Heliski i Rikgränsen – äkta världsklass
Jan-Olov Aikio har minst 300 kilometer till Hemavan, innan det börjar bli folk i fjällen igen. Foto: Markus Alatalo

Heliski i Rikgränsen – äkta världsklass

Det har hyllats som ett av världens tio bästa äventyr, ett udda resmål långt borta från civilisationen i en oändlig vildmark. Världens mest exotiska heliskiing hittar du inom Sveriges gränser, nära Riksgränsen i Lappland.

Du kan bli utbränd på helikopterskidåkning också. Bergsguiden Stefan Palm sitter ner i en av fåtöljerna på Meteorologen i Riksgränsen och pustar ut. Sex veckor oändlig vinter norr om polcirkeln börjar ta ut sin rätt. Sex veckor, som dessutom lagts på all annan åkning, i Japan, i Alperna, i Himalaya, innan Stefan kom hit för att "avsluta säsongen". Nu har den här veckans gäster åkt och han har en veckas ledigt innan nästa grupp anländer. Plötsligt går liksom luften ur den rutinerade guiden. Han sätter sig i fåtöljen och känner efter. Det ska bli skönt med ledighet. Nej, det är inte så att han inte vet att hans liv är bra. Det är inte så att han klagar. Det är bara det att jag ser att han tycker det är skönt att ta igen sig i soffan en stund. Att ständigt vara på tårna har sitt pris, även om du doppar tårna i pjäxdjupt puder dagarna i ända.

Den här veckan har Stefan guidat ett gäng fransmän, veckan innan var det några ryssar och veckan före det några från Libanon. Några av dem, killarna från Libanon, träffade jag på hotellets spa tidigare. De tyckte att de gjort sig förtjänta av bubbelpool, bastu och massage efter nära 14 000 fallhöjdsmeter puder den dagen. Jag sa inte emot. På fem dagar gjorde den gruppen 63 000 fallhöjdsmeter, i kallsnö och i åk som aldrig upprepade sig. Det är mycket, var du än åker i världen.

– Våra åk är i snitt 750-800 fallhöjdsmeter. Det är de på de flesta andra platserna i världen också. De längsta åken vi har ger 1 500 fallhöjd, det är inte heller så stor skillnad.

– Det som är skillnaden är att vi har ljus dygnet runt och att vi har oändligt med fjäll att flyga på. Härifrån till Hemavan, är det trettio mil i princip väglöst land. Det är klart det går att göra en bra heliskiprodukt då, säger Stefan.

"New York Times hade en gång Meteorologen på en lista typ: "Tio bästa platserna med riktig vinter". Och i en artikel om Riksgränsen, i samma tidning, skriver Christopher Solomon bland annat att det är hit som: "The adventure clan gathers in the spring, for the last runs of winter... Riksgränsen offers some of the worlds cheapest Heli-skiing".

Det eviga polarljuset och det exotiska i att vara 15 mil norr om Polcirkeln är förstås något som lockat hit hans klient Christophe Serres från Ski Optima i Courchevel. Men som Christophe säger:

– Ingen skulle åka hit bara för det. Om det inte var bra skidåkning också. Det är ändå för skidåkningen som folk håller på med heliskiing. Sightseeing gör de på andra sätt.

I Lappland finns oändligt många åk och orörd terräng. Foto: Markus Alatalo

Bergsguiden Stefan Palm bor i Servoz utanför Chamonix i Frankrike. Men han är hemma i Riksgränsen, eller om det är Riksgränsen som är hemma i honom – det hela är troligen en definitionsfråga. Tillsammans med Anders Svensson och Anders Bergvall utgjorde Stefan en trojka som gjorde anrika "Sporten" i Riksgränsen till en vital del av skidortens charm och själ i början på 1990-talet.

Men även om tiderna förändras består bergen. När Stefan började guida i Alperna insåg han snabbt att säsongen fortfarande var som bäst i Gränsen när han började cykla mountainbike i Europas dalgångar. Efter några år bland världens heliskidestinationer hade han byggt upp en kundgrupp som han kunde ta till Riksgränsen. Första året bokade han tre veckor. I år är han här åtta veckor, där sex veckor är ren helikopterskidåkning. Visst, några helger i maj blir det lite fler maskiner i luften. Men eftersom Riksgränsens och Björklidens vanliga gäster inte alltid tar ut svängarna, utan åker ganska nära sina hotell, blir det inte krångligt. För det mesta är Stefan själv med sina gäster eller så är Johan "Jossi" Lindblom där med sina åkare. 

