Erik Nordin lägger ner knät i Verbier. Foto: Tero Repo

Telemark

Hjältarna från Telemarken

Varför har telemark förlorat sin forna status? Och finns det egentligen någon tjusning med ansträngningen i djupa knäböjssvängar?

Text: Elin Turpeinen • 2021-12-16 Uppdaterad 2023-02-09

Jag spenderar mycket tid i bergen och möter sällan åkare med lös häl, ännu mer sällan duktiga sådana. Ser jag någon åka telis är det vanligtvis en medelålders man som söker en ny utmaning och hittar den i de djupa knäböjssvängarna.

När jag faktiskt stöter på någon om hör till den ovanliga kategorin “duktig telemarksåkande friåkare” blir jag alltid fascinerad och imponerad. Det ser svårt, snyggt och annorlunda ut – och blir ännu häftigare om personen i fråga åker bättre än majoriteten av alla alpinåkare.

Det är den friåkningsvärld jag lärt känna. Den där telemarksåkarna är få, vi brädåkare är något fler och alpinåkarna är och förblir majoritet.

Eftersom jag är 90-talist missade jag perioden när fördelningen såg annorlunda ut och telemarken regerade på friåkningsscenen. Samtidigt som flera av dåtidens proffsåkare inom friåkningsvärlden svängde utför branta berg med lösa hälar lärde jag mig att stå på ett par slalomskidor i Romme Alpin (vid tioårsåldern kom jag till insikt och bytte till bräda istället).

Det gör det svårt för mig att greppa hur stort det faktiskt var.

Hjältarna från Telemarken
Mannen som gav den svenska telemarksåkningen ett hårt ansikte. Erik Mossfeldt i Andermatt under inspelningen av Free Radicals 1997. Foto: Christoffer Sjöström

Men så finns det personer som Erik Mossfeldt, som var med när, och där, det hände. Han är en av dem som skapade telisens historia – och som ännu inte benämner det hela som en “ungdomssynd” som gör bäst i att stanna i det förflutna.

Vintern 1994 spenderade han i La Grave. Att släppa lös hälarna var hetare än någonsin och Erik hade, liksom många andra duktiga friåkare, ett par telemarkskidor i förrådet.

– Det var inte alls udda att åka telis då, utan man såg duktiga åkare överallt. Det var ju då, från 90-talet och framåt, som storhetstiden var. De flesta riktiga skidåkarna hade även ett par telemarksskidor, förklarar Erik.

En dag i början av april deltog han i det mytomspunna offpiststörtloppet Derby de la Meije. Erik tog det tveksamma beslutet att lägga en etta i den branta rännan Trifide 1, något som slutade med en enorm krasch där bindningen slets ur skidan – åskådare hade kallat på helikopter redan innan han ens hade slutat kana.

Surfiga svängar var grejen och hittills hade telemark och snowboard varit ensamma om att erbjuda den typen av svängar. Något som carvingskidan snart skulle komma att ändra på.


Erik, hård som en sten, ställde sig upp och åkte ner med den trasiga skidan över ena axeln. Det var där och då som han beslutade sig för att flytta över bindningarna till sina alpinskidor. Från den stunden och många år framöver var han telisåkare på heltid.

Något år senare gjorde den timglasformade carvingskidan entré i skidvärlden. Den hade blivit till med inspiration från snowboarden, som i sin tur påbörjat en revolution inom friåkningsvärlden ett tiotal år tidigare.

Surfiga svängar var grejen och hittills hade telemark och snowboard varit ensamma om att erbjuda den typen av svängar. Något som carvingskidan snart skulle komma att ändra på. Men Erik liksom många andra åkte fortfarande på ett par vad han benämner som “sjukt smala” skidor. I hans fall av märket Karhu. Telispjäxorna hade just genomgått en uppdatering och den låga skinnvarianten hade bytts ut mot plastpjäxor med höga skaft.

