Intervju med Alaska-slaktaren Angel Collinson
Foto: Teton Gravity Research

Intervju med Alaska-slaktaren Angel Collinson

Hon har dominerat världstouren i friåkning, levererat sekvenser i världsklass i några av de största skidfilmerna som producerats och älskar godis, slangbellor och att åka fort.

Artikeln publicerades i mars-numret av Åka Skidor 2016. 
Text Gabriella Edebo

Scener från Alaska ur skidfilmen Paradise Waits tog internet med storm och hyllningarna fullkomligt vällde in från alla håll och kanter inom skidvärlden. Det var också för den insatsen som hon på Powder Awards i december 2015, som första kvinna någonsin, tilldelades den prestigefyllda utmärkelsen Line of the Winter. Angel Collinson är inte vilken skidåkare som helst, utan en av de absolut hetaste och mest omtalade just nu.

Uttalandet "det bästa kvinnliga Alaska-segmentet någonsin" fick kritik direkt från många håll. Det här håller högre nivå än så och placerar sig utan tvekan bland det bästa som filmats i området någonsin. Alla kategorier medräknade, oavsett könstillhörighet eller typ av plankor under fötterna. Men vägen dit, till Alaska, var lång och allt annat än enkel.

Line of the Year 2015:

Vad rör sig egentligen i huvudet på den friskt skämtande och godisberoende 25-åringen från Utahs mytomspunna Little Cottonwood Canyon? Åka Skidor var nyfikna på vem som gömmer sig bakom spegelglasen och fick tag på henne via Skype hemma i The Collinson Complex. Ett hus som syskonen Angel och Johnny byggt på egen hand, beläget i skidåkardalen ovanför Salt Lake City. Hon beskriver sig själv med ord som goofy (löjlig, galen, tramsig), caring (omtänksam), och spunky (rolig och bekymmerslös med lite attityd) och mumsar under intervjun på blårosa sura hajar med smak av artificiell vattenmelon.

För att lära känna Angel ordentligt börjar vi med att gå tillbaka dit där allt en gång började.

Uppväxt med skidor under fötterna

Endast ett fåtal stapplande pjäxsteg från Snowbirds liftar bodde familjen Collinson i en av anläggningens små personallägenheter. Angel och lillebror Johnny delade fram till tjugo års ålder på ett litet garderobsrum som byggts om och utrustats med en våningssäng. Pappan jobbade i skidpatrullen och med lavinsäkring medan mamma tog på sig ansvaret som lärare för de få bosatta barnen i området under vinterhalvåret, då ohanterliga snömassor begravde vägarna ner till skolan i dalen.

Familjen Collinson på toppen av Mount Baker. Foto: Privat

– Jag har åkt skidor så länge jag kan minnas. Som barn var det bästa jag visste att få åka ut med pappa och sen komma hem och äta mac & cheese. Det är tack vare honom jag har lärt mig mycket om att vistas i berg på ett säkert sätt.

Fantastiska minnen från barndomen finns det gott om och familjen var ofta ute i naturen eller på resande fot. Under tiden i gymnasiet sågs dock den ständigt skidåkande och frånvarande Angel som ett lite udda och märkligt barn.

– Att hålla kontakten med kompisar som inte var skidåkare hade jag svårt för på den tiden. Idag är däremot de flesta av mina närmaste vänner faktiskt inte skidåkare utan snarare konst- och musikintresserade personer. Och så är ju jag och Johnny som bästa vänner, även om vi retades en del med varandra när vi var mindre – eller det gör vi väl fortfarande egentligen.

Somrarna tillbringades i en blå, rostig och ombyggd van från 1979 som fick agera äventyrsbas i flertalet bergsmassiv i västra USA. Föräldrarna och den lite annorlunda livsstilen uppmuntrade till att testa och upptäcka nya saker och de introducerades tidigt till klättring och bestigning av berg.

Vem kunde ana att de här två småttingarna skulle bli två av världens bästa skidåkare? Angel släpar fram lillebror Johnny. Foto: Privat

När Johnny och Angel var fyra respektive sex år gamla tog sig familjen upp till toppen av det tekniskt svåra Mount Rainer i Washington (4 392 meter). Som sjuttonåring blev Johnny den yngsta personen någonsin att bestiga Everest (ett rekord som dock slagits sedan dess) och bockade av alla Seven Summits under samma år.

Från portåkning till avbrutna studier och freeride

Angel satsade på portåkningen istället men efter att som 18-åring precis missat en plats i det alpina landslaget fick det vara nog med isiga banor och raceskidor.

– Jag hade uppnått många av mina mål för säsongen med det var precis så att det inte räckte för att få en plats i landslaget. När jag fick veta att jag blivit tilldelad ett stipendium för akademiska meriter tog jag beslutet att börja på college istället.

