Jesper Petersson – storåkande doldis i Chamonix

“Hur bekväm är du med exponering?” frågar Sveriges kanske mest okände brantåkare på bred värmländska, innan han drar iväg ned för isen längs den luftiga kammen på toppen av Aiguille du Midi i Chamonix förbi ett gäng förskräckta turister som står med ett krampaktigt grepp kring guidernas rep. Kvar står en skakig skidjournalist och omvärderar rimligheten i sitt beslut att hänga med denna galning ut på berget.

Hemma i Sverige vet väldigt få vem Jesper Petersson är. De flesta som tillbringar en del tid i och kring Chamonix har däremot hört talas om den tillbakadragne svensken och hans bedrifter bland massivets branta sluttningar.

Han är uppväxt strax utanför Karlstad och arbetar under sommarhalvåren i Norge för att finansiera sina vintrar i Alperna. Som 24-åring kom han till den beryktade byn Chamonix med ambitioner om klättring. Det tog dock inte lång tid innan de ersattes av ett intresse för att lära sig konsten att åka riktigt brant.

– Folk som åkte riktigt brant fick det att se så lätt ut. Kan de så kan väl jag med, tänkte jag, säger Jesper.

Hårt och dedikerat arbete för att utvecklas som brantåkare blev fokuset för säsongen. Utvecklingskurvan var ungefär lika brant som Aiguille du Midis exponerade nordsida, det ultimata testet framåt vårkanten och den del av berget som är så enormt oinbjudande till utseendet att merparten av alla som kikat ned från kabinen aldrig ens skulle våga tänka tanken att bege sig ut för. “You fall, you die” per definition.

Någonstans där på den kalla nordsidan träffade han vid ett senare tillfälle på en vilde till finländare vid namn Mikko Heimonen. Idag har de kring 300 skiddagar tillsammans och ord för att kommunicera har ersatts med tankeläsning.

Under de senaste åren har de prickat av flertalet av dalens mest utmanande åk och dessutom gjort två first descents, alltså helt nya linjer. En snudd på ofattbar prestation i denna del av Alperna med sedan länge starka traditioner inom brantåkning. Allt åkbart borde redan ha gjorts – definitionen av “åkbar” är väldigt relativ och en gnutta snedvriden i detta sammanhang.

– Det är givetvis svårt med first descents eftersom de aldrig har åkts förut och det inte finns någon som helst info. Man vet inte om det går.

Y-couloiren på Aiguille Verte är däremot åket Jesper upplever som svårast hittills. Motiveringen beskriver de rådande omständigheterna med lavinrisk, routefinding och såklart den oförståeliga lutningen på 55 grader i kombination med dålig snö, is, klippor och ytterst minimala marginaler.

Minst sagt hårresande svårt och han berättar att det aldrig riktigt gick att slappna av och njuta. Hur man nu skulle kunna njuta när man har vetskapen att en enstaka millisekund av distraktion kan resultera i fall utför hundratals meter stup och garanterad bolognese mot klipporna i botten… För en vanlig Svensson känns det ungefär lika ovettigt som liftköerna är långa i Åre under påskhelgen.

Så hur brant är brant egentligen? Föreställ dig den brantaste pisten du någonsin åkt. Är det Chocken i Idre som stoltserar med att vara värst i Sverige eller Väggen i Hundfjället hamnar du som mest på omkring 45-46 graders lutning. Enligt det svenska graderingssystemet behöver en pist generellt sett vara brantare än 25 grader för att få klassas som svart. Med andra ord en barnbacke jämfört med 55 grader.

Nyfikenheten för hur långt han kan nå och utvecklas är det som driver Jesper. Just brantåkning beskriver han som “Skidåkningens Formel-1”. En tuff konditionsport där det krävs daglig träning för att det ska ge resultat och skapa förutsättningar att tänja på både fysiska och mentala gränser.

– Just att åka brant blir som en sorts meditation. Nästa sväng är allt man tänker på och man är så extremt fokuserad i nuet. Det är en känsla som jag inte kunnat hitta någon annanstans i livet, säger Jesper.

En hoppsväng från avgrunden. Ett felskär eller en fallerande bindning från katastrof. En lavin från ingenstans eller en plötsligt kollapsande snöbrygga över en glaciärspricka. Att det finns en hel del risker med förödande konsekvenser involverade i det de håller på med säger sig Jesper vara fullständigt medveten om, även om han tror att folk kanske inte riktigt uppfattar det så. Han förklarar att de vänder ganska ofta men att de kanske ändå befinner sig i en större riskzon än många andra eftersom de med stor sannolikhet är där och testar först.

– Jag anser inte att vi är galna, vi jobbar bara efter en annan modell. Att följa andra har aldrig varit min grej så jag och Mikko är oftast själva när vi åker och är först på en del åk.

Inför denna vinter säger han sig ha många idéer på projekt han skulle vilja testa. Det finns även tankar på att så småningom utbilda sig till bergsguide för att ha möjlighet att fortsätta vistas i bergen. Det och drömmar om en större expedition till “ett berg som tilltalar mig” nämns när vi pratar framtidsplaner.

Att göra sig ett namn inom skidvärlden verkar dock inte vara något som finns på Jespers agenda. I hans lilla hyreslägenhet två minuter från liften kollar vi igenom lite material från påhitt i bergen de senaste åren. Det visas bilder på diverse bergssidor där det helt enkelt inte borde vara möjligt att ta sig ned med ett par skidor. Medan vi sitter där uttrycker Jespers lite mer datorkunniga rumskamrat en viss oro över avsaknaden av säkerhetskopior för den snart överfulla hårddisken.

Jesper tar varningen med ro.

– Om hundra år är det ändå ingen som bryr sig om de där bilderna.