Vintergration med SK United

Text Elisabet Aagård Foto Linus Meyer

“
Då slog det mig att den alpina sporten är en tragiskt vit sport. Det finns några japaner som åker, men det är allt. Tänk alla förmågor som vi missar och alla som missar att ha kul.“

Försäsong. Inget är gratis. Träningen är tung och kroppen ännu tyngre. Men förväntningarna är skyhöga på vad som ska komma. Ljudet av fotsteg i frostigt gräs och tung andhämtning. Silhuetter i bakljus från strålkastare som överblickar snökanonernas jobb.

Det är mörkt i Hammarbybacken. På ett sätt är det becksvart, men det är samtidigt upplyst med det där karakteristiska gråsa, eller grosa, ljuset som uppstår när ljus från en stad studsar tillbaka från molntäcket.
Det är SK Uniteds första barmarksträning för säsongen, klubbens andra säsong. Gruppen som tränar är lite försäsongskalvig, fnissig och pratig. De verkar ha längtat. Andedräkterna står som moln runt deltagarna där de står och småpratar.

Toya Westberg – enligt egen utsago freestyleprinsessa – och skidtränare, har just lotsat dem genom en uppvärmningsrunda och Jenny Eidolf, före detta förbundskapten för puckellandslaget, tar över. Nu ska alla 24 närvarande knän få en omgång. Det är viktigt med starka knän om man ska åka skidor.

– Egentligen har vi nog haft tankarna på att starta en sådan här klubb på varsitt håll tidigare, säger Toya.

En sådan här klubb är en klubb som gör det möjligt för fler som är sugna på att åka skidor att prova på, än vad en traditionell klubb gör. Men mer om klubbkonstitutionen lite senare. För Toyas del började funderingarna på att starta en ny form av skidklubb när hon, efter många år i Chamonix, kom hem och antog uppgiften som tränare och sportchef i MASK, Mälaröarnas Alpina Skidklubb.

– Och då var det två saker som slog mig. En kväll mellan träningspassen kom ett gäng killar i jeans och täckjackor från Botkyrka och åkte och trillade runt och de hade så jäkla roligt! Till slut var jag tvungen att fråga om det var okej att jag också skrattade. Och då slog det mig att den alpina sporten är en tragiskt vit sport. Det finns några japaner som åker, men det är allt. Tänk alla förmågor som vi missar och alla som missar att ha kul.

Det andra som Toya drabbades av var insikten om vilken ekonomi som krävs för att kunna satsa på skidåkning som sport.

– Det är enorma, astronomiska summor det handlar om.

Ungefär samtidigt odlade Jenny Eidolf tanken på att det finns många som på grund av familjetraditioner som ligger långt från vistelser i fjällen aldrig kommer att komma i kontakt med skidåkning. Det är också många som stängs ute på grund av att de har svårt att få till logistiken kring träningar och tävlingar eller för att de helt enkelt inte har råd.

– Vi har haft en sån enorm glädje av att åka skidor och det har varit en så stor del av våra liv och har gett oss så mycket energi. Vi vill att fler ska få uppleva det och vill dela med oss av den grejen.

Summan av de två tankegångarna blev SK United. En klubb med gratis medlemskap som står för låneutrustning och som har sina träningar förlagda till Hammarbybacken som enkelt går att nå med lokaltrafiken. Ingen av klubbmedlemmarna behöver därmed förlita sig på att en förälder kan skjutsa.

Utrustningen, som är donerad – i nuläget uttjänt uthyrningsutrustning och en drös splitternya POC-hjälmar – finns på plats. Ungdomarna kan åka kommunalt, knata i 10 minuter och börja träna. Alpint. Utan att behöva den ekonomiska och sociala support som vilken annan alpint satsande ungdom måste ha.
Men för att bli en riktig skidklubb krävs medlemmar. Jenny och Toya åkte ut till några fritidsgårdar och berättade om idén. Sedan började de med en prova på-dag. Sextio kom och testade.

– Det blev ett jättegensvar, en otrolig uppslutning till prova på-dagen! Men det vi vill är att de ska få kontinuerlig träning, en kontinuitet och en relation till sporten, säger Jenny.

