Stryn - sommarskidåkning med maximal slaskfaktor
Fred Syversen. Världs-rekordhållare i klipphopp, skidlegend och ansvarig för Folven Adventure Camp. Foto: Petter Berggren

Stryn - sommarskidåkning med maximal slaskfaktor

Vintern är bäst på sommaren, i alla fall om du hänger i norska Stryn och njuter av vårslask och sjövilt party. Allt under överinseende av en världsrekordhållare i klipphopp.

Artikeln publicerades ursprungligen i Åka Skidor nr 3 2019.

Text & foto: Petter Berggren

Det är sent på säsongen. I Sverige har skidanläggningarna stängt, till och med långköraren Riksgränsen. Men i Stryn gäller motsatsen. Det borde vara början, men detta år är inget som det ska. Stryn som vanligen öppnar i slutet av maj, där de stora snömassorna begraver all farbar väg tidigare, har haft ett varmt högtryck placerat över sig. Solen och temperaturer på över 20 grader har fått glaciärsnön att smälta som smör i solsken. Och en månad senare ska Sverige drabbas av ett inferno av svårsläckta skogsbränder.

Det är sista kvällen för liftägarna och dess personal som de kommer att tillbringa i gemenskap. Efter att liften har stängt har de väntat ut gästernas hemgång för att sedan ta pistmaskinen så högt upp det är möjligt på glaciären. Nu sitter de samlade tillsammans på glaciärens tak i bleknande solljus. En bit västerut bryter Atlantens vågor och det friska saltvattnet blandar sig med fjordens bräckta. I norr tornar de branta Sunnmörealperna upp sig som dramatiskt genomskärs av långsmala fjordar. Och bakom vår rygg ligger ett månlandskap av snö, Jostedalsbreen – Europas största fastlandsglaciär med ett medeldjup på 500 meter.

Det är svårt att hitta ett mer rofyllt afterworkställe, där uteserveringarna hemmavid med rosévin och plastiga människor känns synnerligen avlägset. Denna väl valda plats utan mobiltäckning är för den filosofiska människan, hon som finner sitt hem i naturen.

Gängshred modell Stryn. Foto: Petter Berggren

När solen letar sig allt mer bort i fjärran övergår snötäcket till mer fast form. Tiden är inne för det avslutande åket. I rosaaktigt sken glider vi långsamt i gemensam trupp över den stora glaciärplatån. Skidorna är verktyget för att utforska naturen. Från vårt perspektiv har vi flera alternativ för att ta oss ner till Stryns dalstation. Långt till höger finns SS Norway, ett fint åk men där stakningen tillbaka kan vara mödosam i sugande slasksnö. Till vänster om detta ligger Mannefallet och är precis som det låter ett tidvis farligt åk med glaciärsprickor och en lutning på 45 till 50 grader, där ett fall kan sluta olyckligt. Ytterligare ett steg till vänster ligger speedski-åket, en smal snötarm som ramlar på i fallinjen och ger en skön fartkänsla.
 
I nästa sidledes förflyttning tar Stryns pister vid. Pisterna kan beskrivas som bredare transportsträckor som uppmuntrar till att ta utflykter utanför dessa.

Bortom dessa pister med en sväng runtom en liten förtopp finns Långa och Korta baksidan – Stryns bästa, lättillgängliga åk. Dessa är åk på stora ytor i brant terräng med en fallhöjd på runt 600 meter, vilket är hiskeligt för att vara sommarskidåkning och mer än vad de flesta skidorter i Sverige kan erbjuda vintertid. Åken avslutas vid den bilväg som går som en serpentin upp till skidcentret. Och där vägen svänger som kraftigast, Björnsonsvingen, är det kutym att ta upp de skidåkare som står och liftar, om ditt liv som skidåkare är dig kärt.

Hundrasyversen på tur. Foto: Petter Berggren

Vi beslutar bekvämt att ta närmaste vägen ner till våra bilar på parkeringen. Innan vi kommer ut på ett säkert snöfält har vi orienterat oss förbi några glaciärsprickor. Den varma snön har format sig som vågor på ett öppet hav, små krusningar, och det är på dessa vi surfar i slasksnön. På vår vänstra sida finns spår av en gammal släplift, ett tecken från Stryns storhetstid.

