Dynamitmannen i Andermatt
Här var det tänt. Björn Becker, räddningschef i Andermatt, håller lavinerna i schack.

Dynamitmannen i Andermatt

Möt Björn Becker, den svenske räddningschefen på Gemsstock i Andermatt som med en laddning på 1,5 dynamit i näven håller elementen i schack.

Fssss… En stormtändare sätter eld på stubinen.
– Tänt var det här! ropar Björn Becker och kastar iväg en 1,5-kilos sprängladdning ned för branten. Becker är svensk men arbetar som vice säkerhetschef på Gemsstock, huvudberget i Andermatts skidsystem i Schweiz.

Klockan är åtta på morgonen och solens första strålar håller sakta på att bryta fram. Björn låter det 20 meter långa nylonrepet löpa genom handen. När det tar slut drar han in en meter så att laddningen hamnar ovanpå snön. Han vänder bort ansiktet och håller för öronen.
"Boom!" Berget skakar till och tryckvågen känns i hela kroppen. Det mullrar av snön som accelererar ned för branten. Trots att det inte är en stor lavin, bara de översta 10 centimetrarna, så bildas en rejäl lavinkägla över pisten.

– Jag går ner och trampar av det sista, säger Björn och klättrar ned över stenarna mot det lilla snöfältet som just sprängts. I kanten på snöfältet trycker han med mjuka knän iväg ytterligare ett snölager som lossnar och forsar förbi den lavinsprängmast som skall servas av Björn och hans patrullörskollega Andreas Fedier.

Ingen sikt, kallt och frost överallt. Björn Becker har hittat sitt drömjobb.

Den värme som de jobbat upp genom att klättra och kravla sig längs en snökam för att nå masten på ett säkert sätt, har nu bytts mot isande kyla. Termometern visade –17 grader när de lämnade toppstationen på Gemsstock. Nu rycker och sliter vinden i Björns kläder. Utan handskar balanserar han högst upp på den nästan tio meter höga lavinsprängningsmasten och riktar om en antenn så att de kan se hur många sprängladdningar som finns i masten. Arbetet går snabbt. Trots att åkningen tillbaka ned mot pisten lockar går säkerheten först. De tar sig tillbaka samma väg som de kom. Björn ropar på perfekt schweizertyska att en pistmaskin måste komma och rensa bort lavinkäglan som gått över pisten. Om en timme öppnar systemet och då måste allt vara säkrat och iordningställt.

Frosten ligger tjock på pinnarna som markerar Sonnenpist som går mellan toppen och mellanstationen på Gemstock. Det är till och med lite rimfrost på Björns näsa. Näten måste spännas, pinnar hämtas, flyttas och ersättas.

– Vi patrullörer brukar skämtsamt kalla pistmaskinerna för "de orangea murmeldjuren" för att de så ofta tuggar i sig pinnarna.
När Andreas och Björn är klara med sin morgonpistrond kliver de in i det varma fikarummet. På väggen finns en lapp som säger "Experter se upp, lavinen vet inte om att du är expert" och en som gör reklam för schweiziska mästerskapen i pistmaskinskörning. Björn tar en snabb kopp kaffe samtidigt som han reder upp linor från sprängmasterna. Sedan kollar så att datorn har kontakt med alla sprängmasterna.

Björn är en av få patrullörer som jobbar med telemarksutrustning. "Man blir både mer rörlig och det är bekvämare."

– Vi är nog det skidsystem som i förhållande till storlek spränger mest i Alperna. Förra året sprängde vi 1 400 laddningar och använde mer än 2 500 kilo sprängmedel. Vi använder oss inte av dynamit utan Tovex, ett blandsprängmedel som är som en gelé.
Sprängmedlet kommer förpackat i laddningar om 1,5 kilo som antingen kastas iväg eller skickas i väg med rep. De större laddningarna, de på 2,4 respektive 4,5 kilo, används i sprängmasterna. Masterna fjärrstyrs och är laddade med upp till åtta laddningar som med ett knapptryck kan släppas ut och detoneras när laddningen hänger ned från masten i sin lina.

