Åre - cykelkultur i världsklass
Darcy Turenne på en wallride i Kanonröret. Foto: Mattias Fredriksson

Åre - cykelkultur i världsklass

Livet på två hjul dominerar Åre på sommaren. Men den verkliga storheten ligger inte så mycket i den fantastiska cyklingen på fjället som i den snudd på fanatiska passionen för cykling som frodas i byn.

Inne i en nersliten, kraftigt lutande sekelskifteslada i utkanten av Åre by står en man med gråsprängt hår och skägg och dissekerar en framgaffel i minsta beståndsdel. Vinden viner runt knutarna och hotar att välta den gamla byggnaden och ta med sig lösvirket till östra Jämtland, drar in genom springorna i väggen så att håren lyfts i pälsen på den gyllenbruna labradoren som ligger och halvslumrar på det skitiga golvet. 

I varje vrå av det dragiga rummet står svindyra downhill- och stigcyklar till ett sammanlagt värde i klass med en mindre villas. Väggarna är täckta av cykelposters, verktyg, oändliga mängder däck, diverse gamla gafflar och avlagda baktrianglar från cyklar som för länge sedan bytt ägare både en och tre gånger. 

Sett utifrån är Klas Häggs verkstad i Ullån i Åre inget annat än en skitig, oljig, verkstad nerskräpad med överprissatta vuxenleksaker. Från insidan är Klas Garage själva knutpunkten i en glödande passionerad cykelkultur som inte liknar något annat inom Sveriges gränser, knappt ens i världen. Ett alternativ till den vanliga tillvaron där i princip allt handlar om att cykla utför fjället – något som folk sysselsatt sig med i Åre sedan sporten kom till byn någon gång för ett trettiotal år sedan. 

Självklart var det en fullkomligen idiotisk idé den där första gången en lokal vildhjärna släpade med sig en förhistorisk mountainbike utan dämpning upp med kabinbanan någon gång i slutet på 80-talet, och med liv och lem som insats studsade ner för klipphällarna med en racklig frigolithjälm som enda skydd. 

Men måttlighet har aldrig varit något för Åres actionpundande åretruntinvånare – skidåkare behöver något att sysselsätta sig med på somrarna och om det går fort, ännu bättre – och inom inte allt för länge hade cyklingen på Skutan växt till något av en folkrörelse, om än i liten skala.

Tobias Liljeroth och Janne Tjärnström på Easy Rider. Foto: Mattias Fredriksson

I kölvattnet av sportens framväxt och ökande popularitet i byn började en stark cykelcommunity ta form. Mycket på grund av Åres avlägsna läge och för att cyklingen i byn skilde sig så markant från den mestadels platta crosscountrycyklingen i de sydligare delarna av landet. Här uppe handlade cykling inte lika mycket om tävling, tidtagning och pulsklockor utan mer om känslor, upplevelser och gemenskap – egentligen precis samma sak som friåkning på skidor, något som existerat i byn sedan länge. 

Men där slutar också likheterna. För om man ska vara ärlig, och det ska man, så saknar vinter-Åre en hel del av de ingredienserna som gör ett skidberg till ett riktigt bra skidberg, det fattas ju exempelvis både höga berg och ett stort antal meters snöfall per vinter för att man ska kunna tävla med exempelvis Alperna eller Nordamerika. 

På sommaren, är det en helt annan femma. Visst, vädret i västra Jämtland är på sommaren tidvis lika nyckfullt och tjurigt som byns urinvånare. Men Åreskutan besitter en kvalitet som liftburet cykelfjäll som få andra ställen i världen kan matcha, utbudet, bredden och kvaliteten på lederna i det som idag kallas Åre Bike Park finns inte på många andra ställen. 

Klas Hägg. Foto: Mattias Fredriksson

Genom åren har ryktet om den stora cyklingen i den lilla byn långt uppe i norra Europa spridits över cykelvärlden, från mun till mun och genom otaliga bilder och filmer. En mytomspunnen plats som utlänningar drömmer om att besöka, och talar i tungor om efter att de gjort det. Åre är ett svenskt Revelstoke, ett Niseko, ett Alta – för att prata skidspråk. Det är med andra ord inte så konstigt att lokalborna blir smått fanatiska när det kommer till kritan. 

Och de får sällskap av ett ständigt ökande antal besökare på sommaren. Ryktet om utförscykling som en dödsföraktande sysselsättning vikt åt hornviftande twentysomethings med halstatueringar och tveksam nu-metal i lurarna har fått sig en rejäl törn i sidan. Snarare har sporten gått och blivit något av en familjegrej, en folklig extremsport helt enkelt.

Fast man kan ju undra vad det är med utförscykling som lockar. För en utomstående är det lätt att avfärda mountainbikecykling som ett ytterst krångligt, dyrt, rent av pubertalt och inte minst farligt sätt att färdas i naturen. 

Men precis som i många andra actionsporter ligger inte alltid fascinationen i betraktarens öga, utan är något som måste förstås genom att man utövar sporten i fråga. Man måste låta sig uppslukas av dess innersta väsen och gemenskapen som inte sällan följer i dess fotspår. Det går som bekant inte alltid att förklara för någon som inte förstår.

