En hyllning åt norr
Illustration: Andreas Johansson

En hyllning åt norr

Åka Skidors skribent Mårten Nilson hyllar det folkslag i bergen som kör hårdare än alla andra och är mer ödmjuka än alla andra när de gör det. Norrlänningarna.

Det finns ett folkslag som alla borde känna till. Ett folk som borde finnas i allas liv. Alla borde ha minst en. Allting blir så mycket lättare då. Från bergen, hela vägen till köket.

När jag vaknar upp – hungrig, trött, grinig, gråtfärdig, förvirrad, med en kropp som gör ont efter gårdagens omänskliga strapatser – då står de redan där. Stenhårda, eleganta, omgivna av ett skimmer som vittnar om kompetens och uthållighet. Ögonen tindrar. Leenden ler. Redan klara att dra. Som om naturen inte rår på dem. Som om de skakat hand med den för längesen. De har redan ätit sin nyttiga jävla gröt med nötter och mandlar. Långt innan solen gick upp. De har slipat utrustningen, fått på sig sina kläder, smackat igen pjäxorna, packat ryggsäckarna, fixat sina lembasmackor till lunch och är på väg. Igen. Mot horisonten. Mot nya äventyr. Nya berg som ska göras till gamla vänner.

Självklart har de fixat en macka till mig också, som jag kan äta medan jag försöker hitta mitt högerknä, mina pjäxor, livslusten, understället, finmotoriken, stavarna, värdigheten och allt annat jag tappade på berget igår. Då, när jag försökte överleva, medan de aldrig visade en tillstymmelse till trötthet. De log, blickade mot horisonten och njöt i fulla drag i den tunna luften och det stenhårda föret. Jag menar hur kan man sura när man är ute för att tura?

Där liften slutar fortsätter de som om de vore Optimus Prime.

På berget får jag försynta och fåordiga tips, tips om vad jag borde förbättra i rasslig teknik, var jag inte ska stå för att riskera att få fyra ton snö över mig. Vilken travers som kan bli min död och vilken tid vi absolut inte ska vara där, dit jag hade för avsikt att gå. Hur jag delar på stighudar som frusit ihop. De ser inte på mig med förakt i blicken utan med ett tålamod och en fromhet vilken stressad och modern mor som helst skulle bli avundsjuk på.

Sedan drar de kaffekoppen i snön, snärtar till och far iväg. Alltså, med sådan jävla fart att de knappt rör snön. Skickar klippor stora som hus. Landar i uppförslut. På is. Utan att det märks. Och kör så jävla hårt att tänderna borde ha skallrat ur för längesen.

När jag hoppar på en skidresa med dessa fantastiska dårar vet jag att det kommer bli bra. Det finns aldrig en tvekan. Inte ett uns skepsis i min kropp. (Och det säger tydligen en del. Har jag fått höra.) Jag vet att jag kommer fascineras av deras skidåkning. Se nya platser. Få åka där jag aldrig åkt förut. Jag kommer gå i sol och åka ner i kall och trevlig snö. Ja, är det molnigt och plusgrader på morgonen ordar de det. Brasan kommer aldrig att vända sig emot mig och slockna som en tonårsdröm. Veden jackas och brinner och grytan på spisen kommer att smaka bra. Yxan är alltid vass och tältet står i lä omgivet av ljung.

Den här texten är till just er. Till alla fantastiska norrlänningar jag lärt känna genom åren. Alla borde ha minst en av er sitt liv. Från Ume, Lule och Skellefteå. Allting blir så mycket lättare då.

Tack för ert tålamod och er oövervinnerliga charm.

Med vänlig hälsning, 

Sydlänningen.

Mårten Nilson är utvandrad östgöte, författare och slav på Skatteverkets IT-avdelning. Och framför allt, skidåkare.

Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!