Brant terräng är inget som skrämmer Stålnacke. Här repfirning vid Øksehogget i Tamok i Nordnorge. Foto: Tom Grant
Branta vägval med bergsguiden Johanna Stålnacke
Johanna Stålnacke har en alpin meritlista som få andra svenskar kan matcha. Och det var redan innan hon blev bergsguide.
När Johanna Stålnacke var sju år tog hon nyckeln till familjens skoter när pappan låg och sov. Han hade visat henne hur man körde och Johanna tänkte att hon bara skulle dra upp till en liten insjö där man kunde pimpla. Men när den där fiskesjön aldrig dök upp började hon bli rädd och hon insåg att hon var tvungen att vända om. Då fastnade skotern i lössnön utanför spåret och blev fast. Johanna gick tillbaka till stugan till fots.
– Pappa! Förlåt, jag lånade skotern.
Hennes pappa räckte henne en spade och sa åt henne att gå tillbaka till skotern och ordna upp allt själv.
Många år senare, en regntung kväll i januari 2017, sitter vi i Chamonix där Stålnacke bor tillsammans med sin brittisk-amerikanska sambo Tom i en lägenhet på gångavstånd från centrum.
Jag börjar med några frågor för att fylla faktarutan.
Namn?
– Jag har fem namn; Johanna Smilla Margareta Tiensuu Stålnacke. På universitetet i Tromsö envisades de med att använda alla fem i precis alla sammanhang. Jag skickade ett mail och förklarade att de inte behövde använda alla, men fick som svar att de var tvungna att använda elevernas folkbokförda namn.
Är Smilla ett vanligt namn? Jag känner bara igen det från den där boken.
– Johanna och Margareta är från min mormor och farmor. Men när jag var tolv bestämde jag att jag ville ha mitt eget namn. Och då jag fick höra talas om Fröken Smillas känsla för snö fick jag bara en stark känsla att det där, det är mitt namn. Jag ville heta Smilla, och då blev det så.
Har du funderat på att resa världen runt som Smilla Tiensuu istället?
– Då har jag nog gjort något väldigt dumt före det.
Mellan uppväxten i Kiruna och dagens liv i Chamonix har Stålnacke hunnit med att flytta till Stockholm för att gå på artist- och musikgymnasium (där hon i brist på snö började klättra), flytta till Oslo för att satsa på tävlingsklättring (och blev nordisk mästare), flytta tillbaka till Kiruna igen för att testa om det gick att bo där (domen blev att det är fint där men att det inte finns tillräckligt av den typ av natur hon vill leva nära och utvecklas i), samt bott några år i Tromsö där hon gick på universitetet (där hon även klättrade och åkte skidor – mycket).
Hur många liv har du levt egentligen?
– Hahahaha…
Är det någon skillnad på skidåkare och klättrare?
– Ja. Det finns likheter, men klättrare är mycket mer fokuserade på grader och prestation, de kan bli lite lätt insnöade på det. Skidåkare är såklart också fokuserade på prestation, men det finns också mycket mer plats för lek.
Vem av dem är du?
– Jag är bägge delar, men skidåkare in i hjärtat. Jag är väldigt lekfull men kan också snöa in totalt.
Idag delar Johanna sin tid mellan Norge och Alperna, och är halvvägs in i sin bergsguideutbildning.
Du har ju sysslat med en massa olika saker förut, är guidningen för resten av livet?
– Själva guidningen är bara en del av paketet. Det jag hellre säger är att närheten till bergen är en så stor del av mitt liv att jag inte kan se ett liv framför mig utan den.
Varför vill du bli guide?
– Av två anledningar. För det första vill jag vara i den natur som jag älskar och vill kunna ge människor ett äventyr i den miljön. För det andra drivs jag av att kunna bemästra saker, och att känna progression. Att gå utbildningen binder samman all den erfarenhet du har med dig från förut. Så det är ett personligt mål i tillägg till att kunna ta med andra människor ut i bergen.
Var vill du helst jobba?
– I Norge och i Alperna. Jag tror framtiden ligger mer i Norge på grund av klimatförändringarna. Samtidigt är Chamonix speciellt eftersom man kan leva ett guideliv här, utan att resa ihjäl sig.
Dagen efter följer jag med Johanna och ett gäng på fyra andra genom tunneln till Courmayeur. Hon tävlade i alpint som ung och när hon sätter fart kan man direkt se hennes racingbakgrund skina igenom. Samtidigt finns det hela tiden en kontroll där, en känsla av att hon lätt skulle kunna sätta exakt samma sväng hela dagen.
– Min drivkraft är att alltid bli bättre. När jag åker skidor tänker jag alltid på att göra den bästa möjliga svängen, det kommer automatiskt.
Med en bakgrund i både alpint och från storbergsklättring har Stålnacke med sig rejält med erfarenhet in i sitt skidliv i Chamonix. Efter att ha varit här längre perioder de senaste åren, flyttade hon ner på heltid i fjol.
