Helags - Ut i det vilda
Lotten Rapp hittar hem på Helags. Foto: Erik Westberg

Helags - Ut i det vilda

Två av Sveriges bästa friåkare lastade skotrarna, drog på stighudarna och siktade mot toppen av Helags. En resa i både sinne och i Sveriges bortglömda vildmark.

Jag hade just kört två av säsongens första stopp på Freeride World Tour, i Andorra och i Fieberbrunn, då Christine Hargin skrev till mig på Facebook. "Vad tror du Lotten, ska vi testa att göra turen till Helags nästa vecka?".

Ja, varför inte? tänkte jag. Att få åka hem till Sverige mitt i säsongen nere i Alperna, få en kväll hemma i Fränsta och fira min födelsedag med tjocka släkten och sedan ta mosters gamla vinröda Volvo 850 till Ljungdalen. Ja det låter ju minst sagt lockande. 
Jag träffade Christine för första gången 2011 i La Clusaz i Frankrike. Det var första gången jag körde en internationell friåkningstävling och jag kände ingen.

Jag minns att jag uppfattade Christine som en riktig tuffing, eller kavat kanske. Hon verkade väldigt målinriktad då där våra bilar stod parkerade längs den branta slingrande alpvägen upp mot Col Des Aravis och med kikare, kollade upp på finalfacet och planerade våra tävlingslinjer. Det jag tyckte var tufft med Christine var att hon var väldigt självständig i sitt sätt. Körde i egen bil, körde ännu lite högre upp för serpentinvägen för att få en annan infallsvinkel på bergets klippor. Hon pratade och kände alla, men hade ändå väldigt mycket integritet. Hela den vintern körde vi samma tävlingar.

Lotten till vänster, Christine till höger och frukosten i mitten. Foto: Erik Westberg

De tre nästkommande vintrarna körde jag runt från land till land och kämpade ihop mina Freeride World Qualifier-poäng, samtidigt som fröken Hargin gick och tog världsmästartiteln i den högsta serien, Freeride World Tour. 2015 fick vi köra Freeride World Tour samtidigt och lärde känna varandra mer med tävlingsstoppen Haines, Alaska och den stora, mäktiga finalen Xtreme Verbier.

Vad som än händer med våra liv så har vi fått upplevt allt detta. Vi har fått resa från land till land, skidorter, städer byar, berg. Chamonix, Verbier, Haines, Kitzsteinhorn. Från november till maj, år efter år. Rest, upplevt natur, stått på toppen av riktigt dramatiska berg, haft känslan i våra kroppar av att långt där nere är målet, klipporna här nere är dödligt höga. Men jag vet hela vägen in i hjärteroten att det här behärskar jag, jag kan köra och maxa ut för det här berget. Jag kan hoppa ut för de klippor jag tänkt ut och jag kan ta mig hela vägen ner till det där målet och ha den där magiskt starka känslan i min kropp. Jag tänker att vad som än händer så kommer allt det där och alla de människor vi mött på bergen finnas kvar i oss.

Egentligen skulle Christine skriva den här artikeln men efter sommarens lavinolycka med Matilda Rapaport, så fanns inte ork eller inspiration för svägerskan Christine att skriva. Den här resan var som sagt hennes idé från början.

Helags fjällstation, 1043 meter över Jämtland. Foto: Erik Westberg

Skon som klämde för att detta skulle gå i lås var att vi inte hade så mycket tid till att genomföra projektet, men vi tänkte det får bära eller brista. Två dagar för att ta sig upp på Helagstoppen är helt orimligt men kanske inte något vi vill rekommendera till någon som planerar göra en liknande tur som vi gjorde.

Christines karl, Pelle, hade packat två skotrar på sitt jobbsläp och de två kom körandes från Sälenfjällen. Fotograf Erik Westberg kom körandes från Åre och jag och min fräsiga gamm-Volvo från Fränsta.

Innan jag kommer fram är jag bara tvungen att stoppa på Flatruet – Sveriges högsta väg med sina 975 meter över havet. Ljuset är helt magiskt den här förmiddagen. Jag stannar bilen och bara andas. Ser att Mittådalens sameby har förflyttat sitt rengärde. Bra många gånger har jag varit här på Flatruet och hjälpt han som jag kallar "samegubben", Ante, i gärdet vid renskiljning och slakt. Här på Flatruet passerar renarna på förvintern när de ska från fjällets sommarbete ner till vinterns skogsland.

Alla gånger jag varit här har varit den andra olik. Vädret och årstiderna gör den här platån till en evigt föränderlig plats, fjällen står såklart kvar i alla väderstreck såsom de alltid gjort, men magin ligger i att färgerna förändras så drastiskt här mellan gångerna och detta karga fjällandskap kommer liksom alltid att vara exotiskt oavsett hur ofta jag än kommer hit. 

