#åttaiåttan​
"Morgonstund har guld i mun och nystruken manchester i pisten." Foto: Philip Alexandersson

#åttaiåttan​

VM8:an i Åre är hemvist för ett av Sveriges mest säregna skidfenomen: 8 i Åttan. En tjurrusning på snö klockan åtta på morgonen med världscupskidor som vapen och nypreppad manchester som lockbete.​

Som fenomen betraktat är det egentligen helt irrelevant. Fullständigt lokalt, drypande av inbördes beundran. Sålunda begränsat till en liten krets individer, och för all del, flitigt deklarerande på ansiktsboken och Instagram. Men det finns något där. En nerv. En vital kärna i denna pudel om man så vill. 

Okej. Nog raljerande, vad handlar det om? Jo, ett slags kombination av lyx och kraftmätning som är få förunnat: morgonskidåkning i Åre. Mer specifikt, det faktum att VM8:an vid racearenan öppnar på slaget 08:00 för den som kan, behagar eller måste åka. Måste? Mer om det senare. 

Skistar bjuder alltså morgonpigga en möjlighet att få vara först, nästan först eller åtminstone tidigt nog ute i pist för att kunna åka i överljudsfart i de två backar som här erbjuds: Gästrappet och Lundsrappet. ​

Har alla kort fallit rätt under natten serveras svensk piståkning när den är som allra bäst. Manchester, nystruken att avnjutas ungefär som midsommarsupen: kall, med viss värdighet, och i all hast. 

​Är det nu högsäsong och gynnsamt väder är rutinen som följer: Du måste anlända övre parkeringen inte en sekund senare än 07:40. Det här är stridens första frontlinje. Med all sannolikhet kan den bofaste känna igen vissa bilar. Kantermo, Edholm, Anna Jonsson och kanske även undertecknad (som ofta kan fulparkera i snödriva nära pisten tack vare fyrhjulsdrift och tillika risig bil). 

Jag säger inte att det är sant, och jag nämner inga namn – men det händer att vissa lömska rävar ålar ut ur bilarna färdiga för drabbning, pjuckorna på, hjälm och goggles på skallen. Innan du ens hunnit lasta ur lubbar de iväg till drabbningens andra linje, alltså liften. 

Det finns ingen tid att spilla. Häv dig av stolen och sen: Full jaktstart. Foto: Philip Alexandersson

Väl där: fas två. Fort ut med skidorna framme vid grindarna. Markera plats och revir. Och ta nu en titt på urvalet av vapen. Här kan du beskåda skidor från landslagsåkare, dyrbarheter som på mer eller mindre legala vägar hamnat i privata händer. Handbyggda storslalomlagg vilka tidigare flimrat förbi framför TV-kameror i Vinterstudion. Nu ligger de där nyvallade och glänser. 

Strax till höger om grindarna, ett lifthus med en viktig LCD-panel, här redovisas tid och temperatur. Nervösa blickar konstaterar att klockan är 07.55. Det värms upp, småpratas och tjena-hej-läget konverseras. ​

Dagens pistörer i tjänst kommer med all sannolikhet farande vilken sekund som helst efter att ha genomfört sina teståk. En självklar rättighet. Rutinen är som för forna tiders adel: De åt, drack och gottade sig medan pöbeln väntade på sin tur i mörka hörn. Gott så. Ändå svider deras självsäkra leenden lite i hjärnbarkens centrum för avundsjuka. Allra helst en bra dag när pistörerna nyss tagit oskulden av Gästrappet helt för sig själva. 

Spänningen är nu ytterst påtaglig. Gruppen har växt till dryga trettiotalet väntande. Många bekanta ansikten, men också tillresta weekend warriors som vet vad det handlar om. Sällan eller aldrig står nån här och trampar av ren slump. 

Rakt ner och i en väldig hast, precis som midsommarsupen. Foto: Philip Alexandersson

Fas tre: startskottet går. De första rycker genom grindarna som vore det start i alpina världscupen. Första liftstol gäller, inget annat. Och då ska du veta att dessa åkare i första startgrupp får se till att ha racepjucken spända redan nu. Den som någon gång testat dylika ting förstår allvaret. 

Tillåt mig utveckla: Fullblodsracingpjäxor med någon som helst stamtavla krampar åt som ett par feta skruvstäd runt dina tassar.
Förstår du känslan? Bra, och så ner med allt i härdande betong.
Nu är du redo. Det gör helt enkelt ont utav bara helvete, och går egentligen bara uthärda när fart och vibrationer får dina fötter att tacksamt domna bort. Så all heder åt dessa dårar som frivilligt åker lift, apterade och klara. Det är inget annat än kall, självvald tortyr.
Men sadismen har också sin belöning som vi strax blir varse.

