Förbjuden skidåkning i Nordkorea, del 1

Förbjuden skidåkning i Nordkorea, del 1

Åka Skidors utsände medarbetare Niclas Sjögren är en av de första västerländska journalister som besökt och faktiskt åkt skidor i nordkoreanska Masik ryong. Det var väldigt nära att han blev den sista.

Text Niclas Sjögren
Foto Felix Oppenheim & William Lascelles

Artikeln publicerades i oktober-numret av Åka Skidor 2017. Bakom texten hittar vi Niclas Sjögren och bilderna står Felix Oppenheim och William Lascelles för. Andra delen av den något annorlunda skidresan hittar du här.

Februari 2016 försökte vi åka till Nordkorea för att åka skidor. Det slutade med att jag slängdes ner i en bunker under Pekings flygplats och satt i timslånga förhör med väldigt stränga poliser. Det hade trasslat till sig med mitt visum till Nordkorea och därmed hade jag vistats illegalt i Kina. In i Nordkorea kom jag alltså inte den gången.

Därför var det med viss skepsis som jag stod i incheckningskön till Air Koryo, ett av europeiska försäkringsbolag icke godkänt flygbolag, med destination Pyongyang i början av 2017. Men denna gång gick det rätt mycket bättre, tack vare en viss justering av sanningen. Journalister, och professionella fotografer, är nämligen bannlysta i världens mest slutna land så jag och fotograf Felix Oppenheim var medvetet lite vaga på just den punkt i visumansökan som behandlade yrke. Jag presenterade mig som turistinformatör, Felix som bildkonstnär, vilket inte är så långt ifrån sanningen eftersom man kan tycka att fotografer är just bildkonstnärer.

Dessutom hade vi haft hjälp av Carl Johan Evers, liftortsentreprenör med Asien lite som specialitet. I inte mindre än fyra år hade han bearbetat nordkoreanska ambassaden i Stockholm och i början av 2017, ganska på pricken ett år efter debaclet med de kinesiska poliserna, stod vi äntligen där på Pyongyangs flygplats, officiellt inbjudna av Nordkoreas skidförbund, med ett par skidfodral och väntade på att våra guider skulle ta oss till Masik ryong, Kim Jong-Uns skrytbygge fem timmar med buss från huvudstaden.

Vår delegation är en brokig blandning skidentusiaster. Det ska visa sig att vi rent officiellt fått inbjudan eftersom vi förväntas vara de bästa alpina tränarna som Västvärlden kan presentera. Felix är kanske inte helt obekant för denna tidnings läsare. Han har dessutom skidlärarexamen. Kerstin Sundberg jobbar med film och är före detta tävlingsåkare i landslaget. Att hon är moster till Kajsa Kling kanske säger en del om de utförsåkargenerna. Fredrik Biehl är liftbyggare. Anton Salminen var, när vi åkte till Nordkorea, tränare på Gällivares skidgymnasium och är i skrivande stund tränare för svenska alpina herrlandslaget. Carl Johan Evers har drivit Kittelfjäll i många år och har skidlärarexamen. Staffan Svensson är arkitekt och har ambition att starta kulturutbyte med ett universitet i Pyongyang. Och så är han givetvis en nyfiken skidåkare trots att han aldrig varit närmare en slalomport än avståndet mellan hans soffa och tv-skärmen. Mina meriter som skidtränare inskränker sig ungefär till "Dalskidan, älskling."

Vi tyckte att vi varit tydliga i kontakterna med Nordkorea. Ideligen betonade vi att vår delegation är ute efter att besöka deras fina skidort och eventuellt starta något kulturellt utbyte våra länder emellan. Men jag anade ändå lite ugglor i mossen, det luktade trots allt lite konstigt om den där inbjudan från nordkoreanska staten. Flera gånger före avresan blev vi tillfrågade om våra meriter som tävlingsåkare och som alpina tränare, och när vi kommer fram till skidorten står det väldigt klart att vår delegation officiellt är en delegation bestående av Sveriges, och världens, kanske absolut bästa alpina skidtränare.