“Hela min familj är sjukt osportig, de andra 
är mer intresserade av jazz och konst, jag är 
den enda som åker skidor.”

Orden kommer från 13-åriga Milica Grettve Mijovic från Bagarmossen. Innan hon började hade hon provat skidåkning en gång, 
i Kungsberget. Nu är hon en av de ungefär 20 ungdomar mellan tolv och 15 år som regelbundet kommer på träningarna i Hammarbybacken.

– Jag hade nog inte börjat om inte mina kompisar också börjat, det hade nog varit svårt att bara hoppa in i gruppen. Men jag är glad att jag kom hit, säger Milica.

Frida Lindberg, även hon från Bagarmossen, har egentligen åkt skidor sedan hon var liten, i fjällen med familjen. Hon var en av dem som peppade resten att hänga med till Hammarbybacken när hon hörde om möjligheten att börja träna.

– Alla är ju kompisar här i klubben, det är bra häng.

Säsongen 16/17 var SK Uniteds andra säsong. När Åka Skidor hälsade på var de 12 tjejer och killar som tränade. De får ordern “Ner med rumporna!” när de gör armhävningar. Ingen spandex med loggor från lokala sponsorer så långt ögat når här. Mest bylsiga träningsoveraller i bomull. Någon har stickad tröja. Peppet är 100 procent.

Henrik Lambrell, inne på sin andra säsong, vill till exempel börja tävla.

– Egentligen gillar jag allt med att åka skidor. Det är en skön känsla, det är roligt med farten, att åka portar…

Vintern före var familjen till och med i Hassela och åkte. Henrik åkte plötsligt bättre än sin pappa, vilket gav mersmak. Målet är att bli bättre på allt, kunna köra snabbt och bra som…

“Mattias Hargin! Han verkar vara en skön kille och åker snabbt.”

– Det är underbart att viljan finns, säger Toya. Planen är ju att expandera, att bli en riktig klubb. En stor. Tanken är att vi ska dubbla antalet tränande ungdomar i vinter. Men det handlar lite om att vi ska våga. Vi klarar det inte ensamma, vi måste rekrytera fler tränare och så behöver vi mer utrustning och skidkläder.

Enligt Toya behöver den som känner sig hugad att hjälpa till främst ha ett starkt engagemang.

– Man behöver kanske ha en pedagogisk ådra, men framför 
allt en passion för skidåkning. Det är ju totala nybörjare som 
kommer hit.

Något annat som gör att klubben sticker ut ytterligare är den totala demokratin. De tränande ungdomarna har representanter 
i styrelsen. De ska självklart vara med och forma den helt nya klubben, från scratch, forma regler kring hur de i klubben ska vara mot varandra. Ska få lära sig om föreningsliv.

Och expansionen är på gång. Till vintern 17/18 får SK United en egen klubbstuga där de kan förvara all utrustning, så slipper tränarna frakta allt mellan hemmet och backen.

– Kan vi inte köra längre?

Frågan kastas ut i luften, andfått. En efter en kommer ungdomarna rosenkindade tillbaka till samlingspunkten efter en avslutande tur uppför och runt Hammarbybacken. Det var inte så lätt att se utan pannlampa på vägen ner, några har halkat och ramlat, men alla är glada. Jenny stretchar med gänget och kränger lårmuskler och höftböjare medan Toya hämtar ett plakat och tar till orda.

– Jag tänkte avslöja hur mycket vi får i bidrag från McDonalds, säger hon och vänder på plakatet.
– Tjugotusen kronor!
– Tänk om det här blir en legendarisk skidklubb, säger någon. 
Då kan vi säga: “Vi var med först!”

På väg från backen till tvärbanan spånar Jenny och Toya om framtida stordåd. Om hur den här typen av idrottsförening skulle kunna bli en hel rörelse. Hur det kan startas avknoppningar i fjälltrakterna. Hur SK United skulle kunna åka på träningsläger. Pratar om hur träningarna, som tar tid och must, samtidigt ger så oerhört mycket.

Toya sammanfattar:
– Vi är sjukt stolta! Det här är lätt det vettigaste jag har gjort 
i livet.