Låktatjåkko - Fjällvärldens bästa våffla och toppturer i världsklass
Full vinter vid Låkta i mitten av april. Foto: Mattias Fredriksson

Låktatjåkko - Fjällvärldens bästa våffla och toppturer i världsklass

Låktatjåkko är inte bara Sveriges högst belägna fjällstation, det är även en perfekt bas för toppturer i en spektakulär terräng med långa åk.

Vi färdas som i ett mjölkpaket. Det blåser, snöar och yr om vartannat när bandvagnen kuskar uppför fjället. Endast de röda ledkorsen ger en fingervisning om vilken väg bandvagnen ska följa. Det skumpar lite i passagerarkabinen men chauffören kör sin maskin med van hand i den till synes ändlösa terrängen. Efter 45 minuter genom det ganska platta fjällandskapet skymtar vi Låktatjåkkostugan, en svart träkåk omgiven av enorma snömängder på en platå 1 228 meter över havet, Sveriges högst belägna fjällstation.

Låkta ligger nio kilometer från Björkliden mellan fjälltopparna Loktacohkka (1 404 meter) och Bajip Gohpácohkka (1 410 meter), mitt ute i den lappländska vildmarken. Ändå finns här en restaurang av hög klass, Sveriges högst belägna bar, bastu, 18 sovplatser och många andra bekvämligheter. Men framförallt finns här en otroligt genuin fjällkänsla.

Micke af Ekenstam, Johan Jonsson och Marcus Caston på väg in i stugvärmen efter ett magiskt åk vid Låktatjåkko fjällstation. Foto: Mattias Fredriksson

För att skaka av resdammet tar vi en liten tur upp till Loktacohkka, precis ovanför stationen efter att vi installerat oss i våra rum. Det är bara 200 höjdmeter, men i det rådande ovädret blir det alldeles perfekt och vi får ändå fina svängar ner till stugan i nysnön. Den korta turen gör också att vi känner oss lite mer förtjänta av en våffla till eftermiddagsfikan. Vår amerikanske vän Marcus Caston tror inte sina ögon när vi beskriver den speciella våffelmenyn och givetvis lär han sig snabbt innebörden av ordet fika.

Efter våfflor, kaffe och avkoppling blir det bastubad och rena kläder innan vi tar plats i Sveriges högst belägna bar. En kall öl i denna rustika miljö medan stormen viner utanför fönstret känns helt perfekt. Platschefen Ulrika Erwander kommer in och samlar ihop gästerna för ett litet välkomsttal som också inkluderar en intressant lektion om hur fjällstationen byggdes och områdets historia.

Antagligen Sveriges bästa våffla. Foto: Mattias Fredriksson

Precis som för många av platserna i närheten började historien om området kring Björkliden och Låktatjåkka när man hittade järnmalm i Kiruna och Gällivare i slutet av 1800-talet. Innan dess var området väster om Kiruna och bort till den norska gränsen total vildmark och få människor rörde sig i trakterna.

För att kunna frakta järnmalmen från gruvorna till den isfria utskeppningshamnen i Narvik beslutade man att bygga en järnväg genom fjällvärlden. 1898 satte man spaden i marken och fyra år senare stod Ofotbanan klar.

Järnvägen innebar en enorm utveckling för hela regionen, inte minst för möjligheterna att utforska fjällvärlden runt den. Stationsbyggnader och temporära bostäder för rallarna byggdes längs järnvägen och snart började människor utforska fjällen på sydsidan om den.

Foto: Mattias Fredriksson

Redan 1909 byggdes en ingenjörsbostad i Björkliden på grunden av en gammal rallarbarack som fick namnet Gammelgården. 1926 köpte SJ:s Vilohemsförening byggnaden och byggde ut den vilket blev startskottet för Björkliden som turistort.

Det blev populärt att vandra och gå på skidor mellan tågstationen Låkta anhalt via Låktatjåkka och vidare ner till Björkliden. Turen över fjället är ganska lång vilket gjorde att idéen föddes att bygga ett vindskydd eftersom det ofta var dåligt väder vid passet. SJ:s distriktschef i Luleå, Birger Valentin, var initiativtagare till Låktatjåkkostugan. Han älskade fjällen kring Björkliden och gick fjällturer, både till fots och skidor, så ofta han kunde.

