Världscupens hårdaste störtlopp
Hans Olsson på den tiden det begav sig. Iklädd kroppsstrumpa.

Världscupens hårdaste störtlopp

Sveriges abdikerade fartkung Hans Olsson beskriver fasorna och farterna i världscupens absolut hårdaste störtlopp. För säkerhets skull petar han Åre som en extra bonus.

Lauberhornrennen, Wengen – Schweiz

Alpernas kraftprov. Jag är ledsen att säga det men om du tror att du någon gång har gått stum av mjölksyra så kan jag berätta för dig att det har du inte. Lauberhornrennen har sedan början av förra seklet tagit knäcken på de starkaste och uthålligaste alpina världsstjärnorna. Vare sig du har syreupptagning som Gunde Svan eller lårmuskler som Magnus Samuelsson så går du inte obemärkt förbi den brutala belastning som din kropp utsätts för här.

Banan börjar med 50 hårda sekunder i djup störtloppsställning och två stycken 40-metershopp. Sedan kommer Hundschopf som skrämmer skiten även ur den modige. Passagen över Minschkante ner till Kernen-S är bara av ren överlevnadskaraktär. Väl igenom så börjar borrandet igen. Farten och trycket ökar när du kör genom Langentrejen och du flyger in i Hanneggschuss som skickar iväg dig nerför berget i kriminella hastigheter, rekordet är på 160 blås.

När du nu bockat av sisådär 800 meters fallhöjd på under två minuter så slår mjölksyran till. Det är som att få en injektion av sirap rakt in i kroppen. Du får tunnelseende och du är så djävulskt stum att du känner dig salongsberusad. Samtidigt går kroppens reaktionsförmåga från elitnivåer till Bingolottopensionärsnivåer. 

De sista 30 sekunderna i Lauberhornrennen handlar om att pressa dig till ditt max. Hur snabb vill du vara? Hur mycket smärta kan du hantera? Hur mycket vill du vinna.

 

Hahnenkamm, Kitzbühel – Österrike

Om det vore en dröm att vinna OS-guld i störtlopp? Absolut, men fick jag välja skulle jag mycket hellre vinna i Kitzbühel! Du kan vinna OS eller VM, ja, vad du vill, men vill du bli kung av den alpina världen finns det bara en tävling som kan ge dig den statusen – Hahnenkammrennen som går på den beryktade Die Streif-pisten är helt enkelt i en liga för sig.

Vad som väntar känns redan i starthuset. Energin är otroligt laddad. Koncentrationen framkallar kallsvettningar och nervositeten lyser med sin närvaro. Inne i starthuset är det alldeles tyst. Ingen säger något onödigt, alla är medvetna om vad du skall utsätta dig för. Du har tränat, du har förberett dig, du har visualiserat vad som komma skall men när du glider fram till startgrinden är det som om du står där ensam och naken framför Moder jord.

Du har skidor vassa som rakblad, en skräddarsydd fartdress gjord av högteknologiska material och när du kastar dig ut ur starten så dröjer det inte många sekunder innan du når farter som den svenska trafikpolisen skulle sätta dig bakom lås och bom för. Om jag ska förklara Hahnenkammrennen kortfattat så skulle det låta så här: Is, slag, hopp, brant, jävligt brant, typ stört brant, snabbt, farligt, oskönt, smärtor, ångest, rädsla och alldeles, alldeles jävla underbart!

Hans Olsson. Foto: Red Bull

Santa Catarina, Bormio – Italien

Om du jobbar som professionell störtloppsåkare så får du uppleva väldigt mycket. En sak som du dock aldrig får njuta av är en fröjdefull jul! Du vet känslan när du måste gå upp på natten för att slå en drill. Du tassar försiktigt i mörkret. Du tror dig veta var dörrar och möbler finns på vägen mot ditt mål men så PANG! smäller du tån i tröskeln och smärtan sprider sig som en elektrisk stöt genom hela kroppen. Sjukt oskönt.

Samma känsla av att tassa runt i mörkret och ha i bakhuvudet att du snart kommer att få djävligt ont i tån, infaller under varje störtloppsåkares jullov. Jag pratar om Santa Catarina, en störtloppstävling i totalt mörker! Här råder ett flatljus som paralyserar kroppens naturliga rörelsemönster. Människans inbyggda försvarssystem går på högvarv, för vem vill attackera något som man inte kan se? 

Ni som läser den här tidningen har ju garanterat upplevt flatljus i backen. Tänk er den känslan, fast upphöjd i 140 km/h och på konstant blåis. Nu tänker du som läser det här säkert "aja, blåis, säkert…" men lyssna på vad jag säger: Det är total jädra blåis på världscupens överlägset oskönaste tävling.

 

Åre – Sverige

En sak tycker jag man ska komma ihåg. När Åres störtlopp byggdes så sågs det som en av världen svåraste backar. Hoppen var gigantiska, kompressionerna var brutala och hastigheten ofattbart hög. Men ju längre tiden gått, desto snällare och snällare har man gjort det. 

2019 är det nu dags igen för ännu ett alpint VM att komma till byn. Hannes Trinkl, vet du vem det är? Han blev världsmästare i störtlopp i St Anton 2001. Numera jobbar han för det Internationella skidförbundet och preparerar störtloppspisterna för världscupen. Sedan han tillträdde för tre år sedan har hoppen återigen gjort sitt intåg på touren och pisterna har blivit isigare än någonsin. Vad Hannes kommer att göra åt Åres klassiska störtlopp, ja, det vågar jag knappt tänka på och ärligt talat är jag ganska nöjd att jag gått i pension med tanke på det.

Jag tror att vi kommer att få se ett av de mest spektakulära störtloppen i världen i Åre 2019. Hopp uppemot 75 meter och kompressioner som får bästaste Svindal att svettas! När Åres störtloppsbacke preppas på "rätt" sätt så blir det rajtantajtan, det kan jag lova!

Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!