Det fanns en tid då Stryn var trendigt. Unga kvinnor med permanentat hår och skuren baddräkt log mot skidfotografernas kamera samtidigt som grabbarna åkte skidor i pannband och luktade schampoo. Här fanns landslagen i både alpint och längd. Längdåkarna tränade uppe på glaciärplatån där de dragit längdspår och alpinåkarna nötte käppar mellan benböjspassen. Senare när den andra vågen av hoppakrobatik, kallad jibbing, kom byggdes det upp en park och diplompistaren Laffa från Åre fixade hoppen.

På den tiden fanns det två liftar i Stryn, en sittlift från parkeringen och en ankarlift som fortsatte upp på glaciären. Idag är det endast sittliften som går eftersom den gamla ankarliften har gått i graven. Därför hör det inte till ovanligheterna att idag se folk klistra på stighudarna och topptura där den tidigare bygelliften verkat. På något sätt demonstrerar detta vilka typer av människor som Stryn lockar. Hit kommer dedikerade skidåkare som ligger i framkant av utvecklingen. Idag är det liftnära toppturer som driver utvecklingen, igår var det jibbing eller freestyle, i förrgår snowboard – men de har alla varit här.  

Folvens camping är skidvärldens garanterat vildaste plats. Foto: Petter Berggren

Trots att Stryn har degraderats på liftsidan, så finns det mycket som är sig likt här. Skrämmande likt. För mer än 20 år sedan gjorde denna tidning ett reportage om Stryn och fann en märklig individ. En man som levt i marginalernas utkant, men som räddats från det dekadenta livet via snowboardåkningen.

Jodå, Tommen är kvar. Och få är det som personifierar Stryns mentalitet bättre. Med en truckerkeps uppepå det långa håret och ett stort skägg glider han här hemtamt omkring. Sedan Åka Skidor som första skidtidning skrev om honom, har hans persona nu även illustrerats i ungdomsfilmen Switch, där rollkaraktären spelades av inte mindre än Peter Stormare.

Trots att en Hollywoodskådis gestaltat Tommen är livet sig likt, kärleken till snowboard består. Där han tillbringat vintrarna i Hemsedal, somrarna i Stryn och när det blivit en peng över så har Engelberg besökts. Sköter du korten rätt kan du få den största acceptansen genom att personligen få dig ett klistermärke överräckt föreställande mannen i egen hög person, ledigt poserande.

Tommen. Legitimerad Deadhead och Strynlegend. Foto: Petter Berggren

Vad är det som driver individer likt Tommen att välja att komma till Stryn? Lever de livet eller försöker de fly det? En antropologisk upplevelse är att besöka Folven Camping. Folven är Stryns mest kända skidcamping och ligger i dalen där serpentinsvängarna tar vid upp mot skidcentret.

Detta är skidåkningens svar på Woodstock, befolkad av rotlösa personer som samlas på en liten yta och inte alltid får de bästa idéerna. Historierna är många, av destruktiv art och passar väldigt sällan i tryck. En av de två ägarna till Folven Camping är friåkaren Fred Syversen. Denna idag 53-åring säsongar i Chamonix under vintrarna och driver därefter Folven Camping från april och framåt. Ett liv som många i hans ålder skulle vilja kunna leva. Tyvärr för din del kommer Fred alltid vara din överman.

Det spelar ingen roll hur framgångsrik du är, hur mycket pengar du har eller vad du tar i bänkpress, Fred kan nämligen alltid fråga:
– Hur högt har du droppat då?

För ingen har droppat högre än 107 meter. Visst, det var ofrivilligt den där dagen i Chamonix under skidfilmsinspelningen med Nuit de la Glisse då man mirakulöst lyckades gräva fram en levande Fred. Men 107 meter är alltid 107 meter. Och från den dagen blev Fred pånyttfödd med det nya namnet Hundrasyversen.

