(Nästan) på skidor i Nordkorea
Foto: Felix Oppenheim

(Nästan) på skidor i Nordkorea

Åka Skidor skickade vår reporter Niclas Sjögren till Nordkorea för att som en av de första västerländska journalisterna åka skidor i den nybyggda skidorten Masikryong. Det gick... nästan.

Vi skickade vår reporter Niclas Sjögren för att skida i Nordkorea. Skidorten Masikryong är ett av landets mest prestigefyllda turistprojekt någonsin. Ledaren Kim Jong-un, som sägs ha pluggat i Schweiz, har själv i egen hög person invigt och det förefaller som koreanerna hoppas på en strid ström turister. "No problem" tänkte vi.

Den kineske gränspolisen knappar långsamt in något på en gammal pc. Det surrar från ventilationen. En klocka tickar tack, tack, tack. På väggen hänger en batong och några gigantiska verktyg som jag tidigare bara sett i samband med folk som fångar in galna hundar. Det är två stycken två meter långa stänger med stora pincettliknande armar i ena änden. Dessa sätter man runt halsen på det galna objektet i fråga och håller sig därmed på säkert avstånd. Detta är emellertid varianten man använder för homo sapiens. Jag sväljer en obefintlig mängd saliv. Jag noterar i övrigt en brandsläckare. En sprayflaska som jag gissar är till för insektsbekämpning. En jättetermos bredvid pc-n. Kinesiska flaggan på väggen. Ordförande Mao stirrar på mig från några hundralappar som jag lagt på bordet mellan mig och konstapeln. Jag är svårt bakis. Illamående. Jag hann inte bajsa heller imorse innan jag stack till flygplatsen under vilken jag nu sitter i en liten skrubb med bultande hjärta och svettfuktiga jeans som klibbar mot galonen på en bedagad soffa. Jag funderar på hur den fängelsehåla dit jag förmodligen snart ska kastas på obestämd framtid ser ut. Jag slår dock bort den tanken och prisar att jag är en medelålders vit västerlänning med ett kreditkort i plånboken, med några fler hundralappar i ena byxfickan och dessutom är innehavare av ett svenskt pass. Jag kunde ha suttit i en överlastad läckande båt på Medelhavet på väg från Syrien med ett par barn klängande på mig.

Gränspolisen, tar fram en bunt bruna pappersmappar. Läser noga och länge. Klockan på väggen tackar vidare. Ventilationen surrar. Ytterligare två poliser kommer in i rummet. Läser i samma mappar. De två nyanlända lämnar rummet. En kommer tillbaka med en ny mapp och tar fram ännu ett papper. Läser. Diskuterar. Sen knappar ursprungspolisen lite mer på datorn, jag gissar att han har problem med ö:et i Sjögren vilket visar sig stämma. Åter pratar de. Denna gång lite mer upprört. Den ena polisen upprepar "tjiina, tjiina" alltmer ilsket. Sen läser dom igen. Kopierar mitt pass. Två kopior. Läser i mitt pass. Bläddrar. Tar upp luren till en fast telefon. Pratar upprört med någon i andra änden. Efter två timmar är alla papper ifyllda. Jag skriver under en A4 fulltecknad med kinesiska tecken som jag givetvis inte har en aning om vad de betyder. Jag bötar sen motsvarande 600 kronor. Och jag får senare reda på att jag tydligen vistats illegalt ett dygn i Kina. Min skidresa till Nordkorea slutar här, i en skrubb långt under Pekings internationella flygplats. Allt på grund av att mitt visum till Nordkorea aldrig aktualiserades och att jag därmed sökt och fått transitvisum i Kina på falska grunder.

 

 

Foto: Felix Oppenheim

Men låt mig börja från början i den här historien.

Om man läser resereportage i allmänhet och skidresereportage i synnerhet slås man av hur bra världen är. Det kanske tar emot lite i början, det kanske stormar några dagar men sen, där på slutet, så spricker det upp och så pumpar man bottenlös puder i strålande solsken. Kära läsare, jag vill inte chocka dig eller göra ditt liv fattigare, men så där bra funkar det alltså inte alltid i verkligheten när man är resande reporter. 

