Ledare: lavinproblematik

Nyligen gick naturvårdsverket ut med att fyra av tio skidåkare tränar med sin lavinutrustning alldeles för sällan, vartannat år eller 
till och med inte alls. Vilket givetvis är helt horribla siffror, kamraträd-dning är bevisat gång på gång som den allra mest effektiva vägen att rädda liv i lavinolyckor. Så för bövulen, se till att träna med din transceiver, spade och sond så att du har stenkoll på dem och deras funktioner om du någon gång (peppar, peppar) befinner dig i skarpt läge. 
Och allt annat som har med själva sökfasen att göra med för den delen.

Men en formulering i både själva rapporten och i mediabevakningen av den störde mig lite extra, ett ord som vi skidåkare använder alldels för släpphänt utan att veta den egentliga innebörden av; skidåkare som hamnar i en lavin. Eller rättare sagt, jag vänder mig emot ordet hamnar.

För en sak ska vi som skidåkare ha jäkligt klart för oss, vi hamnar inte i laviner som oskyldiga offer i ett större sammanhang som vi inte kan påverka. Tvärtom, det är oftast vi skidåkare själva som utlöser laviner.

Det är vårt eget fel att vi hamnar i en lavin. De kommer extremt sällan rusande längs bergssidorna och sveper med oss ner till botten av sluttningen och begraver oss där. Nej, det är våra egna dåliga beslut och korkade handlingar som gör att laviner löses ut och vi dras med i dem. Sedan vilka beslut och handlingar det handlar om kan vi prata på annan plats i all oändlighet.

“
Det är oftast vi skidåkare själva som utlöser laviner. Det är vårt eget fel.”

Så det är helt enkelt där vi måste ta avstamp, hos oss själva och vårt personliga ansvar – ett ansvar gentemot både sig själv och den grupp som vi åker med just den dagen. Och det ansvaret tas endast genom kunskap, insamling och bearbetning av information samt ett korrekt beteende utifrån de förutsättningar som ges på berget just den dagen. Det tas inte genom att rycka på axlarna och säga att “Jag har sändare, det är lugnt. Släpper det så kör jag bara skiers-right.” och sedan gasa på som vanligt.

Det spelar egentligen ingen roll att du kan leta fram sju begravda offer med hjälp av den analoga signalen från en Ortovox F1 inom tre minuter med förbundna ögon om du inte kan läsa av alla de signaler som indikerar lavinfara på ditt tilltänkta åk.

Visst, att kunna använda sin utrustning är en självklarhet, precis som att regelbundet träna med den. Men den viktigaste utrustningen sitter trots allt mellan dina egna öron, och den behöver kontinuerlig träning och användning för att du eller dina vänner inte ska hamna… förlåt, lösa ut en lavin.

Tobias Liljeroth
Chefredaktör