– Det finns två anledningar till vi spränger så mycket. Den ena är att vi har väldigt mycket lättillgänglig offpist som vi gärna ser att folk använder. Den andra är kulturell. Sättet man bekämpar laviner skiljer sig mycket åt mellan de fransk- och tyskspråkiga delarna av Alperna. De fransktalande använder nästa uteslutande Gasex-rör som sprutar ut explosiv gas som antänds och skapar en tryckvåg för att utlösa lavinen medan de tysktalande delarna använder sig av sprängmedel som till exempel Tovex som man antingen kastar eller detonerar från master.

Ytterligare en av masterna behöver service och påfyllning. Det finns en firma som ska sköta om det tekniska på masterna men eftersom Björn kan elektronik och kan programmera dem så sköter han nästan alltid det själv.
Björn manar på de andra tre patrullörerna att äta lunch.

Freeride-checkpoint är skidpatrullens kommunikationskanal mot dig som skidåkare.

– Jag vill att alla ska ha ätit färdigt vid tolv eftersom olyckslarm oftast brukar komma in mellan tolv och tretton, förklarar han.
Kvart i ett ringer telefonen. Björn svarar och får först ett spänt ansiktsuttryck men slappnar sedan av.

– Inget allvarligt, säger Björn kort innan han anropar kollegan Marco Walker och ber honom åka på olyckan.
Det brukar höras direkt på den som larmar om tillbudet är allvarligt. Tonfallet och sättet de rapporterar på ger snabbt en fingervisning om situationen.

– Bland de värsta utryckningarna jag varit med om var en man som kolliderat med en kraftig pistmarkeringspinne i trä. Pinnen var tjock som ett basebollträ och hade gått av i kollisionen och trängt igenom låret och ut genom framsidan. När jag kom till platsen forsade blodet från benet och jag visste inte om det var pinnen eller lårbenet som stack ut. Till slut gick allt bra men han hade rejäl änglavakt.
En dag tre år senare satt mannen plötsligt i patrullörernas fikarum.

– Jag kände igen hans ögon men jag kunde inte placera honom. Eftersom jag hade pratat med honom under hela räddningen visste han precis vem jag var och vad jag hade sagt och gjort. Nu stod han här framför mig i fikarummet och ville bara tacka mig innan han gav sig iväg för att åka skidor för första gången efter olyckan. Sådant värmer i hjärtat, säger Björn.
En värmande fikapaus är till ända och för andra gången denna dag diskar han alla kopparna i diskhon.

– De andra tycker inte att det ingår i deras arbetsuppgifter. Här är hierarkin mycket starkare än i Sverige.

Blandsprängmedlet Tovex används för laddningar som kastas eller skickas iväg med linor.

När Björn började jobba i Andermatt pratade patrullörer och pistmaskinister inte ens med varandra. Det ledde till en hel del problem och onödiga missförstånd.

– Att vara chef här är lite som att vara cirkusdirektör. Jag försöker låta alla ta ansvar själva utan att ge exakta order eller direktiv. Då vågar ofta de yngre ta mer ansvar själva. Att man vågar blotta strupen som chef är viktigt, likaså att erkänna när man har fel. Utan Carlo Danioths (säkerhetschefen i Andermatt, red. anm.) öppna ledarstil skulle inte mitt ledarskap här vara möjligt. Han har lagt grunden till en struktur där alla ska kunna göra alla uppgifter, säger Björn innan han beger sig ned i källaren i mellanstationen och plockar fram konstruktionsmaterial till nya laddningar ur ett par låsta och brandsäkra skåp.

– Det är en ständig kamp att hinna med att göra tillräckligt med nya laddningar inför nästa stora snöfall.
Allt görs för hand. Stubin mäts, den skall vara en meter för att ge två minuters brinntid före detonering. Tändhatten fästs på stubinen med en tång och trycks in i sprängmedlet. Därefter lindas stubinen runt laddningen och sätts fast med silvertejp. Till sist fästs en liten repstump vid laddningen för att det skall bli lättare knyta fast den 20 meter långa linan som används för att säkra och få laddningen dit man vill när man kastar den.

Att som svensk få jobba som patrullör och räddningschef i Schweiz är svårt. Ännu svårare är det i Uri, landets mest konservativa kanton. I början fick Björn mycket riktigt stå ut med en hel del kritik från både kollegor och bybor. Många var skeptiska till hans kunskap men man ifrågasatte också varför någon utomsocknes hade fått jobbet.