Lundsrappsbranten. Foto: Philip Alexandersson

Fas fyra: liften närmar sig avstigning, bygeln fälls upp, en nick åt Bengt "Bullen" i lifthuset – därefter full jaktstart. Det gäller att tajma hoppet väl. Häva sig av stolen precis innan den bromsar in. På så vis vinner man några centimeter på de andra, får fast stavarna i kanten och går iväg i tangentens riktning som etta. Staka som en galen tjur, och fullt ös mot Gästrappet. Nirvana! Processen blir densamma åtminstone de första tio stolarna. Grupper om åtta jagar iväg, alla lika ivriga. ​

Nu är maskineriet igång. Det är lätt att se likheter till militär drabbning även här. Upp ur skyttegraven och iväg mot fienden.
Den enda i rollbesättningen som bibehåller stoiskt lugn är just Bengt i lifthuset. För hans del gäller skärskådande av dagstidningen, inte skärande svängar. ​​

Och dra åt helvete vad fort det går. Fullt fokus nu. Fram med armarna, parallellt arbete med benen, blicken långt fram. Går hårt på två kanter, pressar laggen till max. Svängradien ligger i Super G-skalan. Lågavlasta på krön eller dra på ett rejält flyg? Äh, det får bli luftburet en bra bit. 

Kicken ut ur nästa sväng är påtaglig. Den där närmast erotiska känslan när skidorna skär som de ska, kickar tillbaka som en häst. Ka-blam. För en dryg timme sedan tjöt larmet och tveksamma ben beordrades upp ur sängen. Kontrasten från sömn och vila, visavi skidor och racetempo är fanimej total. En smått chockartad upplevelse. 

Nu går det för fullt ner mot mörkret vid Åresjön. Rakt under liften vid Årevägen – och det ska erkännas, jag hoppas att nån ser mig. Ser att jag kan, har klippet i åkningen. Vilket för oss till tidigare nämnda måste: Det finns ett visst mått av tvång i detta. Ska du behålla din rang som skidåkare i den lokala hierarkin vill det fan till att du kan bränna av godkända storsvängar på gränsen till din förmåga, just här, just nu. Klarar du det inte? Då går dina aktier neråt ska du se. 

Men just nu skiter jag i det, för åkningen är fenomenal. Underbar, rentav. Ekvationen är enkel och repetitiv. 454 fallhöjdsmeter i maxfart, återhämtning i liften upp. Lite över en timme passerar, lårmusklerna börjar bränna och kaffesuget är nu mer än påtagligt.

Fika... men undvik att att sätta dig direkt till vänster i baren vid första bordet. Om du inte hör hemma där så klart. Foto: Philip Alexandersson

Dags för fas fem: fikat.​ Ok, så du stegar in på Åre Ski Inn, tidigare känt som Olympia-cafét. Personalen kanske känner igen dig, och om så sker – bingo: fler poäng, dina aktier steg just en smula. Här serveras komplett grötfrukost, kaffe och dagens första bilder basuneras ut på Fejan och Instagram. #åttaiåttan går varm. Dina nära, kära samt avlägsna digitalvänner sitter förhoppningsvis just nu och suktar i realtid på pendlarbussen. Själv ler du i mjugg och gläder dig ogenerat åt denna skidåkarlyx. Låt gå för det, för egennyttan är vår starkaste drivkraft, det ska inte förnekas. 

Men du, var fasen har du satt dig? Inte direkt till vänster i baren vid första bordet väl? Då gör du bäst att pallra dig iväg illa kvickt, för här har byns åldermän per oskriven lag sin rättmätiga plats. Herrarna här, och för all del någon enstaka dam, ligger i åldersintervallet norr om 50. De flesta betydligt äldre än så. 

Men låt dig inte luras. Via hundratusentals höjdmeter på lagg har truppen etablerats som byns mesta skidcelebriteter. De har sina rutiner och bör ej störas eller hindras. 

Totalt sett kan fenomenet Åtta i Åttan sammanfattas som beskrivet i denna text med alla dess faser, och det innefattar även nämnda bordsplacering. Så vet hut och gör läxan. Åk Åtta i Åttan. Ofta, hårt och i enlighet med rådande regler. Det kan komma att löna sig på sikt, åtminstone om du bor i Åre. Om inte annat är det förbannat kul.

Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!