I december förra vintern fick jag ett samtal från min mycket gode vän och tillika världsberömda skid- och äventyrsfotografen Felix Oppenheim. Felix som för övrigt är en av dem som var med och skapade yrket skidfotograf på 1970-talet. Nu hade han tillsammans med skidortsentreprenören Carl Johan Evers blivit inbjuden av Nordkoreanska skidförbundet för att komma över på lite skidåkningen i den nyöppnade prestigeskidorten Masikryong (betyder ungefär "passet där hästarna får vila"). Och jag kunde bli en del av denna svenska delegation. Ett riktigt superuppdrag på pappret. Hur många har åkt skidor i Nordkorea liksom? Ingen jag känner i alla fall.

Jag förbereder mig minutiöst. Jag läser hyllmeter med litteratur om Nordkorea. Jag googlar sönder ett imponerande antal servrar. Och jag skryter ganska vitt och brett om att jag snart ska åka skidor i Nordkorea. Jag övar även snart upp en ganska diplomatslipad argumentation för att besöka diktaturer. Den går ut på att relativisera. Jag jämför svenskarnas fäbless för att glatt turista i diktaturer som Thailand, Kuba och Förenade Arabemiraten med att planera en skidresa till Nordkorea. Jag argumenterar till och med för, inte helt hederligt ska väl medges, ett litet lands små möjligheter att förhandla med supermakten USA utan kärnvapen. Som slutargument brukar jag ange den svenska regeringens officiella hållning i frågan om kontakt med diktaurer.

– Vi tror att handel och kontakter med länder som inte är demokratier är ett sätt att promota mänskliga rättigheter, (näringsminister Mikael Damberg till DN.se 150207).

Foto: Felix Oppenheim

Jag betonar ideligen att vi reser i fredens och förståelsens tjänst. Vi vill bygga broar genom skidåkningen. Vi vill visa på att vi alla är lika. Att det inte spelar någon roll om man är korean eller svensk. Att glida på snö är ett universellt förenande nöje som har föga med politik att göra.

Ja, ni kanske förstår hur gärna jag vill åka till Nordkorea, troligtvis den allra sista totalitära personkultsnationen på jorden, om man bortser från personkulterna såsom den kring påven, Jesus och Muhammed.

Veckan innan vi ska flyga till Peking och Pyongyang meddelar den Nordkoreanska ambassaden i Stockholm att våra visum är något försenade. Men det är ingen fara på taket. Dom är på väg. Men dagarna går och visumen lyser med sin frånvaro. Kvällen före vår flight meddelar ambassadsekreteraren att vi kan hämta våra pass på ambassaden följande morgon innan vårt flyg avgår. No problem. Följande morgon tar vi alltså lite höjd för att hinna till flyget. Vi tar en sväng ut på Lidingö där ambassaden ligger och blir lite förvånade när ambassadpersonalen inte kan leverera våra visum. Men vi blir försäkrade om att det verkligen är no problem. Våra visum ligger och väntar på oss i Peking, det är bara att svischa förbi Nordkoreanska ambassaden och hämta. Vi blir lite osäkra. Det här känns ju inte helt klockrent plötsligt. Vi frågar igen: är det alldeles säkert att våra visum är färdiga? No problem. Vi överlägger lite snabbt och kommer fram till att Nordkoreanska ambassaden knappast skulle skicka oss till Peking om det inte vore solklart att våra visum väntade på oss där. No problem helt enkelt.

