Världens bästa skidåkning: Alta

Boom. Ännu en lavinsäkringsbomb ekar genom den stilla bergsluften, dess ljudvågor studsar mellan klipporna och ryggarna i Little Cottonwood Canyon i Utah. Jag letar efter ännu mer fart, pressar skenbenen mot pjäxskaften, längs den släta High Traverse i Alta. Spåret är snabbt och leder fram till sidosteppandet som leder till den välladdade östra sidan av ryggen.

Morgonens ljud är snudd på krigslika, men upplevelsen är ingenting i närheten av det. Jag vänder mig om och ser en av mina vänner strax bakom bakändarna på mina skidor. Han hojtar åt mig och vi båda kacklar på om vinterns händelser – en vinter som gick över 500-tumsgränsen (12,7 meter, reds anm) i ackumulerat snöfall.

Vi dyker in i åket och var och en av oss styr mot våra egna små snöfickor i slutet av den öppna bowlen. Snön yr över mina axlar när jag skär in i den nordvända skogen och tar luft på en serie med små airs över runda kullar.

“Det här är puderåkningens heliga mark i Nordamerika”.

---

Det är djupt här, precis som det första året när jag bestämde mig för att spendera en hel månad i Utah, det året som det snöade mer än 700 tum (17,8 meter). Jag gör flera varv till innan jag hittar några andra vänner, och tillsammans prickar vi in öppningen av Keyhole som leder oss över mot grannorten Snowbird. De branta rännorna som slingrar sig genom klippbanden teleporterar oss omedelbart till det vita rummet.

Det är svårt att fånga essensen hos det mysterie som ett perfekt och djupt puderåk är. Att låta snö flyga över din kropp samtidigt som du svänger dig nerför fallinjen, till synes flytande och styrande i en avgrund av vitt i konstant rörelse. Det tysta ögonblick när tiden står stilla.

Och hur existentiellt det må vara, just den upplevelsen är mer än något annat signifikativt för Alta. Den är anledningen till att många människor flyttar hit, eller delar samma gemensamma story där de spenderar en säsong som blir till en livstid. Det här är puderåkningens heliga mark i Nordamerika.

Där snön skapar ett community av likasinnade skidåkare som i sin tur gör Alta så speciellt. Berget, dess folk och vagabonderna som kommer dit – som alla verkligen kan åka skidor men inte har något behov av att berätta för dig hur radikala de är, framkallar en närvaro som jag bara upplevt på en handfull andra platser. Alta är en relik. En skidort som åks större än sin storlek tack vare traverserna som leder till fantastisk terräng i fallinjen. Alta är ett ställe där tiden står stilla och utveckling är långsam att få fäste. Men samtidigt lockar det resenärer som värdesätter att det inte förändras. Och när Wasatchbergen är inne i ett stim av snöfall finns det ingen plats som jag hellre vill vara på.

Senare samma dag, på väg tillbaka med shuttlebussen efter flera varv i Keyhole har min morgon utan ansträngning förvandlats till eftermiddag. Förra säsongen var en djup klassiker och jag tappade tidsuppfattningen tidigt under vintern, och fann mig själv i april undrades vad som hänt. Jag svängde förbi Alta Java (där locals och anställda på skidorten samlas för att dricka kaffe och stämma av läget) innan jag tog några varv till för säkerhets skull.

Jag undrar ofta hur Alta var under sina tidiga dagar. Troligtvis var det ganska likt idag, fast i tiden där vi studsar runt på berget. Det är som att snögudarna placerat Alta i en liten snöglob som varje vinter skakas runt och de lyckliga människor som dedikerat sitt liv åt puderåkning kommer ut och leker.

---

Alta, USA

Bo

Peruvian Lodge

Äta

Lone Star Taqueria

Drick

Du är i Utah…

Åk

Alf’s High Rustler

Info

alta.com

---

Läs mer:

• Världens 17 bästa skidorter enligt Åka Skidor
• Djupt, djupare, Alta – en dag med världens bästa snö

---