Canazei – Tre farsor vid världens vackraste berg
Tore Meirik sveper ned vid Sella Ronda, tusen höjdmeter ovanför Canazei.

Canazei – Tre farsor vid världens vackraste berg

Går det att kombinera ett megastort skidområde med mysighet? Är det möjligt att bevara en alpregions autenticitet bland 1000 pister och 500 liftar? Och kan en soluppgång göra en dag? Tre pappor reste till Dolomiterna för att undersöka saken.

Vi jagar varandra över en perfekt frusen matta av manchester. Snabbare och snabbare i en tokbrant pist som aldrig verkar ta slut. Runt om oss höjer sig en vägg av granar medan vi som i en malström sugs nedför i en allt mer accelererande hastighet. Vi är fast i Vulcano, en 2,2 kilometer lång, slingrande snöorm och en av vinterns stora nyheter här i Pozza i Fiemme-dalen, en av fyra och en av de 12 byarna som tillsammans utgör Dolomiti Super Ski.

Det är inte svårt att förstå att fartåkarna i det italienska landslaget gärna lägger sina träningsläger här i Dolomiterna i Italiens nordöstra region Trentino-Aldige. Efter flera minuters dundrande genom den svarta pisten ser vårt gäng äntligen målet i dalens botten. Swisch. Min kompis, norske Tore, fräser förbi och lämnar mig och danske Mikkel att göra upp om silver och brons. Pisten Vulcanos perfekt pistade vita lava har tryckt oss 700 fallhöjdsmeter till den lilla sömniga albyn Pozza di Fassa.

Det kanske låter konstigt men jag går igång på berg. Och Dolomiternas ömsom spetsiga, ömsom kurviga toppar som för oss visat sig i kulörer från gräddfärgad nougat till rubinröd sammet gör pistskidåkningen rikare. Speciellt när pisterna är så här bra. Visst gillar vi samtliga i vårt sällskap lössnö och får vi välja så toppturar vi gärna. Samtliga av oss är föräldrar till fartfyllda hjälmfotingar. Just nu och några år framöver är planering och veckoscheman vår lag. Rutiner vår religion. Det är sådana här backar vi satt på våra listor i eldskrift när dagislämningar, storhandlingar och VAB försökt äta upp oss levande. Vi vill till snösäkra platser samtidigt som njutning för gom och kropp är viktigt. Finns naturupplevelser med det där lilla extra går vi igång ännu mer.

Därför har vi alla tre tänkt att de dolomitiska dalarna borde kvala in. Här finns ett pisteldorado placerat mitt bland några av Dolomiternas vackraste berg. Att kompisar dessutom berättat om faktumet att bergen är strösslade med mängder av refugios, italienska bergsrestauranger, där kockarna trollar fram himmelska rätter från det lokala, ladinska köket, är viktigt i sammanhanget.

Dolomiti Super Skis 12 sammanbundna, som förutom på skidor även nås med effektiva skidbusslinjer orter har sinnessjuka 1200 kilometer pist.

Här bland Dolomiternas mäktiga kalkstensklippor har flitiga pistbyggare sedan snart 100 år byggt ut och sammanbundit allt fler av bergskedjans dalar och byar med varandra. Det har gett en imponerande samling backar och liftar. Dolomiti Super Skis 12 sammanbundna, som förutom på skidor även nås med effektiva skidbusslinjer orter har sinnessjuka 1200 kilometer pist. Det blir lätt galna siffror när Super ski-området ska beskrivas.

Just nu servar 464 liftar 907 pister, varav 120 är lika svarta som vår nyligen testade vulkan. I området har 27 kabinbanor anlagts. Det är fler än vad hela Nordens liftpark kan uppbåda. Lite mindre kända orter som Fassadalens Canazei, där vi lagt vår bas denna gång, ligger granne med världsberömda Val Gardena och Cortina d´ Ampezzo. Antagligen skulle vi kunna fräsa runt bland Dolomiternas dalar tills vi blev utlandspensionärer utan att ha behövt åka samma pist due gånger. Spelar storleken roll funderar vi nordbor på i liften upp tillbaka mot Dolomiti Super Skis epicentrum? De stolta norditalienarna här hävdar, liksom flera andra orter, att man har världens största skidområde.

Störst park, bästa offpist eller största skogsskidområde är lockelser från skidorter vi ständigt hör. Till slut, kommer jag, Tore och Mikkel fram till att, det snarare handlar om frågan – var finns snön? Trots alla hundratals pister verkar Super Ski pistörer hinna med. Tack vare höjden, de flesta pister ligger på cirka 1500 meter och uppåt men framför allt, ett snötillverkningssystem som delstaten Trentino lagt ned massor med Euro i de senaste säsongerna har gjort skillnad.

