Klimatsmart topptur med tåg i Norge
Foto: Fredrik Schenholm

Klimatsmart topptur med tåg i Norge

Kan man njuta av puder utan att för den sakens skull bidra till den globala uppvärmningen? Åka Skidors utsända team satte sig på tåget i Göteborg med sikte på den norska västkusten för att ta reda på den saken.

Text Rikard Andreasson Foto Fredrik Schenholm

Artikeln publicerades ursprungligen i Åka Skidors februarinummer 2018.


Det är coolt att du jobbade heldag igår, att vi sov som kungar på nattåget från Oslo och att vi ska gå på topptur om en timme, säger fotografen Fredrik Schenholm medan han ringlar mjukost över sin frukostmacka. Och trots det har vår resa förbrukat mindre än ett hekto koldioxid, fortsätter han.

Vi sitter på stationen i norska Voss och väntar på morgontåget som ska ta oss upp i Raundalen. Under de kommande dagarna ska vi testa att göra en klimatsmart topptursresa genom området söder om Sognefjorden. Vi ska bara åka kollektivt, gå på topptur och njuta av ett mäktigt landskap där 1 500 meter höga toppar stupar rakt ner i smala fjordar.

"Planen är att resa som man gjorde före lågprisflyg och massbilism, då man färdades med stil och då själva resan var en del av äventyret."

För att skidåkningen och upplägget ska fungera är packningen lätt. Förutom topptursutrustning har jag packat med ett par strumpor, en underställströja, ett par kalsonger, ett par lätta terrängskor, en mobilladdare och pocketutgåvan av Torgny Lindgrens roman Pölsan.

Foto: Fredrik Schenholm

En halvtimme senare skramlar tåget in på stationen i Skiple. Den är en av fyra hållplatser i den två mil långa Raundalen där du i princip kan sätta på skidorna vid perrongen. Parallellt med järnvägen går det långsträckta fjällmassivet Raundalsryggen, som ger uppemot 1 000 meter fallhöjd från en handfull nordvända toppar.

Blir det Horndalsnuten i dag, säger konduktören när han hjälper oss att lyfta ner skidorna från tåget. Det kan nog bli svårt med sikten, fortsätter han och nickar upp mot molnen som gömmer vår tänkta topp.

Vi kliver över vägen, sätter på skidorna och glider ner mot Raundalselvi. Efter att ha passerat den medelhavsblå forsen via en bro börjar vi snart att ta höjd längs en slingrande skogsväg. Efter en stund ger täta granar plats för gammal och grov björkskog. När vi passerar Horndalssætern har molnen sänkt sig och stora dunflingor faller trött genom luften.

Smidig anmarsch, en snygg topp och bra åk i flera väderstreck gör Horndalsnuten till det självklara målet för många skidåkare som besöker Raundalen. Så det är med viss sorg vi en timme senare står strax under toppen och blickar in i en utsikt som känns väldigt mycket filbunke. Det enda som hörs är snöflingorna som mjuklandar på våra jackor och tåget mot Oslo som tutar bland molnen 900 höjdmeter under våra fötter.

Vi bestämmer oss för att vända och följer vårt spår ner mot skogen ovanför Horndalssætern. Det finns ingen afterski, vi har ingen bil och det är timmar innan tåget går, så vi ägnar eftermiddagen åt att göra flera åk bland de glesa björkarna ovanför sätern.

När vi senare sitter på bussen mellan Voss och Gudvangen konstaterar vi att den vidlyftiga norska jordbrukspolitiken ger positiva konsekvenser. Den gör att småjordbruken finns kvar och att det i byar som Skiple fortfarande luktar koskit och mjölkmaskinerna pyser. Det i sin tur gör att det finns djur som betar bland björkarna kring fäbodarna och att dessa hagar blir fina skogsåk på vintrarna. Och så länge det bor folk i byarna finns det ofta vettig kollektivtrafik.

Foto: Fredrik Schenholm

Gudvangen ligger längst in i den Unesco-skyddade Nærøy-fjorden och här väntar Kirunas duracellkanin, Per Jonsson. 
Med tiden 5:07 på Vasaloppet och fyra segrar i telemarksklassen vid Scandinavian Big Mountain Championship i Riksgränsen 
behöver vi inte fundera över vem som ska spåra resten av resan – varken upp eller ner.

Vi kliver ombord på elhybridfärjan Vision of the Fjords som mjukt glider ut på den världsberömda fjorden. Vårt nästa mål är Flåm, där det varje år passerar en miljon turister. Genom att resa på våren undviker vi sommarens horder, men kan ändå utnyttja turismens effektiva infrastruktur i form av kommunikationer, restauranger och hotell.