En helikopter, en guide, och några berg att ta för sig av så ordnar sig det mesta. Foto: Markus Alatalo

Vittangipojken Jossi är förstås också hemma i Riksgränsen. Länge var han pistör här, med rastaflätor, fågelhund och allt, sedan klippte han håret, utbildade sig till bergsguide och flyttade till Chamonix. Förut, när det blev ett hål i vardagen, drog han hem till Vittangi utanför Kiruna. Idag – efter att en stenrik ryss som Jossi ska guida, helt enkelt glömt bort att komma (även i ryska almanackor kan det visst köra ihop sig), men ryssen hoppas att Jossi kan se förskottsbetalningen som plåster på såren – packar Jossi och åker till Stockholm ett par dagar och går på jazzklubb i stället. Jossis karriärmässiga bana i bergen har knappast varit lång eller speciellt krokig. Den bygger bara på att du erbjuder rätt produkt till rätt människor. Det är så du gör dig ett bra liv som bergsguide.

Numera kör Jossi, i princip, sju månader helikopterskidåkning, från Kamchatka till Kanada. Naturligtvis med några stopp i Himalaya och Alperna innan han avslutar här i Gränsen. 

Stefan Palm och Jossi Lindblom. Guider i världsklass som guidar till skidåkning i världsklass. Foto: Markus Alatalo

Jag sitter ned och pratar med två guider som jag vet kan sin sak. Som jag vet har ett reseschema en NHL-scout skulle gråta över och vars arbetsfält verkligen är "hela världen". Det är kanske just det som gör oss hemmablinda och oförstående för att en världsunik produkt faktiskt finns på vår egen tröskel. Eller som en annan ryss, denne gång Stefans gäst, förklarade för honom när han var på väg att dra hem efter en vecka i perfekt snö men kanske inte helt perfekt väder:

– Stefan, om du ser att det blir grymt och du har en dag över så ring mig. Det tar bara två timmar för mig med privatjeten till Kiruna.

Sanningen är ju den att helikopterskidåkning aldrig har varit något för en budgetresenär. Däremot är det faktiskt så att du kanske inte behöver ruinera dig ändå, Riksgränsen erbjuder faktiskt heliskiing till priser som vi vanliga dödliga kan ha råd med utan att råna en bank. Du behöver inte damma på med skumpa-rally på afterskin. Du kan ta det lugnt med resten av extravagansen också och koncentrera dig på det du är bra på: skidåkning.

Men för att få det här att fungera är det helt enkelt omöjligt för Stefan, Jossi och Dick Johansson i Abisko (den kanske enda "riktiga" heli-lodgen i Lappland) att inte rikta sig till folk med deg. Deras publik är inte personer som oroar sig för meddelandet "Köp medges ej" när Visakortet dras genom maskinen.

Därför har Stefan inkvarterat sina gäster på Meteorologen i Riksgränsen. Han vet att han inte alls behöver oroa sig då. Det är en sak att gå på tårna i pjäxdjupt puder. En annan sak när det gäller trivialt självklara saker, som boende, service och klass. Det har Meteorologen stått för, under den oefterhärmlige Patrik "Strumpan" Strömstens försorg har gästerna alltid fått uppleva det bästa.

Jag äter middag på nämnda lokal en kväll. Vid bordet bredvid sitter Baron Ricasoli, Signora Allegrini, monsieur Lurton och några andra av världens bästa vinproducenter. De har en blindtestning, efter att de dragit sex flaskor champagne till afterski i solen. Det är fantastiskt intressant att lyssna på delar av konversationen, tänk att även de bästa också kan ta så fel.

– Definitivt Toscana, säger en av de närvarande om ett vin, som senare visar sig vara från Australien.

Vinets värld är en sammansatt plats. Liksom vinterns. 

Foto: Markus Alatalo

– Okej, på en timmes helikoptertid kan vi antingen välja att stanna här i närheten och köra nio-tio åk, eller så drar vi bort till Kebnekaise och kör fem-sex stora åk, säger Jossi. Jag har sett några fina linjer och kanske till och med ett first descent.