– Jag ser annorlunda på bergen nu än för fem år sedan. Jag ser andra möjligheter som inte fanns där förut i mina ögon. En utomstående kanske inte kan relatera till brantåkning, varken till möjligheterna eller upplevelsen. En utomstående kanske tänker att “Vad håller du på med? Saknar du respekt för livet?” Men de glömmer bort att de ser åkningen från sitt perspektiv. Brantåkaren har ett helt annat perspektiv. För denne kanske det inte handlar om en gigantisk push framåt, utan kanske bara om ett litet steg vidare.
Har din familj accepterat din livsstil och din skidåkning?
– Min familj har alltid varit stolta över mig men ibland haft svårt att helt förstå mina val. Bergsklättring och brant skidåkning är en helt annan värld än den de känner och det har ibland skapat oro. De önskar ju mig allt gott och har aldrig varit anti, men innan jag började på bergsguidesutbildningen var det lite “När ska du ta tag i din utbildning, i det riktiga livet, när ska du börja läsa till läkare?” Nu har de accepterat att Johanna, hon går sin väg och det verkar som att de är mindre bekymrade nu. Det är skönt!
Det handlar om att välja själv. I fjol gjorde Stålnacke ett förstaåk i Chamonix. För henne är den mentala aspekten viktig när hon åker sådana åk.
– När det gäller en brant skidlinje har du två val; du kan placera dig själv där med skidor på fötterna, eller så gör du inte det. Och det valet är det bara du som har ansvar för, det är viktigt att vara ärlig med det. Vill jag verkligen göra det här? Ja eller nej? Och det kan vara svårt. Ibland vill man kunna vilja, även om man inte gör det. Men står man på en 55-graders brant, måste man verkligen vilja ta den där svängen. Och då måste du veta att du klarar av den.
Johanna kör mycket med sin sambo Tom Grant och den svenske brantåkaren Jesper Petersson.
– Det som är viktigt under storbergsåkning med exponering är att du tar dina egna val. Du är ute på din egen resa. Många som har en dålig upplevelse, som upplever något de inte kan hantera, har kanske blivit pushade, inte tagit sina egna val och slutar med att tänka att “Vad i hela världen hände, hur hamnade jag här?”. Det funkar inte när man ska in i riktigt brant terräng.
Har det hänt att du hamnat i situationer som du egentligen inte valt att hamna i?
– Ja, det har skett för att gruppdynamiken har gjort att jag hamnat i lägen där jag känt att “Det här är inte smart”. Men det sker i princip aldrig längre.
Hur tänker du angående riskerna med brantåkning?
– Man kan inte sticka under stol med att det finns risker i bergen, och risk är något man förhåller sig olika till varje dag. Och om man uppskattar att förhållandena är bra nog blir följdfrågan om jag är bra nog. Det är en otroligt fin naturupplevelse att få vara i den miljön och känna att man bemästrar den. Ett äventyr skulle inte vara detsamma om vi tog bort det okända. Det okända kan också kallas för en risk.
Varför är det få som gör samma val som du gör?
– Det är så mycket som man måste förhålla sig till. Säkerhet, lavinfara, exponering, glaciärer … Du måste ha mycket i din mentala ryggsäck för att det ska kännas bra. Det är nog det som stoppar många, det blir helt enkelt för många hjärnspöken. Så för att göra det måste man gilla äventyr. Och man måste vara lite envis.
Och det är du?
– Man får inte ge upp så lätt.
Update 2021. Sedan artikeln skrevs 2018 har Johanna gått färdigt sin utbildning och är numera internationell certifierad bergsguide genom IFMGA/UIAGM.
Johanna Stålnacke
Fullständigt namn Johanna Smilla Margareta Tiensuu Stålnacke
Född 1984 i Kiruna
Bor Chamonix, Frankrike
Civilstatus Sambo med Tom Grant
Utbildning Bachelor i ekonomi från universitetet i Tromsö. Nästan bachelor i webbdesign. IFMGA bergsguide.
Skidmeriter Förstaåk på Blackfriars Peak i Kanada. Förstaåk på sydvästsidan av Aiguille Tricot. Första kvinnliga åkare utför den italienska sydsidan av Aiguille Rochefort. Eugster, Nordsidan på Aiguille du Midi. Gervasutticouloiren på Mont Blanc du Tacul. Nordöstsidan på Les Courtes. Mont Blanc. Västra rännan på Higravtinden på Lofoten i Norge. Mönch sydsida i Schweiz. Östsidan av Punta Vittoria i Alagna i Italien. Med mera.
Klättermeriter Klättrat The Nose i Yosemite i Kalifornien i USA. Nordisk mästare i bouldering 2006.
Text: Henning Reinton • 2018-05-02
Artiklar • Bergsguide • Chamonix • Johanna Stålnacke