Dessutom har vi tre fäder denna vinter utrustats med en egenskap som enligt historieböckerna var avgörande när Napoleon valde mellan två på ytan lika dugliga generaler. Då fick den jobbet som ansågs ha mest tur med sig i tidigare slag. Vi nordiska snökrigare har nämligen haft extra tur: Vi har anlänt till Fassadalen dagen efter ett kraftigt snöande. Därför spanar vi förutom efter sköna pister, även efter snödrivor så mycket vi kan. Peppen är minst sagt hög i kabinen upp.

Tommaso tipsar. När både köket och språket är lokalt är det extra bra med en ifödd guide.

Den här dagen utforskar vi de södra delarna av det enorma skidsystemet. Från Buffaure i sydväst har vi nått området nedanför Sella Brunech på mäktiga 2428 meter. Och visst har snöstormen levererat. Och som vi snabbt märker, de flesta liftnära pudergömmorna är orörda. Jag har sett fenomenet tidigare på andra lyxpistställen i Alperna, som i Verbier, att de flesta skidåkarna håller sig på de välpreparerade snövägarna.

Det är en win-win. De är glada, vi är sjukt glada. Under ett par härligt fluffiga åk tömmer vi effektivt våra ben på energi innan det är dags för lunch. Vi är högt upp, det är februari men sol, vindskydd och ett par rejäla fällar gör att vi stannar kvar utomhus.

Även maten gör oss glada även om menyn kräver några insatta tips från vår infödde vän och guide Tommaso. För även om vi är i Italien är vi dessutom i en region med ett eget språk. I de omgivande tre dalarna; Val di Fiemme, Val di Fassa, Val Gardena och Val Badia talas nämligen Ladinska av cirka 30 000 människor, vilket gör det till ett av Europas absolut minsta officiella språk. Ladinska, släkt med latinet, används så väl som i skolor, vägskyltar och i lokal press.

Bäst gillar vi ändå mat på ladinska. Det lokala köket märker vi snabbt, har mer släktskap med Norden än med Sicilien. Menyn berättar om rätter med mycket vilt, olika svampar och grönsaker som rädisor och kål. Tack vare att den här delen av Italien tillhört det gamla kejsardömet Österrike-Ungern är knödel vanligt och till viltgrytan blir det polenta för oss istället för pommes.

Nedanför Sella Brunech 2428 meter över havet i Fassadalens södra delar har snöstormen levererat.

Tommaso beställer på sitt språk och får in en soppa baserad på korn. Till kaffet efteråt kan vi välja den lokala desserten, fritelle di mete, äppelpannkakor.
Vår ärrade, bildligt talat, guide, vevar med skeden i sitt kaffe och förklarar sin skada.
– Det hände när jag isklättrade. Skidåkningen här är inte så farlig, säger han leende och något motsägelsefullt när han pekar på de omgivande, spetsiga topparna.
– Vet ni att platsen vi befinner oss på var ett hav tidigare?
Det vet jag faktiskt. De vackra och Unesco-skyddade kalkstensklipporna som nu i fullt dagsljus glöder i guld, var för några hundra miljoner år sedan, botten av ett tropiskt hav. Liksom Gotlands berggrund och raukar är kalkstenen här resterna av fiskar, skaldjur, snäckor och musslor som pressades samman när två kontinentalplattor krockade. Extremt långsamt men otroligt kraftfullt pressades plattornas kanter mot varandra och bildade Dolomiterna.
– Havet syns ännu tydligare när du flyger här ovanför, avrundar Tommaso historielektionen innan det är dags att glida vidare.

Soft lunchstopp a la Italia-style.

Efter ett par härliga lössnörepor med några sköna krascher i det mjuka vita hänger vi trötta och lyckliga över stavarna. Vi spanar österut, lystet mot de enorma åkytorna på den väldiga Marmoladaglaciären. Kan vi åka dit nu, det är ju så nära!
Tommaso blir tyst i några sekunder medan han räknar tyst för själv.
– Det är nio, nej tio liftar till Marmoladas topp härifrån. Det skulle ta oss resten av dagen att bara ta upp. En annan dag, säger han leende och avslutar diskussionen kring våra topptankar.

För till Marmoladas topp vill vi. Även om det då är tidig morgonrevelj och en utgångspunkt från en helt annan dal och by som gäller. De som startar tidigt på morgonen blir rikt belönade. Via en kabin från byn Malga Ciapela kommer du rätt upp på glaciären och toppen Punta Rocca, 3309 meter över havet. För de hugade går det att klättra 34 meter till, och därmed nå Punta Penia och Dolomiternas högsta topp. Sedan väntar belöningen – en 12 kilometer lång pist och imponerande 1900 fallhöjdsmeter.

Systemet Dolomiti Super Ski är så stort att det är svårt att trängas.