Låktatjåkkos starka kvinnor: Johanna Dahlqvist, Ulrika Erwander och Katarina Sundén. Foto: Mattias Fredriksson

Ulrika Erwander från Lund har jobbat fyra vintrar och en sommar på Låktatjåkko fjällstation. Under merparten av året studerar hon till biolog vid Göteborgs universitetet och kom med skolan till Björkliden för en kurs i fjällfloristik 2013. Året efter sökte hon jobb i Björkliden, men blev istället erbjuden att jobba på Låkta.  

Jag ville åka mer skidor så att jobba här uppe är perfekt. Här är skidåkningen precis utanför dörren. I år har vi infört raster under dagarna och då sticker vi ut så fort vi kan. Det är sjukt lyxigt och ger en massa energi, säger Ulrika som beskriver hur hon brukar göra några varv i den klassiska Pumphusbacken intill fjällstationen eller turer upp till Loktacohkka så fort hon har rast.

Ulrika och hennes kollegor Johanna Dahlqvist och Katarina Sundén jobbar sju dagar i veckan och då är det 14 timmars skift med fullt ställ. Efter det följer sju lediga dagar för att hinna vila upp sig och hinna njuta av fjällen.

– Då bor vi i Björkliden och åker mycket skidor där och i Gränsen. Ibland åker vi till Norge och turar också.

Foto: Mattias Fredriksson

Nästa dag vaknar vi till ett kraftigt snöfall och konstaterar att det måste ha kommit närmare 40 centimeter under natten. Inspirerade av tjejerna på fjällstationen sticker vi ut för ett par snabba åk i Pumphusbacken precis efter frukost. Spåret är lagt, platschefen Ulrika är redan ute och matar av åk efter åk. Vi ser, och hör, henne njuta av det lätta pudret när vi knatar upp till vårt första åk. Det är bara ett par hundra höjdmeter att gå upp till Bajip Gohpacohkka där vi startar åket och snön är fjäderlätt så det går snabbt att gå. Inte minst när snöförhållandena är så här bra.

Det är en overklig känsla som sprider sig i kroppen när jag droppar in för det första åket. Den fjäderlätta snön har inget som helst motstånd och den far överallt i varje sväng. Åket är kort men brant – närmare 50 grader på det brantaste stället visar det sig senare när vi tar fram mätinstrumentet. Situationen känns totalt surrealistisk, att få åka så här bra snö händer verkligen inte ofta i Sverige.

Marcus Caston upplever en bit av Utah i Lappland. Foto: Mattias Fredriksson

Så fort vi kommit ner åker stighudarna så klart på direkt för att gå upp och göra om det. På vägen upp försöker Johan Jonsson, Micke af Ekenstam och jag förklara för Marcus hur speciellt det här faktiskt är. Efter en stund inser vi hur lönlöst det är att förklara hur normala svenska snöförhållanden brukar vara för någon som är van vid midjedjupt puder hemma i Utah.

Efter fyra åk i Pumphusbacken njuter vi av en välförtjänt fika och en chans att prova fler varianter från våffelmenyn. När vi fyllt på energidepåerna och hunnit vila lite sticker vi ut igen. Denna gång åt andra hållet, mot Loktachohkka.

Även om fjället ligger nära stationen är det svårnavigerat i ovädret, men till slut hittar vi stenröset vid toppen. Det har fortsatt att snöa och dreva under dagen, vilket gör att vi är väldigt försiktiga när vi åker ner mot Kopparåsen.

På den här sidan är terrängen mer exponerad och farorna större. Helt ensamma på fjället känner vi oss inte så kaxiga och vi tar konservativa vägval på väg ner mot Raigenijiira-rännan. Det blåser så hårt att vi knappt ser vart vi ska ta vägen men helt plötsligt öppnar sig himlen och vi kommer ur locket av moln ungefär halvvägs ner.

