En hyllning till hemmabacken
Foto: Linus Meyer

En hyllning till hemmabacken

Ledare: en hyllning till några av landets minsta backar som drivs med och huserar mest hjärta och passion.

Om det finns ett ställe jag aldrig trodde att vi skulle skriva om i tidningen när jag började på Åka Skidor för några hundra år sedan var det min hemmabacke under uppväxten; Spökbacken i Katrineholm.

En liten sluttning mitt ute i skogen ner mot Forssjösjön, drygt en kvart via smala grusvägar från radhuset på Backavägen på en ort som är mer känd för ett en gång framgångsrikt bandylag och en smällfet före detta statsminister än alpin skidåkning.

Men, precis som för hundratusentals andra skidåkare på liknande småbackar runt hörnet, var det där min passion till skidåkning föddes och där jag lärde mig åka skidor. Det är ett ställe där jag spenderade hela helger eller kvällar mitt i veckan i ljuset av halvtaskiga strålkastare.

Foto: Emrik Jansson

Upp, ner, upp, ner, upp, ner. En Delicatoboll eller korv i serveringen och så varv på varv igen. I bästa fall fick man ihop ett tvåsiffrigt antal svängar innan det var dags att ställa sig i liftkön igen. Snirkliga skogsbanor med lika delar mossa och sten som snö under skidorna. Risiga småhopp med svinplatta landningar. 100 procent kärlek.

"Det är också den värld som många av Sveriges skidåkare kommer ifrån."

Det är en värld som är så långt ifrån den skidvardag jag lever idag man bara kan komma. Men det är också den värld som många av Sveriges skidåkare kommer ifrån. För det är ganska talande att majoriteten av de bummarkompisar jag lärt känna genom åren kommer från små- backar i södra och Mellansverige, inte från fjällvärlden.

Kanske beror det på att vi växt upp med en brinnande längtan i bröstet att en dag växla upp och få åka på de där bergen som vi blivit gödda med i skidmedia. En längtan som till slut blev så brinnande och akut att vi bara var tvungna att dra iväg till Alperna eller Nordamerika.

Foto: Linus Meyer

Visst, vi kanske inte fick samma grundteknik och gedigna skidutbildning som åkare uppväxta i fjällen, men jag törs påstå att vår hunger att lära oss och upptäckslusta många gånger varit större – och den har räckt jäkligt långt för många av oss.

För något år sedan tog jag bilen längs de dammande grusvägarna från centrala Katrineholm och vandrade upp den sista biten till toppen av backen och kollade ner för det som jag som barn tyckte var ett gigantiskt stup ner mot sjön.

Mina referensramar har ändrats en hel del sedan jag åkte skidor där sist, och det där stupet såg inte lika skräckinjagande ut längre. Det slog mig att nästa ställe som jag hade ett säsongskort på var Chamonix. Men frågan är om inte Spökbacken är lite skönare ändå.

- Tobias Liljeroth, Chefredaktör

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!