Även om Angel alltid varit flitig i skolan och ett tag hade ambitionen att komma in på Harvard så blev studietiden kort. Johnny hade rätt tidigt bytt racingskidorna mot bredare varianter och tävlade numera istället för fullt på juniortouren i friåkning. Han fick Angel att anmäla sig till ett friåkningsevenemang genom att locka med att kunna lyssna på musik under åket och dessutom inte behöva kränga på sig en tajt och kall fartdräkt.

– Han visste precis hur han skulle övertala mig. Jag anmälde mig till en tävling i Revelstoke, satte mig i bilen och körde ensam de 18 timmarna dit från Utah och fick sova på ett hotellrumsgolv hos den enda personen jag kände på plats.

Under den första säsongens fem deltävlingar presterade Angel på topp och slutade som vinnare av Freeskiing World Tours totalsammanställning, den nordamerikanska varianten av Freeride World Tour i Europa innan serierna slogs samman 2013. Säsongen efter var målet att lyckas kvala in för att få köra Verbier Extreme, vilket innebar ett antal transatlantiska resor för att ställa upp på poänggivande tävlingar både på hemmaplan och i Europa. Trots det vann hon totalen för Nordamerikas tour igen, fick starta i Verbier och blev dessutom tvåa i den europeiska serien.

Foto: Adam Clark / Teton Gravity Research

Inför den andra säsongen hoppade Angel av college för att kunna satsa på skidåkningen fullt ut.

– Det tog emot att fatta det beslutet men mina föräldrar backade upp mig och tyckte att skola och plugg kunde vänta. De har alltid varit väldigt uppmuntrande och stöttande, men har också sett till att pusha mig och min bror för att ge oss en chans att uppnå vår fulla potential.

Olyckan i Kirkwood

Angel har levererat
en ansenlig mängd topplaceringar på världstouren i friåkning, men det finns en vinst som prestationsmässigt utmärker sig ordentligt. Året var 2011. Angel och pojkvännen Ryan Hawks befann sig i Kirkwood, Kalifornien för en av deltävlingarna i Freeskiing World Tour som var avgörande för Angels förhoppningar om att ta sig till Verbier.


Tävlingens klasser var uppdelade på två dagar med herrarna först ut. Angel stod på åskådarhyllan och såg sin pojkvän åka den linje som de diskuterat och kommit fram till dagen före. Ryan körde en backflip ut från en av de större klipporna och satte landningen lika säkert som han alltid brukade göra. Men han kom aldrig fram ur snömolnet som yrde upp vid nedslaget.

– Jag fick en obehaglig och dålig känsla i magen direkt. Han rörde sig inte och fick evakueras från berget med helikopter. Ljudet från rotorbladen hördes länge så jag förstod att det var så pass illa att de förde honom hela vägen till sjukhuset i Reno, istället för ett av de mindre i närheten.

Senare kom beskedet om att Ryan låg i medicinskt inducerad koma med flertalet allvarliga skador, orsakade av den sten som legat gömd precis i landningen. Mentala demoner dök upp med oro och rädsla men trots omständigheterna gav sig Angel, då endast 20 år gammal, nästa dag ut på samma berg, och vann.

– Under det dygnet kunde jag inte äta någonting och mådde illa hela tiden, men morgonen efter olyckan insåg jag att vi måste vara tacksamma för det vi har och att det inte gjorde någon nytta att oroa sig över om Ryan skulle bli okej eller inte. Det var ändå helt bortom min kontroll. För att köra ett tävlingsåk krävs ett enormt fokus och om allt du kan tänka på är hur rädd du är, oavsett om det är för berget i sig eller över att förlora en person i din närhet, så kommer du aldrig kunna fokusera på uppgiften. Jag var helt enkelt tvungen att släppa taget om alla negativa känslor.

Direkt efter prisutdelningen skyndade Angel till bilen och körde till sjukhuset där hon möttes av familj och vänner till Ryan som flugit in när beskedet nått dem. Till en början verkade det som att han var på bättringsvägen, men sent under natten gick 25-åriga Flyin' Ryan bort.

– Det var det absolut jobbigaste jag har gått igenom, men också en av de mest lärorika perioderna i livet. Ärligt talat så hjälpte Ryan mig att inse att allt här i världen handlar om perspektiv och hur man väljer att se på saker och ting. Han hade en förmåga att alltid hitta ett bra och positivt synsätt istället för att bli irriterad, upprörd eller arg.

Filma skidåkning i Alaska

Efter ännu en lyckad efterföljande säsong fick Angel ett samtal. Produktionsbolaget Teton Gravity Research (TGR), ett av de mest framstående inom skidfilmsvärlden, undrade om hon var intresserad av att åka med dem till Alaska och medverka i deras nästa projekt, The Dream Factory.