"En nordkoreansk kameraman dokumenterar varje steg vi tar eftersom detta senare ska sändas på nordkoreanska statstelevisionen."

Vi är ju den första delegationen någonsin, av denna typ, från Väst. En delegation som ska ta Nordkorea till den yppersta eliten inom alpin utförsåkning. Och det väldigt snabbt. Och det skämtar man inte bort hur som helst.

Vi tittar besvärat på varandra när vi första skiddagen slussas upp till träningsbacken. Man sätter käpp. Vi ska alltså övervaka ett träningspass och därefter på bästa sätt coacha dessa lovande utförsåkare. Det är en jävla tur att Anton Salminen är med oss. Annars hade jag förmodligen skrivit denna reserapport med mitt eget blod på baksidan av ett löv i ett arbetsläger i Nordkoreas allra mörkaste hörn.

Första dagen tillbringas således i Masik ryongs träningsbacke. Vi tittar på nordkoreanska skidåkare. Alla är väldigt tystlåtna. Ingen av åkarna pratar engelska så all kommunikation sker genom våra guider. Anton instruerar. Guiderna översätter. Nordkoreas handplockade alpina löften lyssnar uppmärksamt och åker noggrant. Det visar sig att skandinavisk utförsåkning tack och lov, ja ni förstår att det är tack och lov på riktigt, har några års försprång på nordkoreansk. Flera av de koreanska åkarna har lustigt nog svenska landslagsfartdräkter från säsongen 2012/2013. Det visar sig att de inte har en aning om att det är landslagsdräkter, ännu mindre svenska. De är givetvis Kinatillverkade kopior.

Att vi överhuvudtaget överlever första skiddagen tackar vi Anton för. Så här i efterhand kan man ju skoja bort det mesta men där och då kändes det som en liten seger att ingen korean avslöjade bluffen med den svenska delegationen och att ingen därmed blev bortförd till arbetsläger redan första dagen. Vi skålar i lokal öl på en ganska ödslig afterski. Vi och två av våra guider.

Stämningen är något förvirrad. Våra guider insisterar på att vi är eller i alla fall ska vara alpina tränare med gedigen erfarenhet hela bunten trots att det bara är Anton som är det. Vi försöker tona ner det hela och lyfta fram vikten av att åka fritt på skidor – en företeelse som är helt obekant i Nordkorea. Skidåkning här är mer en propagandainstitution, dels för att representera fosterlandet i tävling, dels för att visa att "vi är minsann inte sämre än andra jättemoderna länder".

Men vi vill ju ut i det orörda och upptäcka skidortens alla möjligheter. Inte bara stå i en träningsbacke och låtsas kunna bedöma höftvinklar och kantning, för det är det ju bara Anton som kan. Men guiderna ger sig verkligen inte. Vi är där för att träna Nordkoreas up and coming skidåkare. Inget annat. Vi lyder givetvis.

Konversationen är stolpigt absurd.
Jag: Vi kan dela upp oss imorgon. Jag och Felix kan åka lite fritt och kolla in de andra backarna.
Vår guide: Bra idé. Då ses vi i träningsbacken imorgon bitti och så är ni där hela dagen och tränar våra dedikerade koreanska utförsåkare.
Jag (lite mer pådrivande): Men det är kanske bättre om vi kan upptäcka er finfina skidort och sen komma hem till Sverige och berätta om hur fint ni har ordnat det här för skidåkare?
Vår guide (helt oberörd): Mycket bra idé. Då ses vi imorgon bitti i träningsbacken och så är ni där hela dagen och tränar våra dedikerade koreanska utförsåkare.