Milchsuppe på toppen av Gemsstock. Flatljus med noll sikt alltså.

Björn har en minst sagt brokig yrkesbakgrund. Han utbildade sig till elektroingenjör på Chalmers och har bland annat varit elektriker på isbrytare och belysningsmästare på SVT för tittarsuccéer som Sunes sommar. Men skidåkning var ingen naturlig del av Björns uppväxt i Kristianstad. Det var först när han skötte ljussättningen under en filminspelning i Kiruna som han fastnade för skidåkning. Istället för att åka hem över helgerna började han åka skidor med ett gäng inbitna rävar i Abisko. Han blev snabbt en duktig skidåkare och så fort det fanns en plats över i bergsguiden Mikael Amlerts helikopter hängde han på.

– När två av dem jag åkte med, Mattias Cöster och Hannibal Thorssen, behövde en person lokalt i Andermatt på deras företag Active Ski var jag inte sen att ta chansen. Min skoltyska och mitt intresse för dialekter öppnade många dörrar. Jag hade som grej att svara på tyska varje gång någon pratade engelska med mig. Det var många som uppskattade det och jag kom snabbt in i det schweiziska systemet.

Intresset för bergssäkerheten kom genom de bergsguider han åkte skidor med. För drygt tio år sedan gick han Slaos patrullörsutbildning. Egentligen ska man vara anställd som patrullör för att få gå den kursen men han lyckades tjata sig in och betalade kursen själv. Som nyutexaminerad patrullör jobbade han med film på somrarna och för Active Ski på vintrarna.

Efter en skidolycka där Björn själv var med, och agerade förträffligt under räddningen lyckades Carlo Danioth, Andermatts säkerhetschef, övertyga honom att börja jobba som patrullör på berget. Som enda utlänning gick han hösten 2009 den schweiziska A-patrullörsutbildningen. Sedan gick det fort. Redan året efter gick han B-patrullörsutbildningen och året efter det påbörjade han utbildningen till räddningschef. Vanligtvis brukar det vara minst fyra år mellan de båda utbildningarna.

Nu hade Björn inom loppet av fyra år gått alla tre utbildningar. Att han skulle bli räddningschef så snabbt i det stelbenta schweiziska systemet var i stort sett otänkbart och trots rätt utbildning och massa extra kompetens dröjde det ytterligare tre år innan han kunde börja arbeta som räddningschef.

Hans bakgrund som elektriker och ingenjör gör att allt i den schweiziska patrullörsorganisationen som handlar om sprängning och lavinsändare hamnar på hans bord. Numera är han klasslärare för alla tysktalande B-patrullörer och utbildar även svenska bergsguider i lavinkunskap.
Carlo Danioth berättar att Björn i sitt slutarbete på räddningschefsutbildningen skrev om just olika sorters lavinsprängningssystem.

– Jag skulle gissa att han är en av dem som har de största kunskaperna på detta område. När min dotter tävlar i Europatouren i slalom reser jag mycket med henne och jag känner mig alltid trygg att lämna säkerheten på berget till Björn. Med all den kunskap han har behöver jag aldrig vara orolig. Dessutom brukar jag presentera honom som svensken som kan allt, gör allt och kan umgås med alla från presidenter och knepiga gäster till bergsguider.

Björn och den yngre kollegan Julian Tresch har precis packat klart två stora ABS-rycksäckar fulla med laddningar och ska bege sig ut på berget för att fylla på en av sprängmasterna. Efter att ha hasat sig ned för ett brant snöfält når de masten. Låset som håller obehöriga borta är fullt med snö och is. Björn värmer det med sina bara händer som är spruckna och nariga av all väta och kyla. Jobbet som vice säkerhetschef sysselsätter honom bara sex månader per år. På sommaren arbetar Björn med mobila elgeneratorer vid stora konserter runt om i Sverige.

– Att jobba som pattrullör är inget man gör för pengarnas skull. Det är dåligt betalt men jag älskar det här yrket. Ingen dag är den andra lik och man vet aldrig vad som kan hända, säger Björn som till slut får upp det frusna låset. *

Jess McMillan drar nytta av Björn Beckers och hans kollegors arbete. Foto: Grant Gunderson

Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!