Vi möts i Ljungdalen, på Kläppenparkeringen. Lastar av Pelles skotrar och packar dem för två nätter. Hela tiden växer känslan av att det här projektet känns helt galet. Klockan är nog efter lunchtid när vi på två skotrar och med två tolklinor drar iväg från Ljungdalen in mot Helags. Mörkret hinner nästan falla innan vi är framme och vinden ligger på och piskar i våra ansikten och handskarna fryser till is.

Mot toppen, längs med Helags respektingivande långsida. Foto: Erik Westberg

Vi packar in oss på stationen, äter mat och somnar, över fjällstationen lyser stjärnhimlen klart och på morgonen stiger en låg sol in från öster. Det är kallt som fan ute, och på stationen 1 043 meter över havet blåser det endast lite lätt, medan vi mentalt förbereder oss på Helagstoppens kyla.

Vi tar in turskidorna i den lilla hallen och hudar på dem. Drar upp all ansiktsbeklädning som finns. Vi påbörjar turen uppför i dubbla lager av underställ, plus tjocka mamelucker på den ständigt blåa vinterröven.

Första knixarna från stationen går i ett fint bra tempo. Vi viker av mot vänster och tittar upp mot toppen, vädret ser lovande och stabilt ut, men enligt prognos skulle det kunna dra in lite moln framåt lunch så turen bör helst vara över efter lunch. Vi tittar upp mot Helagstoppen, får den på vår högra sida när vi hajkar uppför, memorerar vilka vägar vi kan ta ner. Den tredimensionella kartbilden av berget är tydlig i huvudet, så som det alltid är utan att man reflekterar över det. 

Det som är roligt med den här turen är att jag och Christine har båda varit här på sommaren, så vi vet hur fjället ser ut, men det här ska bli första gången vi tar oss till toppen när den är klädd i snö, och vi ska få skida utför den. Bägge vi två har sedan barnsben tillbringat våra vintrar i Funäsfjällen, jag i släktstugan i Tänndalen och hon i familjens stuga i Ramundberget. Båda har klivit av ankarliftar och stolliftar och tittat norrut mot Helagsmassivet och tänkt "Jag bara må ta mig dit bort". Nu har vi äntligen fått tummarna ur och tagit oss hit och det känns otroligt skönt.

Vi kommer upp till renstängslet. Ett stängsel jag varit och hjälpt Mittådalens sameby att underhålla och som skiljer Mittådalens sommarbete från Handöls sommarbetesmarker, detta för att enklare hålla de olika samebyarnas flockar skilda från varandra.

När vi passerat stängslet står vi alla fyra en bra stund och bedåras av hur massiv den här fjällväggen är, men länge står vi inte still för det börjar redan här nere blåsa på utav helvete. Vi pinnar på, fortsätter upp mot toppen och nu börjar det blåsa på ordentligt. Vinden är inte bara kall, utan har även en ganska hög fukthalt så den riktigt kryper ända in i märgen.

Men trots den riktigt obehagliga kylan så finns det ju ett spännande välbehag. Landskapet är kargt och tufft men den här vildmarkskänslan uppstår ju aldrig i Alperna. Där nere kan man göra längre turer utan att möta några människor, men nästa dalgång är nästan alltid garanterat bebyggd. Den torftiga tryggheten finns inte här, nästa dal här är verkligen inte bebyggd och i februari månad har inte så många själar anledning att röra sig på dessa fjällmarker. Det är skönt.

Jag börjar dock ångra mitt val av handskar. I Alperna hade mina tunna handskar varit perfekta för topptur, men här har de av fukt och kyla frusit ihop och är stenhårda. En liten bit före toppen tänker jag att idag går det illa med fingrarna. De har blivit vita många gånger förut, men idag har dom varit utan känsel för länge. Jag försöker öka på tempot för att få upp mer värme, men det hjälper inte. Slår med fingrar och hela händerna mot låren för att försöka återfå något sorts livstecken i dem, men dom är borta. Satan också. Den sista biten syns det magnifika toppmonumentet och jag hoppas verkligen att monumentet har en läsida. Det har det och hade det inte varit för en stunds lä så hade det här reportaget varit helt klart mer utmanade att skriva. 

 

Till vänster om bergsväggen i bild ligger Ellas fall, googla gärna vad som hände där 2005. Christine Hargin står i alla fall på fötterna. Foto: Erik Westberg

Det där med att ta sig upp till ett bergs högsta punkt har aldrig riktigt gett min kropp något direkt positivt påslag. Jag kan lika gärna stoppa när det är 100 meter kvar, vända mig om och att ta åkningen utför. Det är ju därför jag har gått uppför. Toppen? Jag vet inte riktigt vad ska jag dit att göra.