En förmiddag får vi se museet som visar hur Masik ryong byggdes. Vår guide berättar stolt att det mesta arbetet utfördes för hand. Propagandabilderna visar svettiga arbetare som leende kämpar tillsammans för den Store ledaren och för folkets bästa. Vår guide berättar att skidorten initierades av Kim Jong-Un och att den med militärens hjälp byggdes på rekordtiden 10 månader. Allt för det koreanska folkets bästa. I ett av museets rum stannar vi till lite extra länge. Väggarna är täckta med bilder från när Kim Jong-Un besökte skidorten under byggnationen. Någon bild på den Store ledaren i liften. Någon bild på den Store ledaren bland arbetare. Någon bild där den Store ledaren dikterar något för en general, som intresserat skriver ner allt i ett anteckningsblock. Någon bild där den Store ledaren tittar på en ritning. Och faktiskt en gigantisk karta som exakt, markerat med röda stjärnor, visar var den Store ledaren tittat på utsikten, inspekterat en liftstolpe och kollat in markarbetet.

Vår guide berättar att Kim Jong-Un var så omtänksam om sina undersåtar att han själv först av alla provåkte liften för att ingen annan skulle komma till skada om det visade sig att liften rasade. Nu tror jag i och för sig att flera, rent av ganska många, kommit till skada om det visat sig att liften varit dåligt byggd och den Store ledaren dödsstörtat, men vare sig jag eller guiden går närmare in på det spåret. När den Store ledaren sedan tog sig ner för backen upptäckte han flera ställen där han ytterligare kunde förbättra säkerheten för kommande besökare.

Höjdpunkten på museibesöket är en stol. Men inte vilken stol som helst. Det är en stol som glasats in och den har hedersplatsen på museet. Det är den stol som den Store ledaren satt på när han var på besök under skidortens konstruktion. Chefsguiden förklarar:

- "Vår Store ledare satt faktiskt på denna helt vanliga stol. Ni ser själva, det är en vanlig, enkel stol. Det är så vår Store ledare är, han kan sitta på en helt vanlig enkel stol. Han vill bara det koreanska folkets bästa. Och vår Store ledare satt länge på den här stolen. Mycket länge. Det råder fotoförbud på museet men vi kan givetvis inte låta bli att i smyg fotografera denna fantastiska stol."

Dagarna rullar på. Där står vi och tittar på Anton som tittar på nordkoreaner som åker slalom. Och storslalom. Det blir inte mycket åkt för oss. Anton har ett par övningar som dom aldrig exponerats för och stämningen är tack vare detta relativt god. Men det är nåt som skaver. Ideligen pratar våra guider om Demonstrationstävlingen. Det är som ett mantra. Det är Demonstrationstävlingen hit och det är Demonstrationstävlingen dit. Det är, förstår vi till slut, Demonstrationstävlingen som ska vara själva crescendot på vår delegations besök i Nordkorea. Vi fattar ingenting.
Men när dagen är kommen får vi strikta instruktioner om hur vi ska uppträda. Det kommer nämligen regeringsrepresentanter på besök från Pyongyang och var det inte allvar förut så är det allvar nu. Det visar sig att vi, alla medlemmar i den svenska delegationen, inte ska hjälpa till med nån träning när den ultraviktiga Demonstrationstävlingen ska genomföras. Vi, den svenska delegationen, ska nämligen tävla mot Nordkoreas alpina elit då.

Mastodont-skärmen på cirka 15 gånger 20 meter nere vid dalstationen som i vanliga fall visar operaföreställningar och propagandafilmer, visar nu istället en undercover "turistinformatör" från Sweden som ska åka i slalombanan, storslalombanan och sen *trumvirvel* störtloppet.

Störtloppet. Jag har aldrig åkt en slalomtävling. Jag har aldrig åkt en storslalombana. Och jag har definitivt aldrig, aldrig någonsin funderat på att åka ett störtlopp. I en annan del av Korea hade jag förmodligen bara sagt "ursäkta mig, jag har alpina turskidor, saknar hjälm och kan tyvärr inte delta i er jättefina störtloppstävling". Men så jobbar man inte i Nordkorea. Så jobbar man definitivt inte i Nordkorea.

 

Fortsättning följer...

 

Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!