Janne Tjärnström på Hällrajd. Foto: Mattias Fredriksson

Ända sedan någon knäppgök satte sig på en förhistorisk velociped någon gång i forntiden har dess omedelbara fascination lockat och hänfört oss människor. Världens mest energieffektiva, människodrivna, transportmedel. Med enbart vår egen muskelkraft kan vi färdas betydligt snabbare än vi någonsin kan drömma om att göra till fots, och det med en maskin som inte kräver något annat bränsle än det i vår egen kropp. 

Lägg till gravitationens okuvliga dragningskraft, det oförutsägbara och varierande i bergsterrängen och den där maskinen på två hjul blir än mer effektiv och lockande. 

För vissa människor blir det en drog. 

Darcy Turenne på Västra Stjärnvägen. Foto: Mattias Fredriksson

I rätt händer är cykeln inte enbart ett redskap. Det är en förlängning av din egen kropp som utför saker som du själv bara kunnat drömma om tidigare. Vi människor kan inte flyga för egen maskin, men med hjälp av en cykel kan vi komma bra nära. 

Att cykla på smala stigar i skogen är dessutom, paradoxalt nog, bland det mest avslappnande du kan göra här i livet. Har du fokus på fel saker, eller tankarna på något annat håll än den verklighet som befinner sig framför ditt framhjul, kommer det att gå åt helvete. Garanterat. Det är en extrem känsla av att leva i nuet, de saker som du inte kan göra något åt just nu skjuts på framtiden. 

Stigen dikterar dina livsvillkor, din väg framåt. Dess trånga värld rymmer trots storleken oändliga alternativ. Planera framåt, en decimeter kan betyda skillnaden mellan att komma ur en kurva med farten i behåll eller få tvärstopp.

Janne Tjärnström i Getrappet. Foto: Mattias Fredriksson

Och så är det de där dagarna då morgonsolen glöder på en molnfri himmel över Ottfjället i öst. Skutan speglar sig i en sjö utan så mycket som en krusning på sin yta och kvicksilvret har redan släpat sig upp över 20-strecket trots att klockan inte ens hunnit bli tvåsiffrig. Den klara fjälluften står still och omfamnar dig lika mjukt och kärleksfullt som en älskades välkomnande armar.

Bara köra, köra, köra tills armarna inte längre förmår hålla sig kvar på styret, tills huvudet är så trött att ögonen inte hinner följa med i alla stötar och snabba rörelser, tills kopplingen mellan hjärna och mun inte fungerar längre, varpå den senare kastar ur sig märkliga fraser när det håller på att gå åt helvete uppe bland sprängstenarna och klipphällarna på Hällrajd i högzon. Som tar emot rötterna i Bräckebäcksleden med ett susande ljud från lungorna. Som jublar när du tar luft på ännu ett hopp i Shimano och känner världen försvinna under dig. Gång efter gång efter gång i en smärre evighet. Från de svepande velodromkurvorna i Easy Rider uppe i högzon via tre växtzoner hela vägen ner till Stjärntorget. 

900 höjdmeter i ett enda svep. Åk på åk. Inga stopp, inga pauser. Bara framåt, framåt.

Det är då cyklingen i Åre visar sin sanna själ på allvar. När ditt medvetande går in i ett meditativt stadium av total närvaro. Du stänger av alla fysiska signaler som är onödiga, det enda som betyder något är att färdas framåt, neråt, med två ständigt studsande hjul som redskap. Stigen är både din vän och din ledsagare. Den är din väg och ditt enda mål. 

Du skiter i att kroppen är så trött att den bara ber om vila. För din själ vill bara ha mer, och det är den som bestämmer. Och när det sista åket är gjort står du där och flinar som en besatt mentalpatient med mungiporna uppe över öronen och skakar av både trötthet och upphetsning. Och när du sitter där och ser kvällssolen gå ner bakom Skutan i ett orangerött hav till himmel, samtidigt som du sippar på en kall en och känner livets totala skönhet skölja över dig, vet du att du delar det speciella ögonblicket med många andra.

Martin Söderström lägger ut bakändan i Shimano. Foto: Mattias Fredriksson

Det är dagar som denna som bekräftar Åres verkliga magi, dess innersta väsen. Det är snudd på ren fulländning, ett tillstånd där livet verkligen inte har några kanter. Dagar som gör att vissa personer viger stora delar av sitt liv till att känna den känslan en gång till. 

Just där någonstans sluts hela den cirkel som är Åre. Från de ändlösa timmarna av mekande i det där dragiga garaget till alla ungar som cyklar på dirten, till föräldrarna som torkar deras tårar när de kraschat och hyllar deras framsteg när de landar nästa hopp, alla hugg med fyllhammaren för att för hand gräva fram ännu en cykelled, meter för meter till alla som testar att cykla på Skutan för första gången till de som lever av att göra det, till de som ger upp nästan allt de har för att cykla ännu en sommar, till de som helt enkelt inte kan låta bli bara för att de helt enkelt inte vet om något roligare i tillvaron. 

Och det om något är cykelkultur i sin renaste form.

`
`

Gillade du den här artikeln?

Prenumerera på Åka Skidor – fem nummer för 339 kronor eller tio nummer för 649 kronor.

Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!