Valet känns på något sätt självklart. Killarna som inte bara säljer Salomonskidor i Sverige utan också åker på dem drar iväg mot Keb. Det tredje åket blir Jossis "first descent", från västsidan av 1 934 meter höga Räitatjåkka. Åket går rakt ner i en korridor, kanske hundra meter fallhöjd, sedan skidåkarens vänster på en svagt exponerad travers innan det åter bär rakt neråt i en korridor med avslutning på glaciären sydost om Nallostugan.

Någonstans där, i mitten av åket, börjar en av åkarna, skidprofilen Jan-Olof Aikio, yla som en varg. Det känns som om det är fritt fram. Det är ett glädjevrål över att han, den sextonde maj, får åka bra pjäxdjupt puder och att ingen annan människa eller helikopter är synlig –  förutom de som ska hoppa in i samma helikopter som "Acke" själv förstås. I övrigt är det tomt och tre åk återstår.

Acke som numera är lärare på Rymdgymnasiets vintersportutbildning i Kiruna, av allmänheten döpt till Freestylegymnasiet, vet förstås att skidåkningen här är bra, men ändå – det är inte alla dagar som är värda ett vargyl.

– Du vet man åker omkring hela vintern och "rekar" från helikoptern. Ser perfekta linjer och möjligheter. Men man kanske inte har rätt grupp, eller så känns inte snön helt perfekt så man får låta det vara, säger Jossi.

– Ja, eller så är bara vissa linjer riktigt bra vissa år. Som den här vintern, när vi haft otroligt bra snö, väldigt länge, men kanske inte alltid lika samarbetsvilligt väder, säger Stefan.

– Helikopterskidåkning är ett lagarbete, fortsätter han. Jag sa ju tidigare att Meteorologen var viktigt, men hur viktig tror du då inte att piloten är? Piloterna vi åker med ska ha kört helikopterskidåkning förut. Att landa på en snöklädd bergstopp är ju inte precis som att landa utanför en hangar, och piloterna ska ha minst 3 000 flygtimmar i bagaget.

Ändå pratar Stefan och Jossi sällan om toppar, utan heller om åk

– Ibland är det ju bättre att piloten sätter ned oss på en sadel och vi får 750 fallhöjdsmeter puder än att han släpper oss på toppen och de första hundra meterna är vindslipad is som gör åket till en lite sämre upplevelse, säger Stefan.

– Ja, att fokusera på topparna är lite löjligt. Det som är viktigt är ju att åket är bra, fyller Jossi i. Och ibland tar det ett par åk innan du vet var den bästa snön är. Som idag, vi åkte en sydsida sen gav vi upp det för nord- och västsidor istället. Det var ju där den bästa snön fanns. 

Robban Gustafsson har en stökig dag på jobbet. Foto: Markus Alatalo

Så där kan de hålla på. Prata om en vinter som aldrig tar slut. Om åk och åkning många av oss bara drömmer om. Det är klart, om jag själv skulle dra ihop 40 lax och tänka mig en heliskisemester, så är kanske inte Riksgränsen det första som dyker upp i skallen. Men det är inte det den här storyn handlar om.

Nej, det här handlar bara om varför två svenska bergsguider som "sett allt" hänger i Riksgränsen halvannan månad varje säsong och vinter. Nej, de jämför inte detta med 2 500 fallhöjdsmeter på en rykande vulkan i Kamchatka. Det har inget att göra med lössnöåkning bland 8 000-meterstoppar i Himalaya, eller oändliga drivor i Alaska, långsamma dagar i Chile eller gles skog i Kanada.

Världens bästa helikopterskidåkning i Riksgränsen handlar om något annat. Och det måste du förstå innan du lassar in dina 40 lax. Om du inte förstår ska du åka någon annanstans eller behålla pengarna. Allting måste bedömas på sina egna meriter.

För Stefan och Jossi gör det nästan detsamma vad du än tycker, det är ändå fullt med privata jetplan på Kiruna flygplats. Du behöver inte komma hit och säga: "Inte är det som i Bella Coola inte", för det vet de redan. Det är därför de är här och inte där. All skidåkning är bäst där den sker. Inte någon annanstans eller någon annan gång.

Du ska åka till Gränsen för att du kan och för att skidåkningen knappast, på någon annan plats i världen, är bättre en natt i maj än just här. Det är allt som det handlar om. Och till en del åk får du ta helt enkelt ta helikoptern.    

Foto: Markus Alatalo

Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!