Resultat från koridningen i Hemavan
Foto: Maja Matslofva

Resultat från koridningen i Hemavan

Världens trevligaste friåkningstävling är avslutad för denna gång och både stämning, nivå på åkning och antalet rödbrända näsor var bättre än någonsin.

"Den här veckan var helt klart den bästa i Ride the Cows historia." - Johan Edström, starter och medhjälpare sedan år ett.

Ride the Cow är en friåkningstävling som funnits i tolv år och redan från starten har det handlat om go stämning och att deltagarna ska få ha riktigt kul, snarare än blodigt allvar prestige. Överlag så känns det verkligen som att folk är här för att ha kul och inte för att vinna. Men nivån på åkningen, den var ändå skyhög.

"Det är ju otroligt vilken stämning det är här. Och vilken nivå på åkning det varit." - citat direkt från en av domarna.

Spontana reaktioner från veckan som var: kul, bajsnödigt (bokstavligt talat), tur med vädret, kul (ja igen). En lite mer ingående sammanfattning av veckan kan du läsa vidare om här nedan.

Foto: Maja Matslofva

RTC Camp, måndag till onsdag.

En satsning som pågått i fem år för att sänka trösklarna för förstagångstävlande, eller för vem som helst egentligen som vill spendera hela veckan uppe i Hemavans riktiga fjäll. Under tre dagar tränade vi på att reka kortare åk nerifrån, för att sedan gå upp flera gånger och hitta rätt väg ner, med bra flyt och successivt våga hoppa större och åka fortare. En natt spenderade vi traditionsenligt i Viterskalsstugan där STFs fjällvärdar serverade frasiga våfflor och riktigt god mat, för att sedan utforska områden lite längre ifrån liftar och civilisation.

Foto: Maja Matslofva

Allt detta under ledning av en kunglig hovleverantör av fjällupplevelser i området vid namn Johan Edström, pedagogikens förfader och skidlärarexaminator Dick Matslofva och så var vi två coacher som gjorde vårt bästa att bidra med lite användbar erfarenhet inom just temat friåkningstävling. Både Lovisa Rosengren, känd från Salomon TVs Dream Trip-avsnitt till Kashmir för nåt år sedan, och jag själv började våra "karriärer" inom friåkningen just här på Ride the Cow 2014, och vi var med som deltagare på det första campet som arrangerades för fem år sedan. Och nu är vi med på andra sidan av roddandet istället och får vara en del av det härligaste teamet av volontärer och eldsjälar vi någonsin beskådat, hur klyschigt det än må låta. Fina toppturer, blåsigt men soligt väder, hemrökt renkött, hopp över dass (även det en tradition nu, oavsett hur platt landningen är) och lite skavsår sammanfattar dagarna väl.

Foto: Maja Matslofva

Tävlingsdag 1

Lite luriga snölager på den mer nordvända sidan av Kobåset gjorde att Naturvårdsverkets lokala lavintekniker och tävlingens säkerhetsansvariga uteslöt den sidan helt som ett alternativ för tävling. För den som tvivlade på det beslutet fanns en 130 meter bred och upp till 2,5 meter djup brottkant med tillhörande lavinkägla som lossnat lite för enkelt vid sprängning att referera till.

Det hela ledde i alla fall till att den första dagens tävlingsface blev ett som bara använts en gång innan. Snön var dock en aning utmanande, för att uttrycka det försiktigt. Vindpåverkat och riktigt stenhård och skrovlig tvättbräda på toppen, tänk 30 centimeter hög sastrugi på snedden i åklinjen. Sen någon isfläck här och var på det och kartongigt med bristande skare i botten.

"Snöförhållandena i torsdags var tragiska. Det värsta svenska fjällen kan erbjuda." - kommentar från en av domarna Pontus Lindahl Rosén.

Men åkning blev det ändå och solen sken, det var vindstilla och det droppades stora vinddrivor, klippor och stomparbenen var aktiverade hos de flesta åkarna. Och stämningen var som sagt på topp, trots utmanande snö och det faktum att startlistan i år var lite kortare än vanligt.