Alltså flyger vi iväg. I och med att vi inte fått några visum har vi inte kunnat köpa biljetten från Peking till Pyongyang. Men det kommer att lösa sig direkt vi hämtat visumen från Nordkoreanska ambassaden i Peking. Kina har numera ganska generösa visumregler för svenskar. Ett transitvisum får du per automatik om du kan visa upp en betald biljett ut ur landet inom maximalt 72 timmar. Vi slinker in i Kina utan att ha biljett vidare och får ett transitvisum. No problem, eftersom vi snart ska ha biljett till Pyongyang som därmed rättfärdiga vårt på falska grunder utställda transitvisum. Flyget till Pyongyang ska vi ju boka så snart vi har visum fixat. På eftermiddagen efter att vi landat i Peking gör vi en första attack mot Nordkoreas ambassad. Jag skriver attack eftersom det innebär komplikationer i storleksordningen som en smärre militär operation bara att ta sig fram genom 19-miljonerstaden Peking. Ingen taxicaffis pratar engelska och vi är utelämnade till en lapp skriven av en av hotellets receptionister. Någon riktig adress har vi inte men efter en del dividerande sätter taxin av.

Det tar två timmar att komma fram till ambassadområdet. Vi blir avsläppta på helt fel sida av den gigantiska tomten där Nordkoreanska ambassaden håller till. Och när vi kommer fram till entrén lyckas vi tyda en skylt som berättar att ambassaden är stängd för dagen och den åter öppnar imorgon klockan 8.30. Inte så bra med tanke på mitt ickeexisterande transitvisum till exempel. Men det är nog lugnt. Kineserna kollar väl inte så noga, bara jag åker ut inom 72 timmar så klarar jag mig säkert, tänker jag. Samma procedur upprepas följande dag. Efter timmar i taxi kommer vi fram till ambassaden. Vi kommer till och med in på ambassaden. Jag har alltså äntligen satt mina fötter på Nordkoreanskt territorium. Där får vi dock reda på att det inte går att få kontakt med Pyongyang. Därmed kan vi inte få våra visum. Men i morgon kommer visumen garanterat att kunna levereras.

Vi ringer hem till Nordkoreanska ambassaden i Stockholm. Klockan är 02.30 i Sverige och ambassadsekreteraren svarar artigt att imorgon kommer kommer våra visum vara färdiga till oss. Vi åker tillbaka till hotellet och bestämmer oss för att ge upp Nordkorea för denna gång och lämna Peking så att vi inte stannar längre än de maximala 72 timmarna. Allt är frid och fröjd men en ganska nitiskt gränspolis råkar kolla mitt transitvisum. Jag har vistats illegalt i Kina de senaste dygnen. Att jag är på väg ut innan maxtiden på 72 timmar bryr sig ingen om. Det är givetvis bara mig dom kollar. Och det är alltså så jag hamnar i den där galonsoffan i skrubben med tortyredskap under flygplatsen i Peking. Och om jag får travestera Ult Lundells "även en inställd spelning är en spelning" skulle jag vilja säga detsamma om denna resa.

Som ni förstår överlevde jag. Vi åkte till Sydkorea istället. Ett fantastiskt trevligt land med ganska begränsad men vettig skidåkning och kul mat. I skrivande stund är förberedelserna i full gång för att åka till Nordkorea denna vinter istället. Nordkoreanska ambassaden har meddelat att våra visum är på gång. No problem.

Foto: Felix Oppenheim

Epilog

Varför våra visum aldrig dök upp, varken i Stockholm eller i Peking, fick vi aldrig reda på. Däremot bad Nordkoreanska ambassadören om ursäkt för debaclet när vi återvände till Stockholm. Huruvida det var våra egna förehavanden eller om det berodde på att Nordkorea strax före vår resa skjöt lite raketer till USA:s stora förtret har vi ingen aning om. Dagen då vi landade i Peking uttalade sig Barack Obama på CNN om att Nordkoreas uppskjutning av missiler hade föranlett USA att "vidta aldrig tidigare skådade sanktioner". Om dessa sanktioner innebar att störa ut datakommunikationen mellan Pyongyang och resten av världen och därmed störa vår visumhantering vet vi inte heller.


I Åka Skidors oktobernummer kan du läsa en stor artikel från i vintras när Niclas Sjögren till slut kom in i Nordkorea och som en av världens första journalister åka skidor där.

Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!