Kvitfjell - puder och norska enhörningar
Spoiler alert: skribenten lyckades inte med sitt uppdrag, direkt enhörningskontakt uteblev. Åkningen var däremot sublim. Foto: Vegard Breie

Kvitfjell - puder och norska enhörningar

Enhörningar är sällsamma varelser som sägs husera i djup snö på hög höjd. Åka Skidors mest kycklinggula team tog turen till norska Kvitfjell för att utforska en av Norges mest kända men minst omtalade skidorter – och söka enhörning.

Artikeln publicerades ursprungligen i Åka Skidors januarinummer 2019.

Text Billy Söderin Foto Vegard Breie

I Skåne har man ålagille. Sundsvall har sina tre fåglar på begynnelsebokstaven "ö". Örn, öggla, öndölat. Och i Norge finns enhörningar. Jo, det är visst sant. Fast de är skygga, sällsynta som hönständer och huserar bara på hög höjd. En annan välbevarad hemlighet är enhörningens unika känsla för snö.

De är lite som tryffelhundar, men få förstår sambandet. Än färre får se dem, och det finns såklart fullt rimliga orsaker samt skäl till detta. Man måste för det första ha rätt sorts blick och en kompatibel mental inställning. Den som redan bestämt sig för att enhörningar är fåniga drömdjur kommer aldrig heller att skåda en livs levande.

Dessutom får man inte aktivt söka dem med blicken – då ryggar de undan. Nej, ska du se ett av dessa färggranna fyrfotingar måste du chocka dig själv till den grad att du helt tappar fokus.
Vi har listat ut hur: krascha. Precis så. Dra på en riktig jädra yardsale på exakt rätt höjdkurva, vid rätt temperatur och nära inpå färskt snöfall. Snurrar du bara rätt, alltså glatt förvånad över att plötsligt övergått till tumlande rotationer, är det då ganska säkert att du får skåda äkta norsk enhörning.

På grund av svår motverkande gravitation krävdes full attack för att ens nå slutmålet. Foto: Vegard Breie

Vi hade väl hunnit ungefär till gränsen mellan Hedmark Fylke och Oppland Fylke. Passerat Frekmyr för en timme sedan. Vägen rundar en sjö med det klart suspekta namnet Langrumpa.
The Unicorn Chaser börjar plötsligt hosta. Det går märkbart trögt, och har så gjort en tid. Det känns en smula onaturligt. Visst, det blåser. Jadå, det snöar kraftigt. Men ändå.

Något i den upplevda verkligheten är en liten aning skevt. Vad är det vi kämpar mot här egentligen? Troll? Är det bergakungens magneter som sakta drar oss neråt? Ett kort stopp på ett av många krön känns nästan olustigt. Det kompakta mörkret. Vinden. Kraften som på något sätt känns vilja bromsa oss, få oss att vända. Eller gå under.
Det tyder på motsatsen – vi är helt klart på rätt spår. Så resan går vidare. Kort sikt, full närvaro. Det får bära eller brista. Om inte annat måste vi nå hotellet och söka vettig föda. Bensinmackskorv och dito kaffe i Norge är tusan inget att leka med, inte ens om svältdöden är nära.

Klockan närmar sig midnatt. Färden tar oss sakta uppåt längs brant, krokig väg med höga snövallar. Svagt glödande ljus från enstaka bondgårdar utgör riktmärken. I övrigt är det kolsvart, utom i skenet från The Unicorn Chasers kraftiga LED-ramp. Total whiteout i färdriktningen. Snön faller inte, den attackerar. Det hela är förvirrande och nån slags psykos känns nära förestående.
GPS-funktionen i den annars så smarta telefon vi navigerat efter verkar inte heller ha fullt grepp om tillvaron. Vi kör fel, får vända neråt berget och testa annan väg. Ska det verkligen vara så här krokigt? Så smalt och brant?

Vägar till kraftigt hyllade, marknadsförda och annars erkända skidorter brukar vara därefter: självsäkert breda med hälsande jätteskyltar. Så icke här. Kvitfjell verkar vilja gömma sig. Och stämmer vad vi fått veta via rykten är det egentligen logiskt. De vill såklart ha allt gött för sig själva, norrmännen. Det är å andra sidan inget nytt.

Ännu en lång natt i labbet avklarad. Resan föregicks av tunga, vetenskapliga studier gällande enhörningens levnadsmönster i fjällnära terräng. Foto: Vegard Breie

2012 kunde hen i Svenska Dagbladet läsa artikeln "Norges hemliga skidorter". Hemsedal, Trysil, Geilo samt Kvitfjell vidrörs. Rubriken är visserligen uppenbar, men det gäller att vara uppmärksam och läsa mellan raderna. Författaren Eivind Eidslott uttalar sig i texten: "Det finns många hemligheter runt omkring i Norge". Så säger han, upphovsmannen till åtskilliga böcker på temat skidor i Norge.

Vad Eidslott avser är inte bara svårfunna skidorter. Nej, Eidslott är också med all säkerhet förtrolig med de norska enhörningarna och deras snömagi. Vadan annars allt detta hemlighetsmakeri?

Vi kommer fram till slut, fast kör ånyo fel precis vid målet runt midnatt. Hittar till den stuga vi anvisats – tror vi – och spenderar nästföljande timme med att skotta undan närmare meterdjup nysnö.