Foto: Maja Matslofva

Tävlingsdag 2

Mycket bajsnödighet var utspritt på fjället idag. Både funktionärer, domare och åkare vittnade om ett desperat behov av att lätta på trycket innan det skulle åkas på ett av de brantaste åken inne i kobåset. Skidplockar-Dick däremot kunde nöjt berätta att det lilla kan åt av sin kända "kanelbullegröt" till frukost hade förångats medan han satt på och jäste i solen på start, i väntan på att hämta prylar som åkare spridit ut över berget efter mindre lyckade åk.

Dagen bjöd däremot på främst väldigt lyckade åk, och med stor variation dessutom. Det var första gången som "Alaskafacet", beläget aningen längre in i Kobåset, fick äran att vara arena för tävlingen. Är det så brant som det ser ut? Eller ännu brantare? Är det blankis, bristande skare eller mjukt? Hur gigantisk är den där klippan egentligen och går det ens att hitta dit? Det fanns lika många frågetecken som det fanns rödbrända näsor vid dagens slut, och spänningen under rekningen och inför start fick den varma fjälluften att vibrera.

Men facet visade sig vara ett av de roligaste i koridningens historia och snön var sådär perfekt mjuk att svänga i och för landningar från stora flyg. Nere i mål var det bara glada miner och någon enstaka besviken kommentar att man borde vågat mer, åkt snabbare och hoppat större nu när det var så bra snö.

Foto: Maja Matslofva

Lördag - afterski och bankett

Eftersom båda tävlingsdagarna kunde genomföras under torsdag och fredag med perfekt väder så blev reservdagen fritt fram för fri lek. Uppföljt av utomhusafterski vid Folkes Fjällcafé vid botten av Kungsliften där Trainspotters och Chefen från Random Bastards bjöd på underhållning.

Inför prisutdelningen innan banketten var spänningen olidlig, och framförallt i damernas skidklass var det tajt i toppen och ingen visste vem som skulle få kliva högst upp på pallen. Efter utdelning av priser och vargtass var det dags för banketten, med tillhörande tal, fantastisk mat serverad av Nannas på Solkatten och ännu mer go stämning. Och tillslut lyckades någon hitta åt en racklig gitarr så Dick kunde kliva upp på borden och sjunga indianlåtar med allsång.

Därefter avslutades kvällen med filmvisning och riktigt bra röj på baren "Stockis" till musik återigen framfört av Random Bastards. Filmen i vanlig ordning skapad av dunderduon Julius Aspman och Rickard Croy kommer upp på nätet inom kort och bjuder på snudd på tolv minuter som sammanfattar dagarna på bästa möjliga sätt. Nu när de hade en dag extra än de brukar att klippa ihop filmen så såg de till att använda tiden på bästa sätt med att använda så mycket av det inspelade guldet som det bara någonsin var möjligt.

Foto: Maja Matslofva

Som relativt insatt och opartisk, men ändå jäkligt partiskt efter att ha inlett min egen friåkarkarriär just här för sex år sedan och därefter återvänt varje år, vågar jag påstå att det här tamejfan är världens bästa friåkningstävling.

Resultat:

RAM Mount RTC Award
Årets rookie-pris tilldelas till två laddhattar som tyvärr inte stod på benen båda dagarna, men som ändå imponerade starkt på domarna med sin ösiga åkstil och i övrigt grymma åk. På damsidan gick priset till campdeltagaren Sonia Li som körde sin allra första tävling med plattan i mattan hela vägen från start till mål och brände ner med super-g svängar utan ens en gnutta tvekan.
Herrarnas motsvarighet heter Filip Berggren som med två kreativa åk och variationer på klippdropp som ingen annan körde, men tyvärr kraschade första dagen.

Snowboard dam
1. Emelie Boman
2. Caroline Kihlström
3. Julia Örtegren



Snowboard herr

1. Rickard Croy

2. Arvid Hedin

3. Jan Hurka



Skidor dam

1. Frida Lindgren

2. Ida Sivander

3. Ronja Stenhöös



Skidor herr
1. Edvin Olsson

2. Anton Magnusson

3. Alex Öhman

10-års jubileum
Gustav Corin har varit med och kört tävlingen vartenda år under ett decennium. För att uppmärksamma detta fick han en åtråvärd hemslöjdad skärbräda med RTC-brännmärke som endast finns i ett fåtal exemplar.

Hela resultatlistan hittar du här.

Åh vad ni missat, alla ni som hänger kvar i Alperna! (eller av andra anledningar inte var här).
#vågavägraverbier

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!