Foto: Adam Clark / Teton Gravity Research

– Jag hade varken filmat eller varit i Alaska förut, men TGR visade verkligen att de trodde på mig och min förmåga. Det kändes overkligt att jag skulle få åka tillsammans med idoler sedan barnsben som Sage Cattabriga-Alosa och Seth Morrison. Mitt första intryck vid ankomst var bara "wow". Det är svårt att beskriva hur massivt Alaska faktiskt är. Hur gigantiskt och vilt det känns. Det finns så många områden där ingen någonsin har varit och man känner sig som en väldigt liten del av något enormt, vackert och imponerande. Det är verkligen en skidåkares dröm, precis som man hört så mycket rykten om.

Debuten i Alaska och filmproduktion innebar en hel del nya lärdomar och intryck med allt från filmprotokoll, linjeval som måste se bra ut på film och att bli avsläppt från helikoptern på en smal bergskam, till tålamod för att vänta in rätt förhållanden. Hon föll också offer för några klassiska rookie-misstag som roade hennes medresenärer med bland annat "hot-miking", då man råkar sända från sin radio vid knäppning av pjäxor eller liknande.

– I Alaska filmar man nästan uteslutande på nordsidor och bara på morgonen eller under eftermiddagen. Det är där och då som ljuset är perfekt, mitt på dagen är det för ljust och kontrasten med skuggor blir för hård för att det ska se bra ut på bild eller film.

Foto: Adam Clark / Teton Gravity Research

Enligt Angel är det absolut svåraste med att filma i Alaska att kontrollera sin sluff, ytsnön som faller med i varje sväng när det är brant.

– Det är otroligt komplext. Man vill ju välja en linje som ser bra och häftig ut på film men man måste också tänka på vart ens sluff kommer att ta vägen. Både ur en säkerhetssynpunkt, för att inte riskera att dras med av ackumulerande massor fallande snö, men också för att få till klipp som ser mer dramatiska ut. Att åka precis framför sluffet har en betydligt högre wow-faktor än en linje där man hela tiden rör sig åt sidan bort från det, men det tar mycket erfarenhet och är lite av en konst att kunna beräkna tajmingen för det hela.

Filma skidåkning på heltid

Efter sin första insats på skidåkningens kanske mest storslagna scen fick Angel frågan om hon ville börja filma med TGR på heltid.

– För mig var det ett helt självklart beslut. Jag älskade att tävla men att få chansen att filma slog allt annat. I Nordamerika är det också lite som att det är först då man anses vara en professionell skidåkare på riktigt, om man "bara" tävlar så ses man generellt lite mer som enbart en duktig åkare.

Att det råder en viss snedfördelning könen emellan kring vilka som ses och hörs mest är Angel, precis som de flesta andra, medveten om. Om hon hade möjligheten att förändra en sak inom skidbranschen så skulle det vara just det.  

– Det skulle vara kul om fler tjejer fick chansen att visa vad de går för på filmduken, men det handlar också om att vi faktiskt utvecklas och är kapabla att leverera något som är värt att visa. Jag har haft turen att åka med öppensinniga människor och grupper där alla har accepterats och utgått från sin egen nivå, som inte har något att göra med om du är tjej eller kille.

 

Med vinnartrofén efter Red Bull Cold Rush 2016. Foto: Bryan Ralph / Red Bull Content Pool

Inför den här vintern har siktet varit inställt på att i första hand utvecklas ytterligare som skidåkare. Fokus kommer däremot inte att ligga på tekniken, den sitter sedan racingtiden och gör att Angel ser stabil och säker ut även om det är vansinnesbrant och överljudshastighet det är frågan om. Istället ska det som hon i nuläget beskriver som ett "icke-existerande" trickförråd ersättas med självförtroende nog att kunna dra en Lincoln (en mer sidoroteradbackflip, reds. anm.) i princip när och var som helst. Förhoppningen är att tillbringa mer tid hemma i Utah för att ha tid och möjlighet att kunna träna ordentligt, men av erfarenhet vet hon att det ofta kommer upp resor, event och annat som gör att hon ändå finner sig flängandes land och rike runt.

– Att bara vara still och inte göra en massa saker hela tiden borde jag också bli bättre på. Det, och att packa, är några av mina svagheter. Väskan blir alltid kaos och nästan lika rörig som det är inne på mitt rum. Men nu har jag precis köpt en ny väska som ser ut som R2D2! Han ska följa med på alla äventyr framöver och kanske kan han göra själva processen med packningen lite roligare. Nu ska jag bara hitta ett par sådana där skor med ett hjul under hälen och blinkande lampor så har jag allt jag kan tänkas behöva inför vintern.

Under en filminspelning i Alaska i april 2016 krashade Angel och slet av sitt korsband. Under hela 2017 rehabbade hon knät och var tillbaka i Alaska redan efter 9 månader. Se vägen tillbaka här:

Håll dig uppdaterad med nyhetsbrevet!
  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!