Resten av åket blir magiskt, speciellt den sista branten ner mot Kopparåsen anhalt där snön har legat skyddad. Det är mitten av april men midvinterföre på fjället och skidåkningen håller världsklass. Det är ett gäng nöjda grabbar som knallar tillbaka till Låkta i skymningen.
Det fina med att bo på Låktatjåkko är just att man bor så högt upp på fjället att det till stor del blir omvända toppturer, man börjar helt enkelt med att åka utför istället för att gå uppför. Det är ovanligt i svenska fjällen och ger effektiv skidåkning. 

Toppturerna kring Låktatjåkko håller absolut världsklass. Foto: Mattias Fredriksson

Låktatjåkkostugan började planeras 1937, bygget påbörjades året efter. Nästan två år senare, mot slutet av 1939, öppnades dörrarna för gäster, mitt under upptakten till andra världskriget. Detta gav så klart Låkta en knepig start då ingen turism tilläts i fjällstationerna under kriget.

Det andra världskriget fick en dramatisk vändning bara något år senare när tyskarna försökte inta Narvik men fick på nöten av den norska motståndsrörelsen, väl uppbackad av såväl engelska flygvapnet som franska bataljoner. Det var den isfria hamnen tyskarna ville ta kontrollen över för att kunna skeppa ut järnmalmen som de roffat åt sig från de svenska gruvorna. Tyskarna blev besegrade i det läget men fick ändå kontrollen över Narvik senare och höll den positionen under hela kriget.

Efter kriget kom turismen i området igång igen på allvar och Låktatjåkkostugan blev ett naturligt utflyktsmål. Så fortsatte det och under 70-talet växte skidintresset i Sverige när Stenmarksboomen gjorde utförsåkning till allas angelägenhet.

Ett engagerat gäng freestyleåkare körde under några år sommarläger på snölegan i närheten av stugan och förlängde säsongen. Då fanns en enkel lift som drevs med hjälp av en gammal skoter. Det var Kiruna Freestyle Club som hade hand om liften men den slutade snurra någon gång i mitten av 90-talet.

Stugmys i Låkta's bar - Sveriges högst belägna bar med utskänkningstillstånd. Foto: Mattias Fredriksson

Så här i modern tid smittar skidpassionen hos den kvinnliga personalen på fjällstationen av sig på alla gäster. Det är inte så att man känner sig som en soffpotatis om man inte är ute, men det är en härlig tåga i deras sätt att vara och det skapar en skön atmosfär på stationen. De ger tips om turer, pratar om fina åk och framförallt ser de inte så utarbetade ut som man skulle kunna tänka sig när de jobbar så hårt.

Att bo på Låktatjåkko Fjällstation ger en intim och trevlig känsla, inte minst när de sista dagsbesökarna gått för dagen. Gästerna och personalen träffas i det kombinerade allrummet och baren för att läsa, prata och man får en ärlig chans att faktiskt lära känna varandra.

På kvällarna dukas det upp till långbord och maten som serveras håller riktigt hög klass. Ofta är det lokala råvaror som ren och älg.

Låkta har historiskt sett i första hand lockat traditionella turåkare och skoterförare som kommit för att äta en våffla och bo över en natt. Ulrika anar att det börjar bli ett trendbrott.

– Det blir alltfler som kommer upp för att gå på toppturer och stanna några dagar. Innan var det bara traditionella turåkare och skoteråkare, men det är flest skidåkare som stannar.

Micke af Ekenstam kan bergen runt Låkta som ett rinnande vatten. Foto: Mattias Fredriksson

Nästa morgon är det blå himmel och vindstilla, en helt perfekt vårdag i de svenska fjällen. Vi ger oss iväg i västlig riktning efter en tidig frukost med nybakat bröd och havregrynsgröt. Det är alldeles tyst, men vi ser spår av skotrar och tyvärr (för oss topptursfantaster) är det något man får räkna med i den här delen av fjällvärlden. Skoteråkning och heliskiing är populärt i svenska Lappland, inte minst nu i början av april när den finaste tiden i fjällen står för dörren.

På väg upp mot Gearggecorru (1 419 meter) ser vi några skotrar långt ut på fjället. Lyckligtvis är de så långt borta att vi slipper höra det bullrande ljudet. Istället är det en helikopter som stör friden efter en stund, men snart har gruppen med helikopterskidåkare hittat nya sluttningar långt ifrån där vi befinner oss.