Detta har yttrat sig bland annat på tryckta t-shirts, men även i en video där Fred testar på 107 äventyr i närheten av Stryn. Galen kan tyckas, men när du träffar honom ger han istället ett sken av mysgubbe, ett sken som är som bortblåst när det åks skidor.  

Om man istället föredrar mer lugn och ro, så ligger de övriga campingarna med små hytter som på ett pärlband från Folven och längs de nästan tre milen in till Stryn stad.

Bilen kränger i de snäva serpentinsvängarna på väg upp till skidcentret. Om det är att liftarna redan öppnat eller att vägen är nyasfalterad för i år, som gör att hastigheten är högre än vanligt är oklart. Kvällen innan blev sen då den stora avslutningen på Strynefestivalen ägde rum. En festival med framförallt skidåkning men även mountainbike, klättring och forspaddling – självfallet är Norge även världsmästare att fira av allt detta med en brakande avslutningsfest.

Christian Widén-Björk slaskar till det på Baksiden. Foto: Petter Berggren

Kvällens äventyr är passé för oss när vi färdas mot skidåkningen, men för en stor skara som vaknar upp sent är den fortfarande högst smärtsamt närvarande. Vägarna runt Stryn är imponerade, här finns tunnlar som borrar sig genom bergen och sträcker sig flera kilometer.
Norges många vägar i bergen gör skidåkningen lättillgänglig och ett populärt åk att göra i Stryn i början av sommaren är Dalsnibba. Med bil och en 140 norska kronor lättare plånbok tar man sig upp till Dalsnibbas utsiktsplats, 1 476 meter över havet.

Här kommer den stora massan turister som tagit sig hit upp med charterbuss att förundrat studera dig när du tar på dig skidutrustningen. Med en magnifik utsikt över Geirangerfjorden går åket i fallinje mot fjorden för att avslutas vid en av serpentinsvängarna där din vän – hen som dragit nitlotten – står och väntar med bilen.

Det är lite av detta som ägarna, Nina och Idar, vill få till på Stryn Sommerski. En destination för både utsiktsturister och skidåkare. Ryktena har gjort gällande om planer på en lång gondol som kan ta skidåkare och spenderande utsiktsturister upp till en av Stryns toppar. Men kanske har tåget redan gått? För den 20 maj 2017 invigde drottning Sonja Loen Skylift, en kabinbana nära Stryn stad som tar resenären från fjorden upp till över 1 000 meters höjd. Närmast för Nina och Idar är istället att börja arrangera catskiing, det vill säga turer upp på fjället med pistmaskin. Precis det vi fick testa med personalen. För närvarande har man fått tillstånd att köra i fem år och till sommaren 2019 är det tänkt att de första turerna ska ske.

Vid skidcentret är känslan så där avslappnad som det bara kan vara vid en säsongsavslutning. Snön på skidorna smälter och bildar pärlande vattendroppar. Några soldyrkare sitter förstrött vända mot solen, samtidigt som levnadsglada skidåkare gör det sista bokslutet för skidsäsongen.

Tiden tycks stå stilla och en viss belåtenhet infinner sig att säsongen är över och att den fick avslutas här. Liftåken upprepar sig, där de olika snöfälten målas med våra skidspår. Vid sittliften, där mjölksyran blir mer påtaglig för varje avslutat åk serverar en liftskötare av svensk nationalitet oss en stol. Inget konstigt alls, för genom åren har det varit svenskar som jobbat på skidcentret och denna sommar är det endast svenskar. Det är inte bara det att svenskar är populära i serviceyrken i detta land, utan också för att man inte får några norska ansökningshandlingar till tjänsterna på skidcentret.

Och kanske har han rätt Stein Lier-Hansen, VD för Norsk Industri, när han under sommaren uttalar sig att norsk ungdom blivit för bortskämd för att jobba. Tanken är svår att förlika sig med, varför har lillebror fått allt detta utan förtjänstfullt slit? Okej för oljan, den kan vi leva med – men inte Stryn, där går gränsen.

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!