Framme vid dörren, 20-talet meter senare, uppenbaras att nyckel samt lås inte har något alls gemensamt. Nähä. Den andra dörren då. Skotta, skotta, skotta. Nyckel mot nästa lås: kompabilitet noll. Vad fan nu då?
Vi ringer vår kontaktperson och frågar lite lagom milt vad som menas med detta: siffrorna på stugan stämmer med de anvisningar vi fått, så även vägbeskrivningen. Svaret ligger helt i paritet med övriga rökridåer för resan. Det visar sig att stugbyn har två vägar med identiska namn, samt stugor som fått andra nummer i bokningssystemet än de som faktiskt står på själva bostaden. Smart. Listigt. Verkligen.

Nej, det här är inte vår luxuösa stuga. Norrmännen trollade oss. Vi skottade helt och hållet förgäves. Foto: Vegard Breie

Ljuset runt oss skiftar regnbågslikt när vi kommer upp med Kvitfjell Express. Det drar från vitt till ljusrosa toner och vidare över mot rött när vi närmar oss skogen till vänster om Övre Olympiabacken.

Allt är fortsatt förvirrande. Träden tycks nästan sjunga för oss, men är det inbjudande toner? Eller snarare hotfullt? Någonstans mitt emellan. Hela liftsystemet förefaller bevakande. Andra snöjägare lyser med sin totala frånvaro. Faktum är att det är folktomt.
Det mesta är nybyggt, ganska vackert, och samtidigt väldigt ödsligt. Lite som att röra sig i en filmatiserad novell av Stephen King, bara utan skräckmusiken. Nåväl. Vi tar mod till oss och styr spetsarna ut bland träden.

Ljudlöst. Allt är kallt och fluffigt. The hunt is on. Det känns i märgen. De är nära nu, enhörningarna. Rätt miljö, rätt snö och stämning.

Fläskiga skidor, kall snö och flera dimensioner av glädje. Foto: Vegard Breie

Vi åker fort, fast rör oss med viss andakt, undertecknad samt medföljande specialist Alexander Grimschöld. Densamme är digital vagabond, brädåkare samt semiprofessionell enhörningsjägare. Det första är obegripligt som yrke, det andra förenat med viss social skam och det tredje lika sällsynt som sällsamt. Fast han är en trevlig typ, aningen lågmäld och fruktansvärt snabb på snö.
Det är också tre lämpliga drag för enhörningsjägare, överlag. Det gäller nämligen att lura de ljusskygga jävlarna. Utstråla lugn och karma som invaggar dem i trygghet. Känn in vibrationerna, låt enhörningens energier leda dig fram till snön där den är som lättast, djupast.
Guidad till rätt plats kan du gott nöja dig så – eller slå på en vurpa så oplanerad att du i ren chock gluttar åt sidan. Då kan du, i enlighet med vad som redan vidrörts ovan, också ha turen att få se livs levande, norsk enhörning i ditt periferiseende.

Å andra sidan, är dina erfarenheter av vilda bestar begränsad till kontakt i portionsstorlek på tallrik gör du klokast i att fortsätta så. Ät du din biff och fresta inte ödet. Enhörningsjakt är inget för novisen. Det låter sig inte göras utan att succesivt växa ikapp med uppgiften. Börja därför smått. Bekanta dig med en ekorre, hälsa på en mård. Invänta nästa lämmelvinter och möt dem öga mot öga. Det blir bäst så.

Grimschöld attackerar terrängen i jakt på den perfekta, oplanerade kraschen. Foto: Vegard Breie

Jag ser honom försvinna över ett krön, huvudet före. Ett vitt moln samt de välbekanta dova dunsarna med täta intervaller. Lyckades han möjligen? Grimschöld skulle dra på en raggarvolt, rakt mellan träden. Egentligen ingen överdrivet märkvärdig manöver, men brädan skar fast precis före uthoppet. Det såg närmast perfekt ut, en totalt oväntad krasch.
Pulsen stiger, jag tar fart och följer efter. Hoppar ut och ser honom sitta tjugotalet meter nedanför landningen. Skägget mättat med snö, och mitt i plytet ett saligt leende.

Jag såg en, är allt han säger. Avundsjuka blandas med eufori. Ryktena besannas och ännu en tung punkt på livets bucket list kan kryssas av. Åtminstone för Alexander, själv kan jag bara avundas i kölvattnet.

The Unicorn Chaser är för ändamålet specialdesignad, modifierad, förstärkt och rustad. Lite som Titanic, fast utan att skeppet sjunker vid iskontakt. Foto: Vegard Breie

Fyra dagar senare rullar The Unicorn Chaser ned för berget igen. Det upplevda motståndet är som bortblåst. Med oss hem har vi färska minnen av kall snö, bastanta träd och en nyvunnen respekt för andra dimensioner än de fyra vanligen erkända.
 
Tiden är helt klart flerdimensionell, snarare än linjär. Och så har vi det här med synen. Det mänskliga ögats maximala synfält horisontellt är bra precis 180 grader. Vetenskapen säger ytterligare att "det perifera synfältet registrerar och reagerar på rörelse och lockar blicken till de saker som rör sig i blickomfånget. Denna registreringsförmåga fungerar bra, om endast ett rörligt objekt uppträder inom det totala synfältet".

Precis så, ytterligare bevis för enhörningens existens samt hur den ska hittas. Det gäller bara att se verkligheten på rätt sätt, och Kvitfjell är helt avgjort rätt plats.

Kvitfjell ståtar med magnifika hotell, luxösa stugor och oväntat internationell personal. Foto: Vegard Breie

"Kvitfjell verkar vilja gömma sig. Och stämmer vad vi fått veta via rykten är det egentligen logiskt." Foto: Vegard Breie

Afterski på Koia är ett absolut måste. Lokalen är liten men taket sitter så att säga högt upp i stratosfären. Foto: Vegard Breie

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!