Via ett flertal småtoppar når vi toppen av Gearggecorru. Vi tar ett par minuter och njuter av utsikten och ett par klunkar varmt te innan vi drar av stighudarna. Vyn med Gorsacohkka söderut, Vassecohkkas lodräta och klippiga östsida rakt framför oss och Hunddalen i Norge långt borta i horisonten är otroligt spektakulär.

Det känns smått overkligt att vi befinner oss i de svenska fjällen. Terrängen är vild, stor och imponerande. Och det är inte en kotte här ute, trots att vi egentligen är väldigt nära E10:an, kända fjälltoppar precis intill och med två populära fjällanläggningar inom rimligt avstånd. Framför skidspetsarna har vi skidterräng som jag nästan inte sett maken till i Sverige, åtminstone inte så här nära civilisationen och som du dessutom kan nå relativt enkelt med ett par stighudar.

Micke af Ekenstam åker i spektakulär miljö ner mot mot Trollsjön från Gergecorru. Foto: Mattias Fredriksson

Vi letar oss ner bland klippor, isfall och små korridorer i riktning mot Trollsjön, långt där nere i dalgången. Trollsjön, eller Rissajaure på samiska, är Sveriges klaraste och renaste sjö med ett siktdjup ändå ned till botten på 36 meter. Nu ligger det ett tjockt snölager på isen över sjön och vi njuter av fina pudersvängar på de branta sluttningarna ner mot den.

I riktning mot Gorsacohkka är klippväggarna flera hundra meter höga och dalgången smalnar av i slutet av sjön.

Som bonus är snöförhållandena väldigt gynnsamma, det är en riktigt bra vinter i svenska Lappland. Trots detta känns snön stabil även på de branta fjällsidorna.

Precis ovanför Trollsjön håller vi lite höjd på fjällsidan för att få med oss fart och glida ut genom Geargivaggi. Enorma stenbumlingar i snötäcket gör landskapet väldigt speciellt. Vi sätter på stighudarna igen och tar lite höjd genom stenformationerna.

Micke af Ekenstam, som bor i Narvik men som tillbringat mycket tid i dessa lappländska fjäll, säger att väldigt få skidåkare rör sig här. När vi glidit ner för den sista branten mot Låkta anhalt säger han till och med att han aldrig tidigare sett spår ner mot Trollsjön från Gearggecorru. Utan att påstå att vi gjort ett förstaåk så var det i alla fall ett väldigt unikt åk. Från toppen av Gearggecorru är det nästan 1 000 fallhöjdsmeter ner till E10:an.

Det blir en värdig avslutning för vår resa och ett kvitto på att fjällen – och i synnerhet svenska Lappland – har skidåkning i absolut världsklass om man bara vet var man ska leta.

Svenska Lappland när det är som bäst. Marcus Caston svänger sig ner mot Koppar-åsen strax före solnedgången. Foto: Mattias Fredriksson

5 höjdaråk vid Låktatjåkko

Loktacohkka ner mot Kopparåsen, via Raigenjiira-rännan
Ett av de mer välbesökta åken i området. Det är ofta bra snö i rännan.

Geargecorru ner mot Ekosjön (1 103 meter) och skoterleden
Stora ytor, där man kan variera lutningen på åket efter eget behag.

Pumphusbacken på Bajip Gohpacohkka
Perfekt om man bara vill göra en kort tur före frukost eller middag. Väldigt effektiv åkning i förhållande till insatsen.

Loktacohkka ner mot Låkta anhalt, via ravinen på nordvästsidan
Kul skidåkning i ett omväxlande fjällandskap. Kan vara lite svårt att hitta från toppen och bör inte åkas i dåligt väder.

Geargecorru ner mot Trollsjön och ut till Låkta anhalt
Det här är äventyrsskidåkning i stor fjällmiljö. Kräver hög kompetens på vägval och lavinkunskap.


Artikeln publicerades ursprungligen i Åka Skidor nr 2 2018.
Text & Foto Mattias Fredriksson

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!