Estland

Du har säkert sett klipp med henne. En liten späd tjej som redan som 9-åring drog ner trick som du själv bara kan drömma om. Hon är ju äldre nu, fyller 15 i februari, men sopar ändå banan med folk som med lite vilja skulle kunna vara hennes mammor. 2016 vann hon alla tävlingar utom en. 

Men vi tar det från början, det är lätt, pga berättarpepp, att förhasta sig i historien om en historisk åkare. För hon är banbrytande, Kelly Sildaru, och ändå har hon bara börjat. 

Hon föddes i republiken Estland 2002. Då hade det 1,3 miljoner manstarka landet varit självständigt från Sovjetunionen i elva år. Landet poppade, var på god väg att bli vad det är nu – ett av EU:s tightaste IT-samhällen. Men i alla fall. Goda vintrar harvas det en del på platten, alltså med längdskidor, på landets slätter, kullar, myrar och mossmarker, men någon utföråkarnation är Estland inte. Ändå hade Tonis Sildaru, Kellys pappa, via sina föräldrar som åkte längd, fått upp ögonen för att åka skidor, fast utförs, och hängde en del i parken med sina kompisar. Så när dottern Kelly gick att ställa på ett par skidor, fick hon hänga med. 

– Det finns inga berg i Estland, vårt högsta är 318 meter över havet (Suur Munamägi, eller Äggberget, reds. anm.). Och jag vet inte om jag minns rätt nu, men jag har för mig att pappa har berättat att jag direkt ville köra boxar som de andra i parken när jag såg dem.

Linan är lite svajig. Kelly är i Nya Zeeland tillsammans med sin familj och tränar när Åka Skidor når henne. Hon har kört park och halfpipe, team från USA och Kanada är också där. Hon, Kelly, är ganska ensam i teamet från Estland. De har varit där i två månader, vädret har varit risigt och så även snön, snart är de på väg hemåt igen. 

Hon låter lite som hon ser ut på bild. Lång och tonårsgänglig med rågblont hår i en lång fläta över ena axeln. Blid. Vänlig och korrekt. Det är legitimt att berätta om hur hon låter, för det är ganska nyligt hon har börjat höras själv. Tidigare har intervjuerna skötts av hennes föräldrar, och framför allt av hennes tränare, pappa Tonis. Kanske för att låta henne få någon form av barnaro i allt ståhej. Men även för att det är först nu som hennes engelska är bra nog för att hon själv ska kunna prata med löst folk som vill veta i stort sett allt om hennes framgång. För det där väna i rösten, rimmar inte riktigt med vad hon presterar på skidor. Men varför just hon har blivit så bra, har hon svårt att svara på. 

– Jag vet inte! Det är min pappa som är min tränare och vi har alltid tränat hårt. Jag har alltid försökt göra allt som alla andra har gjort och så har jag testat svårare och svårare saker … It’s like… Jag gör bara vad jag gillar. Jag har inte tänkt på varför jag är bra, jag gör bara det jag kan och jag gör mitt bästa. 

Kelly berättar det inte hade gått utan hennes familj, att det är deras support som ligger bakom allt. Att de alltid finns där om hon behöver något. Tillsammans är familjen borta från Tallinn där de bor ungefär halva året. Skolmaterialet har Kelly och brorsan Henry med sig. Väl hemma skriver de prov, innan de drar iväg igen. Det är ofta hon, Henry och pappa som skidar, de är hennes crew. 

Men inspirationen kommer från att åka med andra också. 

– Ibland, om pappa och Henry har en dag off och jag är ute och åker, hänger jag med andra och det ger verkligen en annan inspiration! Varje gång man åker med liften över parken kan man kolla vad andra gör annorlunda och vilka trick de gör och sen försöka göra samma sak fast ännu bättre.

Som 10-åring var hon föråkare på X Games, men längre kom hon inte. Hon har nämligen länge varit för lätt för de riktigt stora sammanhangen – man måste väga några pannor för att komma över de största hoppen, det blir farligt annars. Men vikten är inte längre något problem och fyra år efter föråkandet hängde en guldmedalj från X Games runt hennes hals och hon blev därmed den andra yngsta någonsin att dra till med den bedriften. Vann gjorde hon före Tiril Sjastad Christiansen och Johanne Killi. Det var strax efter hon vunnit damernas slopestyle i Dew Tour före Tiril och Emma Dahlström. Faktum är att säsongen 2015/2016 vann hon alla tävlingar utom en, där hon kom fyra. 

– It’s like… Allt stämde förra året. Jag kör bara mitt bästa men linjerna har passat mig. Om det är en linje man gillar kan man göra bra saker. 

Så enkelt. Och så svårt. Den där enda gången hon förlorade 2016, den är hon heller inte så grinig över. På förnumstigt vis förklarar hon att “Ibland vinner man och ibland förlorar man. Och om man förlorar är det lättare, än om man har vunnit, att träna hårt för att vinna nästa gång.” Så enkelt. Och så svårt. 

Big air och kanske framför allt slopestyle är Kellys paradgrenar.
Eller snarare, de grenar hon lagt tid på att erövra. Men niorna i halfpipen tränar hon också på. Och någonstans där borta, i framtiden, när det finns mer tid, finns big mountain. 

– Ja! Det vill jag jättegärna köra! 

För första gången under samtalet blir Kelly verkligt engagerad i en fråga. 

– Om vi har en dag off brukar vi behöva komma ikapp med skolan, men är vi ute och åker så kör jag gärna puder. Men jag har inte tid att ta tag i det just nu, det är så mycket med träning kring halfpipe och slopestyle.

Hon är hemlig när det gäller vad hon ligger i träning inför just nu. “Jag har mest finslipat mina gamla trick” svarar hon på frågan om vad hon tränat under sin tid i Nya Zeeland i början av intervjun. Gamla trick, det är bland annat nior åt båda hållen, nior som bidrog till guldet i X Games. Men mot slutet av intervjun låter det: “Vi får se, kanske?” på frågan om hon tänker leverera några nya trick till vintern. Så antagligen. X Games blir det i alla fall. Och Dew Tour. Någon världscup finns det inte tid till eftersom hon måste hänga med i skolan. Så på så sätt passar det ganska bra, resonerar hon. Just nu. Att det är skolan som står i vägen. Men världscup ska det bli, senare.

– Jag vill till OS och det är enda sättet att komma dit! 

Kelly Sildarus takhöjd verkar vara lite högre än andras. Men även ett underbarn behöver draghjälp och förebilder. För Kellys del har de hetat Virginie Faivre, för att de spelat in några filmer ihop. Och Øystein Bråten och Gus Kenworthy, för att allt de gör ser så komfy ut, deras trick och landningar. Nu är hon dessutom själv en förebild.

– Jag tror att det kommer att påverka sporten! It’s like… För varje år ser man fler och fler tjejer som gör trick i parken, förut var det bara killar. Så det känns grymt, awesome! Att jag kan vara någon som andra tjejer kan följa efter, det är bara roligt! 

I år har hon – och hennes 10-åriga brorsa Henry – skrivit på för Faction Skis. Spons har de i och för sig haft ett tag, båda underbarnen. Kelly, för sin del, har kallats framtiden inom skidåkning sedan 2011. Och it’s like… framtiden är här nu.