Hjältarna från Telemarken
Foto: Tero Repo

Fördelarna med telemark var många. Det var ett sätt att hitta puder utanför systemet och känslan i svängarna var något helt annat jämfört med dåtidens långa, raka och smala (och stenhårda) slalomskidor.
Dessutom hade telemarksåkningen under några få år en skyhög status, det var tekniken för “riktiga” skidåkare.

– Förr var det många fler som åkte och det hade definitivt en högre status än i dag. Nu är det mer obskyrt. Förr kunde man sitta i liften och tänka “shit, vilka brännare!”, men nu tycker jag generellt inte att det är samma nivå på de som åker telis, säger Erik.

Själv blev han den enda telisåkaren i de tidiga, legendariska, utgåvorna av filmserien Free Radicals (spana in de första filmerna för att se honom göra snygga pudersvängar och hoppa stora klippor) och var med och formade telisscenen. 

Men glansåren blev inte speciellt många. Carvingskidan nådde så småningom ut till den breda massan och skapade en ny revolution inom skidvärlden. Fler och fler spände fast hälen och telisen sjönk snabbt i graderna. De surfiga svängarna var plötsligt tillgängliga för alla.

Hjältarna från Telemarken
Erik Nordin har åkt telemark sedan ung ålder, det är helt enkelt hans sätt att uttrycka sig på berget, hans sätt att åka skidor på. Foto: Tero Repo

– Den breda carvingskidan tog kål på hela telemarkscenen. När den kom ville folk som åkte telemark prova det istället och upptäckte att det var en helt annan grej än tidigare. Man behövde inte längre vara lika duktig på att åka för att få till en bra sväng och få ett skönt flyt utanför pisten. Det blev ett enklare och effektivare sätt att åka på och telemarken behövdes inte längre. Det har gjort att det numera inte finns någon fördel med att åka telemark. Det är bara jobbigare, svårare och tyngre. Har du ett par stora, vanliga, lagg så får du samma surfiga känsla, menar Erik.

Han höll dock fast vid telemarken ett antal år, men för 15 år sedan valde han att lägga utrustningen på hyllan av ovan nämnda anledning. Han har heller inte några planer på att släppa lös hälarna igen, numera håller han sig till alpint och snowboardåkning.

Telemarkens tid är, enligt Erik, sedan länge förbi.

Men det är förstås inte alla som håller med honom. För även om det inte hör till vanligheterna att se riktigt vassa telisåkare susa förbi i pudret intill liften, så är den knappast död.
Det finns de som håller den vid liv och som fortsätter pusha gränserna kring vad som är möjligt att göra med lösa hälar och böjda knän.

Hjältarna från Telemarken
Foto: Tero Repo

Två exempel är Erik Nordin och Laura Nevala. De båda är, liksom jag, födda runt 90-talets början, missade telisens upp- och nedgång och har egentligen inte inspirerats av dåtiden alltför mycket. Deras fokus ligger snarare på hur telemarkens tillstånd ser ut i dag.

Båda två är duktiga åkare. De är sådana där som skulle få dig att vända på huvudet och låna Erik Mossfeldts uttryck “shit, vilka brännare!”. Eller som Erik Nordin själv säger;

– Det är jäkligt coolt och snyggt att åka telis. Många man möter säger “respekt” när de ser ens utrustning och det är väldigt sällan man får höra något negativt om det.

Att de hittade till telemarken när de flesta redan lagt sin utrustning på hyllan handlar om tillfälligheter. Laura åkte alpint, men letade efter en ny utmaning. Erik föddes in i en telisfamilj.
De båda berättar att de i början aldrig reflekterade över hur liten sporten var, utan förklarar att den oslagbara känslan de hittade i svängarna blev till en passion. Och de menar att det fortfarande finns en tydlig skillnad mellan telemark och alpint.

– Det är väldigt mycket skönare att åka telissvängar i puder än att åka alpint. Det är mycket behagligare och ger en bättre känsla. Det blir, precis som snowboardåkning, lite mer surfliknande, förklarar Erik.