Vi avslutar istället dagen med ett par åk från det nog så imponerande Sellamassivet, själva navet i det enorma skidområdet. Nedanför Passo Pordoi hittar vi gott om plats i orörd lössnö. Via långa, svepande röda och blå pister tar vi oss på skidor ända ned till vår bas Canazei och sladdstoppar intill after ski-haket Petit Lili. Tillsammans med Tommaso och några andra nyvunna italienska vänner försöker vi reda ut förhållandet Italien och after ski. Vi får artiga leenden och lokala skidåkaren Alice förklarar.

– Det är nog lite som i Frankrike. After skin är lugnare här, vi njuter av lite bubbel och sol.
Svettig allsång och 90-talshårdrock från ett band i tveksamma kläder och dans på borden kan vi glömma. Kanske lika bra. Pappor med några dagars ledighet ska samla kraft och komma hem utvilade för nattvak och tränade för ensam storhandling en onsdagskväll.

Nå väl. Med ett par iskalla kannor Forst-öl på bordet är vi trots avsaknad av Stairway to heaven ändå i himlen. Väl hemma på hotellet Gran Paradisos låter jag kroppen återuppladdas i hotellets SPA-anläggning. En timme innan stängning är min favorittid när jag bor borta. Stillheten den helt öde bastun med panoramafönster gör gott. När jag sedan ligger på rygg i trädgårdens bubbelbadkar och ser Fassa-dalens taggiga konturer kontrastera mot natthimlen känner jag hur krafterna återvänder.

Canazei har flera bra restauranger. Efter att tidigare en kväll ha testat familjeägda toppkrogen El Pael vill vi den här kvällen göra en topptur till kroghimlen. Med taxi en kvart upp till ett pass och sista biten i en ombyggd pistmaskin med gott om plats för passagerare står vi till slut i det svala mörkret framför restaurangen Fienile Montes entré, effektfullt upplyst av brinnande facklor. Krogens läge är bland det mer spektakulära jag upplevt. Precis där de enorma topparna rundas av i en böj av står vi och spanar uppåt bergssidorna som försvinner i det blåsvarta. Långt, långt däruppe tronar Sassolungo, det långa berget. Kockarna lyckas minst sagt matcha läget. Efter anitpasti och trentinskt bubbel vid en rejäl eldstad på krogens veranda, hittar vi nirvana när rejäla t-bensstekar möter rödvin från den lokala findruvan Teroldego.

Varm after ski. Super-SPA:et QC Therme i Pozza har massor av fina bastu- och badmöjligheter som gör gott för skidsjälar.

På vägen ned för berget har vi fått nya, italienska vänner. Plötsligt fylls hytten av en lika smörig som oemotståndlig italiensk ballad. Jag får lite feeling och efter ariorna tar jag mod i det skumpande terrängfordonet. Italienarna visslar till när jag sjunger inledningen av den enda italienska låt jag kan i alla fall några ord i. När min italienska tryter hjälper resten av besättningen till och i en gladstark version av "Gente di mare" tuffar vi nedåt berget.

En annan morgon tar vi knarrande steg genom ett helt öde Canazei. Klockan har precis passerat sex när vi bromsar in vid den enda öppna liften, byn Penias kabinbana, som tyst skjuter oss rakt upp mellan Fassadalens mörka och frostbitna trädtoppar.

Väl på toppen, 2057 meter höga Passa Fedaia, har allt omkring oss börjat färgats i hundratals toner av blått. Andäktigt spanar vi i dunklet längs dalgången som löper från väst till öst. Vädergudarna är med oss denna morgon; nattens moln har skingrats lagom tills vi står här, stampandes i den knarrande skaren. Kvällen innan var jag inte ensam i vårt gäng om en tveksamhet till att kliva upp så här med ben mörbultade av åtskilliga mil i pisten. För att se en soluppgång. Ski sunset lät då precis så ostigt som det gör och kvalade verkligen in i de glansiga broschyr som brukar finnas i hotellobbys. Nu på plats, och trots ett par minusgrader, börjar jag inse att det här, är nog sjutton värt besväret.

När de första solstrålarna plötsligt börjar måla det ståtliga Sellamassivet i guld bakom oss försvinner alla tvivel. Vi står andäktiga som i en naturens katedral och bara njuter. När molnen ovanför den 3342 meter höga Marmoladaglaciären och Dolomiternas högsta topp, färgas rosa framför oss, tänker jag inte en sekund på värkande vader. Egentligen har vi alla här sett det tusentals gånger tidigare. En sol som återigen visar sig för världen. Så enkelt och så vackert. Strålar som sakta, samtidigt som de ändrar färg, letar sig fram över berg, snö, ljus, is och frusna floder. Trots kylan är det inte många av oss beskådare som vill störa skådespelet framför våra frusna nästippar. Magiskt nog ser jag inte en enda groupie. Eller så är jag så mycket i min bubbla att jag lyckas utestänga dem alla.