En av anledningarna till massturismen är att Nærøyfjorden ser ut som en fjord ska göra. Likt en spinkig orm slingrar den sig två mil ut mot Aurlandsfjorden, som i sin tur mynnar ut i världens näst längsta fjord, Sognefjorden. Nærøyfjorden är bara 250 meter som smalast och bland 1 500 meter höga stup, vattenfall och skrikande måsar ligger små charmiga gårdar som du bara når med båt.

Men det är inte bara fjordarna som gjort området kring Flåm till en turistmagnet. På kajen i byn börjar Flåmsbana, en tre mil lång järnväg som klättrar upp till Myrdal på 867 meters höjd. Där kan resenärer enkelt byta till tåget mot Bergen och Oslo. 

"Lonely Planet Traveller har utsett Flåmsbana till världens vackraste tågresa och flera av stationerna är intressanta för skidåkare."

Den verkliga pärlan för toppturare är Vatnahalsen, där det även ligger ett hotell.

Foto: Fredrik Schenholm

Foto: Fredrik Schenholm

Foto: Fredrik Schenholm

På förmiddagen dag två befinner vi oss i toppbranten på Ramnanosi, högt ovanför Flåmsbana. Vi jagas av ett lågtryck som enligt prognosen ska ge ökande vind och nederbörd inom ett par timmar. Himlen är mörk och de högsta topparna är redan inkletade i cementgrå moln.

Åt väst hänger toppen av Ramnanosi hotfullt ut över Flåmsdalen, medan sydsidan erbjuder en moderat väg både upp och ner. På kartan ser övre delen av nordsidan ut att bjuda på fin åkning med fjordutsikt, innan det brantar till och även denna sida blir vertikal. Vår plan är att åka en bit ner på nordsidan innan vi bestiger toppen en andra gång för att sedan ta sydsidan tillbaka ner till dalen.

Från toppen kör vi några hundra höjdmeter ner mot fjorden, men det dröjer inte länge innan prognosen hinner ikapp oss. Med stormen i sidan, uppfällda huvor, stapplande steg och blicken i marken hasar vi upp på Ramnanosi en andra gång. Vi hittar en vindskyddad bäckravin på sydsidan och leker i stora svängar tillbaka ner mot Flåmsdalen, 1 400 höjdmeter under våra fötter.

Foto: Fredrik Schenholm

På kvällen sitter vi på mikrobryggeriet Ægir i Flåm. Här har man lyckats kombinera ett turistflörtande vikingatema med riktigt bra mat och deras IPA har blivit utsedd till Norges bästa.

Jag vet inte vad som håller på att hända med klimatet, men de senaste vintrarna har varit helt galna. Ena veckan kommer det en meter snö, men så regnar det veckan därpå och allt blir skit. Temperatursvängningarna känns mycket större nu, säger Per och illustrerar med slingrande armrörelser och en skvalpande öl.

Enligt en forskningsrapport som nyligen publicerades i den vetenskapliga tidskriften The Cryosphere kommer Alperna att ha förlorat 70 procent av sitt årliga snötäcke år 2100. Detta förutsatt att utsläppen av koldioxid fortsätter som idag. Lyckas vi uppnå FN:s klimatmål kommer ändå 30 procent att försvinna innan sekelskiftet.

Precis som i Alperna ser framtiden för många norska skidanläggningar mörk ut. Enligt beräkningar gjorda av Vestlandsforskning och Universitetet i Innsbruck kommer vissa lågliggande skidområden i västra Norge att ha tappat 30-40 procent av dagarna med snö redan 2030. Snösäkra Myrkdalen, som ligger uppe bland fjällen på andra sidan fjorden, kommer enligt samma beräkningar att förlora 20 dagar per säsong under samma tidsperiod.

De skidanläggningar som kommer att överleva är de på hög höjd eller de som kan producera konstsnö, vilket i sig kräver stora mängder vatten och energi. Vi skidåkare kommer att få resa längre för att hitta snö, framför allt om vi gillar offpist och natursnö. Och tänker vi inte nytt kommer dessa resor att ge utsläpp som accelererar snöbristen.

Foto: Fredrik Schenholm

Petter Andersen står i foajen på hotellet i Vatnahalsen, pekar på en karta och förklarar vägen till toppen av fjället Broknosi för några gäster. Det står marknadsansvarig på hans visitkort, men det stripiga håret, det fårade och skäggiga ansiktet tillsammans med ett par stora rosa skidbyxor som en gång varit röda skvallrar skibum.