Kanske att den här färden vred om mitt huvud på ett nytt sätt, för ifrån den här toppen blev bilden av hemmafjällen förstärkta och färglagda i vitt. Att få se mot sydväst och se Predikstolen i vitt, se Funäsfjällen långt bort i söder, se den vita Syltoppen i nordväst.

Så coolt att vi tog oss hit, så enkelt samtidigt så otillgängligt. Sverige har en vildmark som jag bara mer och mer får inspirationskickar av, runt de här fjällen finns vilda djur och ödemarker som inte alls finns på samma sätt i Alperna, där alla större djur är utskjutna, och de som är kvar där är små fjällbockar.

Vi trycker in lite fika i magen och påbörjar skidandet utför. Vi har turen med oss. Det börjar lida mot efter lunchtid och den förvarnade tjockdimman har ännu inte setts till, solen rör sig sakta och lågt mot väster och vi diskuterar vad vi tror om solens infallsvinkel och vilket vägval som är smartast att ta nerför.

Det är helt klart skandinaviskt utmanade snö, men som tur är, är vi ju uppväxta på sådant här före så det är bara att hantera. Sista flacken tillbaka mot stationen står vi i fartställning. En dryg halvtimme senare när varm mat börjar bubbla på spisen säger fotograf-Erik:
– Jag tror vi fixade det här idag.

Bra det, för prognosen för vår dag två ser väldigt stormig ut och nästa kväll har jag har ett nattåg att hinna med från Ånge till Arlanda. Så av två möjliga skiddagar har vi fått till en. Vi äter maten och sitter uppe sent på kvällen och snaskar i oss massa godis.

Den andra morgonen vaknar jag tidigt, klockan fyra på morgonen, av att huset skakar av vinden. Allt enligt lagen om alltings jävlighet är jag dålig i magen och måste på dass. Jag väcker Christine och säger att hon får gärna vara vaken och se till så att jag tar mig tillbaka in igen. Jag klär på mig riktigt ordentligt och går ut. Eller jag går inte ut, jag kryper ut. Kryper för att det inte går att gå i vinden. Jag får hålla blicken nedåt för att se något, pannlampan lyser, men det syns bara yrande snö, får hålla andan för det liksom blåser ner i lungorna. Jag tar mig till slut bort till dasset med sitt frigolitlock. Jag sitter i godan ro, Facebookar lite medan de blåser i springorna och kryper sedan tillbaka.

Christine är vaken när jag kommer tillbaka. Jag somnar om och vid sjutiden på morgonen har vi en överläggning om att det kan bli svårt att ta sig tillbaka till Ljungdalen den här dagen. Men så är det i bergen, vädret får bestämma. Och missar jag nattåget och flyget så är det inget att göra åt det. Bara att boka på nytt. Pengar och tid kan det ju kännas som, men av bergen har i alla fall jag fått lära mig om ro.

Respekt och vördnad för naturens berg som vi på snö får skida utför. Foto: Erik Westberg

Så vi ägnar istället förmiddagen åt att äta upp allt vi släpat med oss – fördelen med skotertransport är ju att matransonen kan vara väl tilltagen. Framåt lunch så lugnar sig vinden en smula och vi packar skotrarna och tolkar ut mot Ljungdalen. Jag gör en snabbkalkylering på skotern, jo då, jag har tiden med mig idag. Jag kommer att ha 30 minuter på mig hemma i Fränsta innan nattåget mot Arlanda rullar iväg. Så på Kläppenparkeringen kramar vi snabbt om varandra alla fyra och jag och den vinröda Volvon drar iväg på halkig väg mot Fränsta medan Pelle, Christine och Erik lastar skotrarna på släpen.

Nästa gång jag träffar Christine är i Stockholm, hon är sommarklädd precis som alla andra runt i kring oss. Träden är gröna och det är sommar i Stockholm, allt är så tyst och stillsamt den här dagen, det som hörs är män och kvinnor som gråter.   

Det är svårt att förstå att när jag och Christine gjorde den här resan till Helags levde fortfarande våra vänner och kollegor Estelle Ballet och Matilda Rapaport, idag gör de inte det. Bägge tagna på berg av fallande snömassor.

I skrivandets stund vet jag inte hur det kommer kännas i slutet av januari att stå på tävlingsstart igen. Det får visa sig. Tydligt är att det känns viktigt att ta vara på tiden, vännerna, familjen och jag är tacksam över att jag nu ser hur otroligt mäktig och inspirerande naturen är här hemma i Sverige.

Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!