Ett livslångt lärande

En skidåkare dör i gnistrande vit snö under en klarblå himmel omgiven av en kuliss av vackra berg.  Söndertrasad efter att ha rutschat i allt för många höjdmeter över hårdpackad snö, is och klippor.

En annan, vars bröstkorg är så komprimerad av lavinkäglan att hon inte mekaniskt kan expandera lungorna för att dra ett nytt andetag, känner hur medvetandet sakta stängs ner till ett bakgrundsbrus av klaustrofobisk panik. 

Enligt Mark Twights sätt att se på det är bergen en arena för mänsklighetens vackraste handling, kampen för överlevnad: “Berg är underbara på vykort och vackra ifrån dalen. Alpinism är ett överlevnadsspel, om du dör eller blir skadad har du förlorat.”

Enligt Andreas Franssons världsbild är bergen främst en arena för andlig utveckling och en möjlighet att inspirera andra. Att gå vidare till andra sidan är en övergång från en livsform till nästa. 

För mig har skidåkningen bara blivit en naturlig del av vardagen. Helt enkelt att åka den bästa möjliga åkningen vid varje givet tillfälle utan att sticka ut nacken allt för mycket. Det viktigaste är att komma hem på kvällen igen.  

Därför tycker jag att det är fantastiskt att du hänger på dig en ballongsäck och sändare, och jag tycker att det är ännu bättre att du övar med prylarna så att du faktiskt kan använda dem om du skulle hamna i ett skarpt läge. 

Men det räcker tyvärr inte. Säkerhet kommer främst från medvetenhet och kunskap. Du måste utbilda dig, fatta medvetna beslut och bygga erfarenhet.

Jag vet inte riktigt var det gick snett, och här pratar jag självklart inte om dig kära läsare – jag pratar om oss alla. Om det var när det blev så lätt att ta sig ut i terrängen med breda skidor att man helt enkelt inte hann reflektera över sitt eget beteende. Eller om det var när den överoptimistiska tropådigsjälv-tidsandan slog igenom, den där folk blir självutnämnda experter trots väldigt svaga meriter och ännu tunnare CV (och nej, några säsonger som bummare är tyvärr inte i närheten för att kvalificeras som erfaren i min värld).

Listan med vänner som har dött eller skadat sig i bergen är alltför lång.  De flesta var eller är människor med gedigen kunskap och erfarenhet. Det räckte inte. Ett felbeslut och de förlorade. 

Men det är inte dem jag pratar om. De var, hur sorgligt det än är, människor som accepterade spelreglerna och fattade medvetna beslut. Trots det är den krassa verkligheten väldigt långt ifrån sociala mediers glamoriserade bild av döden. 

När man står där på begravningen och beklagar sorgen till förkrossade föräldrar, syskon, livspartners eller barn är man väldigt långt från kommentarsfältens tomma floskler. Det spelar ganska liten roll hur mycket de älskade det de gjorde när de dog. Alla närvarande förenas i djupaste smärta av förlust, anhöriga och nära vänner som fullständigt skiter i prestationen och innerligt saknar personen.

De personer jag pratar om är i övrigt fullt fungerande samhällsmedborgare som får för sig att utan kunskap ta med hela familjen på en glaciärtur i Chamonix eller skråa in på en laddad nordsida på valfri skidort med gubbgänget i släptåg, för att inte tala om bummaren med tre säsongers erfarenhet som får för sig att börja öppna de stora åken efter snöfall.  

Jag är den förste att förstå och jag uppmuntrar din längtan efter den rena åkglädjen i opreparerad terräng och den intensiva närvaron som friheten i bergen skänker. 

Men ge dig själv möjligheten att utvecklas. Låt detta bli vintern då du medvetet påbörjar ditt livslånga lärande i bergen. Ge dig tid att bygga erfarenhet och du ska få se hur mycket bättre skidupplevelser du kommer att få.

Jimmy Odén är grundare av skidklädesmärket Elevenate, författare till boken Freeskiing – How To Adapt To The Mountain, internationellt certifierad bergsguide och har guidat i Alperna sedan drygt 15 år tillbaka, och är även examinator för den svenska bergsguideorganisationen SBO. Men framförallt är han make, tvåbarnsfar och en skidkompis. Och vill fortsätta vara det i många år till.