2015 satt jag och en kompis hemma i Lærdal och kollade på kartan över området kring Vatnahalsen. Vi tog tåget upp från Flåm och hittade fjäll som gjorda för toppturer. Vi åkte hit på helgerna, men träffade aldrig på någon annan på topptursskidor. När vi hörde att hotellet var till salu slog vi till och sedan dess driver vi en vinterverksamhet med fokus på toppturer. På sommaren blir det mountainbike längs Rallarvegen, säger Petter.

En halvtimme senare ser vi de rosa byxorna försvinna över krönet vid järnvägstunneln på det 1 493 meter höga fjället Broknosi. På bergets branta baksida, i Bolledalen, kan det enligt Petter finnas både "pudder og sløsj".

De runda topparna, småbranterna och ravinerna gör att skidåkningen här känns mycket som hemma i Riksgränsen. Fast här är allt i storlek XL, säger Per när vi en stund senare drar av stighudarna på toppen av Broknosi.

Bolledalen visar sig vara ett bra val. Åket inleds med ett rejält brant snöfält som har legat i lä, så snön är skönt mjuk. När det flackar ut efter ett par hundra höjdmeter håller vi höjd längs en bergvägg och tar några snabba skridskoskär upp mot ett krön. Sedan bär det av utför igen, nu längs en storslalomvänlig fjällsida som till slut för oss ner mot en ränna. Den är mer estetisk än svår och den utlovade slushen gör att det går att köra med både stil och fart.

En halvtimme efter att vi lämnat toppen står vi svettiga i vårvärmen nedanför berget och pustar ut.

Foto: Fredrik Schenholm

Den sista morgonen lämnar vi hotellet strax efter sju eftersom Per ska vidare med lunchtåget hem till Oslo. Snön är hård när Petters hund Billy leder oss längs Rallarvegen bort mot Myrdal. När den smala vägen efter en kilometer viker söderut fortsätter vi upp bland de glesa björkarna på Urshovds branta östsida. Den ser svårbestigen ut på håll, men Petter och Billy visar vägen längs en ramp som går upp mellan isfall och klippor.

Vid tusen meters höjd flackar det ut och vi följer bergets nordostrygg upp mot toppen. I skuggan på ryggens baksida hittar vi ett tunt lager lössnö.

Coolt. Om solen bara hinner göra skaren mjuk på östsidan kommer vi att få kallsnö och sorbet på samma åk, säger Fredrik.

En halvtimme senare står vi på den 1 445 meter höga toppen och blickar ut över ett pampigt fjällandskap.

"Solen steker, det är vindstilla och i ett långt svepande panorama kan vi se toppturerna 
vi gjort under resan."

Från Horndalsnuten i Raundalen, via Ramnanosi ovanför Flåm till Broknosi i öst.

Hörni grabbar, mitt tåg går om 45 minuter, så nu börjar jag få bråttom, säger Per på smattrande Kirunadialekt.

Han gör några långa svängar högt ovanför Flåmsdalen innan han försvinner in i solen på Urshovds östsida. Ett litet moln av snörök hänger kvar över hans spår i kallsnön, men nerifrån östsidan hörs inga ljud från skrapande stålkanter. Skaren har blivit mjuk.

Foto: Fredrik Schenholm

Fjorton timmar senare kliver jag och Fredrik av nattbussen från Oslo på Centralstationen i Göteborg. Det är tidig måndagmorgon, taxichaffisarna sover i bilarna och kontoren ovanför trottoaren där vi står kommer att vara helgtomma i några timmar till.

Nu är jag sjukt sliten, säger Fredrik. Men jag tycker att det blev ungefär som vi tänkt oss. Vi har gjort ett rejält helgäventyr i magisk natur, vi har träffat sköna människor och fått bra skidåkning. Och så har vi gjort en klimatsmart resa.

Miljömål

Vi reste 150 mil, varav 115 med tåg. Exakta beräkningar av koldioxidutsläppen är svåra att göra, men det som är mest intressant är att jämföra olika trafikslag. Enligt våra beräkningar, baserade på FN-organets ICAO:s utsläppsmodell och SJ:s Miljökalkyl skulle våra resor ge cirka 12 kilo utsläpp/person. Hade det funnits ett passande kvällståg Oslo-Göteborg hade vi hamnat under tre kilo/person.

Utsläppen från en medelstor bensinbil längs samma rutt hade gett ungefär 90 kilo koldioxid/person. Hade vi flugit tur och retur till Bergen med mellanlandning i Oslo och sedan anslutit till vår rutt, hade vi hamnat på ungefär 220 kilo koldioxid/person.

Målen i Parisavtalet innebär att vi svenskar ska minska våra koldioxidutsläpp från 8 till 2 ton 
per person/år.

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!