Hjältarna från Telemarken
För en duktig telemarksåkare är tekniken och utrustningen möjligheter, inte begränsningar. Foto: Tero Repo

– Ja, och så är det så mycket rörelse, det tycker jag är kul. Det blir på ett sätt som att man dansar, medan alpinåkning är mer stelt, fyller Laura i.

Nu, många år efter att de båda hittade till telisen, har det blivit svårare för dem att inte påverkas av hur liten sporten är. Utövarna är få vilket gör det svårt att hitta duktigare åkare att utvecklas tillsammans med. Inte minst på tjejsidan.

Samtidigt har det hänt en hel del med utrustningen sedan Erik Mossfeldts säsong i La Grave på 90-talet, vilket givetvis bidrar till en positiv utveckling.

– Jag vet många som slutat för att de tröttnat på att saker går sönder. Till exempel så var det ju vanligt att alltid ha med sig tre kablar i väskan till kabelbindningarna, för att man visste att man alltid rycker minst en per dag. Och det förstår man ju att det skulle få vem som helst att sluta. Men så är det inte med de nya bindningarna, säger Erik Nordin.

Han förklarar att både pjäxor och bindningar blivit rejälare och hållbarare. I dag finns det stabila bindningar som gör det svårt att tippa framåt. Och pjäxorna påminner snarare om alpinpjäxor än någonting annat.
Men det är fortfarande mycket som de önskar skulle förbättras. Det alpina ligger långt före i utvecklingen, de flesta företag vill inte satsa pengar på en liten marknad.

Hjältarna från Telemarken
Foto: Tero Repo

Trots viss osäkerhet kring telemarkens framtid, både gällande antalet utövare och utbudets av bra utrustning, håller Erik Nordin sig optimistisk och tycker sig se ljusglimtar i horisonten. Han menar att den rådande skidtrenden med en ökad längtan efter enkelhet kan komma att påverka telemark positivt.

Som ett exempel nämner han noboard, en snowboard utan bindningar, som fått renodlade skidåkare att transformeras till brädåkare över en natt och gjort att ett flackt skogsparti kan bli säsongens roligaste åk.

– Jag skulle bli förvånad om telisen blir större, men är det någon gång som det skulle kunna hända så är det kanske nu eftersom det kommit lite nya grejer. Sen har folk börjat gå på tur mer och fler verkar också söka sig till mindre svår åkning, som att man mer söker sig mot enklare saker. Och just den lite flackare åkningen passar telemark perfekt för, säger han.

En snabb uppgång och ett dramatiskt fall. Telisens kurva har minst sagt varit allt annat än spikrak. Men kanske är det ändå så att den börjat plana ut. För hur vi än vrider och vänder på det så finns det dem som vägrar släppa taget och istället hittar tjusningen och utmaningen i att vara udda.

Och jag misstänker att det är många med mig som tänker “shit, vilken brännare!” när en vass telisåkare lägger snygga svängar under liften. Någonstans så måste det betyda att den där forna statusen inte riktigt suddats ut, utan att den lösa hälen fortfarande kan beskrivas som levande – även om den förstås är någonting helt annat nu än vad den var förut.


Telemark

Telemarkssvängen uppkom i länet Telemark i sydvästra Norge i slutet av 1860-talet, och gjordes populär genom den norska skidlegenden Sondre Nordheim. Den var ett sätt att åka utför på ett säkert sätt med den utrustning som fanns på den tiden, även den uppfunnen av Nordheim.

Tekniken föll i glömska under årens gång i takt med att den alpina tekniken med parallella skidor i kombination med skidor med fast häl blev allt vanligare.

1971 återlivades telemarkssvängen av ett gäng skidåkande hippies i USA efter att de läst Stein Eriksens bok Come ski with me.

Åktekniken hade sin absoluta höjdpunkt i början av 90-talet, precis innan de moderna skidorna med bredare midja och mer skärning gjorde debut.


Text: Elin Turpeinen • 2021-12-16
ArtiklarAlpernaErik MossfeldtErik NordinLa GraveNorgeSverigeTelemarkTelisTero Repo

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top