När molnen ovanför den 3342 meter höga Marmoladaglaciären och Dolomiternas högsta topp, färgas rosa vid solens uppgång, tänker jag inte en sekund på värkande vader.

Några allt för korta minuter senare är naturshowen över för den här gången och massiven omkring oss badar i ett skirt morgonljus. Även om Dolomiternas fantastiska berg har väckt oss på bästa sätt behöver våra kroppar kaffe. Vi stakar oss bort till den närbelägna refugion för en efterlängtad frukost.

Över ljusa väggplankor och ångande kaffe hänger inramade svartvita fotografier av skidåkande farbröder med breda mustascher och rejäla rep tvärs över kläder i grovt ylle. Skidåkning med hår på bröstet har sedan länge traditioner i Dolomiterna. Och har utvecklats varefter den moderna människan som brukligt är velat utsätta sig för smärta och gärna betala för den. Klassiska, tuffa långloppet Marcialonga, går i mål i Cavalese i granndalen Val di Fiemme, dryga fem mil bort. För den allt större gruppen skidåkare som längtar efter att plåga sina kroppar på smala skidor i tajta kläder går det finfint att skida den klassiska rundan Sella Ronda som skidalpinist varje vinter; 42 obönhörliga kilometer och 2700 höjdmeter med i start i mörker och med pannlampa på huvudet i ett lopp som rundar det vackra Stellamassivet som likt en snöpudrad sockerkaka nu allt mer syns i morgonljuset utanför fönstren.

Mulligt morgonmål.Tack vare närheten till Österrike är strudeln aldrig långt borta i Fassadalen.

Tillsammans med Tommaso är det precis vad vi ska göra idag. Men utan pannlampa, i mystakt och med möjligheten att byta bars och gel mot mer testande av den ladinska kokkonsten.
Dessutom. Efter att ha avslutat frukosten med cappuccino och apfelstrudel i magen, avnjuter vi ännu en fördel med att ha klivit upp i vargtimmen: Tack vare vår tidiga morgon är vi allra först i de manchesterkrattade nedförslöporna som slingrar sig mellan Dolomiti Super Skis oändliga skidsystem.

Dagens första åk är några av de mäktigaste piståk jag upplevt. Nästan ensamma sveper vår grupp fram över dolomitiska löpor med de fantastiska bergssidorna ständigt i förändring tack vare det allt starkare ljuset. Naturen fantastiska förmåga i att visa upp sig i all sin prakt och stillhet en kort stund innan skidcirkusen är igång är extremt fin betalning.
När vi hamnar i skuggan i en sittlift på väg mot Alta Badia-området blir det lite kallt. Då gör sig Dolomiternas lyxliv sig påmint. Efter att vi dragit ned den sexsitsiga soffans huv känner vi värme underifrån. Eluppvärmda sitsar, grazie mille!

Alla ska med. En av Italiens absolut största skidskolor för barn utgår från byarna som ingår i Dolomiti Super Ski.

Alta Badia är mer än varma soffor. Tack vare det ymniga snöandet kan vi sticka in mellan områdets Walt Disney-granar och köra lite skogsåkning. Varje år stannar dessutom den alpina världscupen till just här. I år blir det både storslalom och störtlopp 17-18 december i Gran Risa-pisten som vi susar ned i.
Snön suger och backrestaurangen Rifugio Col Pradat badar i sol när vi sladdstoppar intill juvelbehängda äldre damer och gråsprängda herrar som i äkta sydeuropeisk stil tar en skidsiesta intill sina glänsande Volantlagg. Vårt gäng är halvvägs runt det mäktiga massivet och det känns i ben och mage.
Vi lyckas kapa åt oss ett bord i solen med utsikt över Sellamassivet och blir sedan bara tysta av den magiska naturen som omger oss.

Det är lätt att fastna i solgroparna vid Col Pradat efter en energifylld ladinsk lunch. Vi är långsamma i starten och känner oss som de timjandoftande korvar med knödel som vi nyss satt i oss. Plötsligt är de överallt. Färgglada åkare med den ena fantastiska hjälmprydnaden efter den andra. En av Italiens absolut största skidskolor för barn utgår från byarna som ingår i Dolomiti Super Ski. De meterstora snöälskarna glider vindnabbt i långa, färgglada rader mellan från pisternas trädkantade sidor. Allt medan de tjattrar på glad italienska blandat med ladinska tillrop.
Med ens saknar jag mina egna kottar och gör en notering på min mentala att-göra-lista för livet: "Åka skidor med barnen i Dolomiterna". Punkt.

Dolomiternas vackra toppar ger sitt till stämningen även nere i Fassadalens byar.

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!